Från history till herstory

  • 8 mar 2022
  • 12 min

Anna Laestadius Larsson. // Foto: Thron Ullberg

Från history till herstory
Anna Laestadius Larsson

Anna Laestadius Larsson. // Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

En plastdocka av Marie-Antoinette väckte Anna Laestadius Larssons historieintresse. ”Jag brukar säga att vi måste sluta att bara skriva history som vi gjort i så många år. Vi måste också skriva herstory”, skriver hon i det här utdraget från hennes bok Alla dessa djäfla qvinnor – berättelsen om de första feministerna.

Hon hade en rosa sidenklänning med vita prickar och vid krinolin, vitt hår i en hög uppsättning, ett fejkat födelsemärke – en mouche – på kinden och var det vackraste jag sett i mitt då nioåriga liv. Jag var på semester i Paris med min familj och i turistbutiken förbleknade snögloben och de små miniatyrerna av Eiffeltornet – allt jag såg var den magnetiska souvenirdockan. På en guldfärgad klisterlapp som satt fäst på den runda plastburken i vilken dockan förvarades stod det: Marie-Antoinette.

”Vem var det?” frågade jag mina föräldrar.

”En vacker, ung drottning som blev halshuggen av folket”, löd svaret.

Där och då väcktes mitt historieintresse. Av en kitschig liten docka i plast. Så enkelt kan det vara.

Väl hemma ville jag med barnets vetgirighet ta reda på allt jag kunde om den stackars drottningen. Det här var långt innan internets tid så utbudet var begränsat till stadens bibliotek och Stefan Zweigs biografi från 1930-talet. Den var svårläst för en liten flicka men titeln Marie-Antoinette: En olycklig drottnings historia var indragande och innehållet häpnadsväckande.

Andlös läste jag om hur den fjortonåriga österrikiska prinsessan fick lämna sin familj, sitt hemland, ja, allt för att giftas bort med den franske kronprinsen. Hur hon kämpade för att hitta sin plats i det märkliga hovet med dess stela etikett i det gigantiska slottet Versailles, med ett myller av ändlösa rum och salar och en park utan slut (jag visste, för vi hade besökt slottet under vår resa). Riktigt bekväm där blev hon kanske aldrig, trots att hon närmast drunknade i lyx och överflöd. Jag fnissade generad över beskrivningen av hennes och gemålen Ludvigs trevande försök i sängen och förstod inte riktigt varför det var så himla viktigt att avla en kronprins, varför det inte gick lika bra med en prinsessa. Att folket levde i yttersta armod blev jag lika förvånad som hon över och när det reste sig bet jag på naglarna när jag läste skildringarna av hur kungaparet gång på gång förnedrades och om deras misslyckade flykt (planerad av den svenske adelsmannen Axel von Fersen som var drottningens älskare, det insinuerades i vart fall) som stoppades i Varennes. Med tårar i ögonen följde jag min stackars drottning uppför schavotten när hon till slut tvingades lägga sitt huvud under dödsmaskinen giljotinen och jag förfasades över hämndlystnaden när revolutionärerna dumpade henne i en massgrav och täckte kroppen med osläckt kalk för att utplåna varje spår av henne. Inte för att det hjälpte, grymheten gjorde henne snarare odödlig (precis som Olympe de Gouges hade försökt få revolutionsledarna att förstå).

Ja, det är ungefär så jag minns det. En nioårings förståelse för historiens mer komplicerade förlopp är trots allt begränsad och jag var, precis som Marie-Antoinette, mer intresserad av flärden. Så jag vände mitt intresse till dräkthistoria. Önskade mig, och fick, Den stora modeboken i julklapp och ritade hundratals ”krinolinkvinnor” med höga håruppsättningar, mouche på kinden och den ena klänningen mer färgsprakande och överbelastad av spetsar och volanger än den andra. Att man på 1700-talet inte använde krinolin utan en styvkjol, så kallad pannier, som var mycket bred och platt kunde jag nog ha läst mig till i dräktboken om jag orkat men jag skyller ändå min okunskap på tillverkarna av souvenirdockan. Min Marie-Antoinette som nu intog hedersplatsen på hyllan med min samling av souvenirdockor bar obestridligen en vid krinolin, trots att den typen av styvkjol blev populär först vid mitten av 1800-talet. Maken till dålig research får man leta efter!

Men ändå, tänka sig. En docka i plast med otidsenlig styvkjol. Så enkelt kan det alltså vara.

När jag blev äldre vidgades mitt historieintresse, jag ville veta allt, inte bara om 1700-talet utan alla tider, plågade guiderna med näsvisa frågor på varje slott och museum vi besökte, slukade historiska romaner och biografier om intressanta historiska personer. Historia var alltid mitt favoritämne i skolan och på kulturvetarlinjen med mediainriktning vid Linköpings universitet, där historia och idéhistoria var två av huvudämnena, väcktes mitt intresse för filosofiska strömningar och ekonomisk historia.

Jag var intresserad, men den brinnande fascinationen, ja, nästan förälskelsen, jag hade känt när jag lärde mig om Marie-Antoinette en gång fanns inte kvar. Något saknades. Det tog mig lång tid att förstå vad. Det klarnade först när jag 2005 läste essäisten Nina Burtons praktverk Den nya kvinnostaden – pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år. Resultatet av tio års detektivarbete.

