Frans G. Bengtssons tudelade berättelse om vikingen Röde Orm – Sjöfarare i Västerled (1941) och Hemma och i österled (1945) – blev en jättelik succé, vilket förvånade såväl författaren som hans förlag. I den här essän publicerad i Vi hösten 1950, berättar Bengtsson om hur han hittade fram till den korthuggna och lite grymma litterära stil som präglar böckerna.

Det är nu ungefär tretton år sedan jag såg en första glimt av Röde Orm; och minnet är ett bedrägligt ting, fallet för lögn och stor förenkling, och i självanalytiska sammanhang föga intresserat av vetenskaplig sanning.

Medvetna lögner är allt man kan undvika, när man har minnet som enda källa; de omedvetna finns det ingenting att göra åt. ”Falskt har jag aldrig spelat”, sade Casanova på gamla dagar, ”på sin höjd då och då i någon ringa mån korrigerat Fortuna”; och något liknande måste jag säga rörande smärre detaljer i det som följer.