”Det var som att lägga ett pussel, där bilden slutligen visade en här av kvinnor som haft betydelse för historia, kultur och vetenskap. Runt om i Europa finns trots allt spår av banbrytande kvinnor i museer, böcker, kloster, laboratorier och musikarkiv”, berättade hon när jag senare intervjuade henne.

Det var kvinnorna som saknats mig.

Ett faktum som bekräftades några år senare när jag som kolumnist på Svenska Dagbladet läste Delegationen för jämställdhet i skolans (DEJA) rapport om historieundervisning. I en granskning av fyra av de mest använda läroböckerna i historia – två för grundskolan och två för gymnasiet – hittades bara 62 namngivna kvinnor bland 930 män. I en av läroböckerna omnämndes sex manliga uppfinnare men inte den dubbla Nobelpristagaren Marie Curie. Eleverna lärde sig om nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen men inte kvinnorörelsen.

Nu förstod jag inte bara, nu var jag också arg. För det var ju inte så att berömda kvinnor inte funnits.

På 1800-talet var runt tusen kvinnliga konstnärer verksamma i Sverige. Men när man på 1950-talet upprättade Svenskt konstnärslexikon fanns plötsligt bara några stycken av dem kvar. De andra hade gått upp i historiens rök. Puts väck!

På 1880-talet debuterade i Sverige inte mindre än 137 kvinnliga författare. Flera sålde stora upplagor, höll lika hög kvalitet som de bästa av männen men skrev ofta om kvinnors erfarenheter och bristande rättigheter och gallrades bort när den svenska litteraturhistorien skrevs – av män.

Den enkelspåriga historieskrivningen är inte bara resultatet av en historieförfalskning som mörkat halva jordens befolkning. Den är också missvisande eftersom kvinnor i tusentals år stått utanför högre utbildningar och offentliga institutioner.

”Det har varit som att springa maraton i snäv kjol, utan någon träning eller näring, och kånkande på väldiga tyngder”, som Nina Burton så målande beskrev det för mig.

Lyckas man komma i mål under sådana omständigheter är prestationen såklart extra beundransvärd. Extra mycket värd sin plats i historieböckerna.

Jag hade under några år gått och burit på en idé till en historisk roman i vilken jag kunde förena mina två stora brinn i livet – feminism och 1700-talshistoria – och 2010 sa jag upp mig från min tjänst som redaktionschef på tidskriften amelia för att förverkliga den. Tanken var att ligga nära verkligheten med kvinnliga romanfigurer som verkligen levt och dikta utifrån det, men också att som bifigurer strössla med andra kvinnor som under den tid det utspelar sig var kända och betydelsefulla av olika anledningar. Ett försök att gestalta hur kvinnornas självbild och strävan efter självbestämmande formats. Det blev inte en roman, det blev en trilogi: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Idag har jag skrivit sex historiska romaner, varav fyra utspelar sig på 1700-talet. Hedvig Charlotta Nordenflycht figurerar i Barnbruden, Mary Wollstonecraft i Pottungen och Olympe de Gouges spelar en framträdande roll i Kurtisanen.

Det visade sig nämligen att nu i internets tid räcker det med ett snabbt googlesök för att skymta den där armén av kvicka, kloka, vackra, stridbara, äventyrliga kvinnor – och sedan är det lätt att söka sig vidare i källorna. Decennier av dedikerade kvinnoforskare har redan grävt fram dem ur historiens arkiv, nu måste de bara puttas ut i ljuset – och självklart in i historieundervisningen.

Jag brukar säga att vi måste sluta att bara skriva history som vi gjort i så många år. Vi måste också skriva herstory. Så att det någon gång kan bli ourstory – vår gemensamma historia som inkluderar både kvinnor och män.

I den måste såklart även kvinnorörelsen ingå, tillsammans med de andra stora folkrörelserna. Kvinnorörelsen beskrivs ofta som vågor där den första rullade över oss sent 1800-tal/tidigt 1900-tal i och med suffragetterna och rösträttsrörelsen, men det är en förenkling. Djupt nere i kvinnohavet hade det börjat röra på sig långt tidigare.

Minns nunnan Roswitha som redan på 900-talet stod upp för kvinnans värde, Christine de Pizan som under tidigt 1400-tal startade debatten om det som vi idag kallar kvinnofrågan och hur Ninon de Lenclos på 1600-talet förespråkade kvinnans rätt till sin sexualitet.

I talet som USA:s första kvinnliga vicepresident Kamala Harris höll efter demokraternas seger i presidentvalet 2020 hyllade hon kvinnorna som gått före och banat väg för henne. ”Jag står på deras axlar”, sa hon.

Det är en vacker liknelse.

Jag ser framför mig en omvänd cheerleaderpyramid med några få i botten och miljarder kvinnor högst upp som kräver sina rättigheter. Vi är många nu, och vi är högljudda.

Som Harris själv konstaterade: ”Jag må vara den första kvinnan på den här posten, men jag lär inte bli den sista.” Hon och många långt före henne – som Hedvig, Olympe och Mary – har inte bara visat att det är möjligt att drömma stort, utan även att det är möjligt att bli det omöjliga.

Fler utvalda artiklar