Frans G Bengtsson berättar hur ”Röde orm” kom till

Frans G. Bengtssons tudelade berättelse om vikingen Röde Orm – Sjöfarare i Västerled (1941) och Hemma och i österled (1945) – blev en jättelik succé, vilket förvånade såväl författaren som hans förlag. I den här essän publicerad i Vi hösten 1950, berättar Bengtsson om hur han hittade fram till den korthuggna och lite grymma litterära stil som präglar böckerna.

Det är nu ungefär tretton år sedan jag såg en första glimt av Röde Orm; och minnet är ett bedrägligt ting, fallet för lögn och stor förenkling, och i självanalytiska sammanhang föga intresserat av vetenskaplig sanning.

Medvetna lögner är allt man kan undvika, när man har minnet som enda källa; de omedvetna finns det ingenting att göra åt. ”Falskt har jag aldrig spelat”, sade Casanova på gamla dagar, ”på sin höjd då och då i någon ringa mån korrigerat Fortuna”; och något liknande måste jag säga rörande smärre detaljer i det som följer.

År 1936 hade jag fått färdigt en biografi om Karl XII, som kostat mig mycken möda. Till min ej ringa förvåning inbragte mig detta verk inte endast livliga utskällningar och en del beröm utan också en avsevärd kvantitet pengar.

Detta sistnämnda oroade mig till en början, enär jag under forcerat arbete med andra bandet inte kunde göra mycket åt honoraren för första bandet, vilka samlades i min bordslåda till ingen nytta.

Sedan emellertid en försmädlig död av överansträngning uteblivit och det hela nått sin fullbordan, njöt jag en tid framåt den enda ogrumlade lycka som är förenad med skribentens yrke, nämligen att slippa skriva.

Jag levde i en hydda i snapphanelandets vildmarker, läste goda böcker, metade, promenerade, dåsade och sov och hade det bra på allt sätt. Tiden gick utan att störa mig, ty det fanns många böcker som behövde läsas; men sådan lycka kunde ju inte räcka i det oändliga.

Småningom började jag få en irriterande känsla av att jag nog måste skriva en bok innan jag bleve för gammal; inte om Karl Gustaf, som jag först tänkt, utan om någonting annat. Men om vad?

En tidig morgon låg jag av någon anledning och tänkte på gamla kungliga öknamn, särskilt nordiska, och gjorde den reflexionen att dessa öknamn hade en egenskap gemensam med en del andra ting, nämligen att de i regel vore bättre ju äldre de voro.

Magnus Smek, Hakon Halägg och Valdemar Atterdag hade inga oävna öknamn, men dessa voro dock inte av samma klass som Illråde, Vidfamne, Väderhatt och andra från gammal tid. I sammanhang härmed fastnade jag för namnet Blåtand, som jag aldrig särskilt tänkt på förut.

Detta syntes mig vid närmare påseende vara ett egendomligt namn. Jag visste att när våra vördade förfäder för tusen år sedan sade blå, menade de svart; vad de sade när de menade blå, vet jag fortfarande inte, lika litet som vad de menade när de sade svart, ett ord som redan fann i deras språk.

Men det föreföll mig föga sannolikt att kung Harald kunde ha fått sitt öknamn enbart av ett antal svartnade tänder, som inte gärna kunde ha tett sig särskilt påfallande, så mycket mindre som skägg och naturvuxna mustascher, ting som i hans fall kunde förutsättas, borde ha dolt dessa tänder ganska bra.

Nådd till denna punkt i mina spekulationer hade jag i min morgontidiga klarvakenhet ett litet hallucinationsartat ögonblick. I ett stort och rött ansikte, smyckat med yvigt gulvitt skägg, framstucko ur överkäken tvenne betydligt förlängda ögontänder av huggtandskaraktär, sådana som man kan se på äldre fargaltar; trots filologiens krav voro de inte svarta utan fastmera marmorerade i blått.

Jag tar för givet att litterära påverkningar i hög grad hjälpte mig med denna syn: dels från Ynglingatal, där vildgalt är ett hedersnamn för framstående kungar, dels från Walter Scotts Quentin Durward, där en med långa betar utrustad herre vid namn William de la Marck, även kallad William med Skägget eller Ardennernas Vildgalt, figurerar i stor stil.

Det var för mig en stor glädje att på detta sätt helt oförmodat ha fått se en tilltalande skymt av Harald Blåtand; så mycket mer som jag en gång tidigare fantiserat om Attila i all sin glans i sitt härläger i Pannonien, mottagande en byzantinsk ambassad och därvid mitt under all högtidlighet och retorik, överväldigad av ett anfall av våldsam tandvärk.

Något försök att få detta på papper hade aldrig blivit av; men jag förstod nu genast att Harald Blåtand vore rätte mannen för tandvärk och dessutom kanske en smula lättare att handskas med än Attila.

Jag förstod nu genast att Harald Blåtand vore rätte mannen för tandvärk.

Men en sådan tandvärkshistoria borde inte gärna göras till en novell, som nog skulle bli alltför enkelt farsartad. Bättre vore att ha den som en liten episod i förbigående i en längre berättelse. Och det kunde onekligen vara lämpligt, när tiden för skriveri åter infunne sig, att jag satte i gång med en berättelse av något slag på fri hand, ty det var en sak som jag ännu aldrig hade försökt mig på.

Så långt som till hit hjälptes jag alltså av namnet Blåtand, som är hela Röde Orms källa och ursprung.

Vad en eventuell berättelse från denna blåtandska tid skulle handla om, var tills vidare helt okänt för mig; och rent abstrakt sett var tanken på en berättelse från vikingatiden inte uppmuntrande, emedan vikingatiden för det stora flertalet människor sannolikt tedde sig som ett inbegrepp i allsköns teatralisk tråkighet.

Men därmed finge det bli som det kunde: jag började tänka efter vilka ur litterär synpunkt tilltalande personligheter som funnos i Europa på Harald Blåtands tid.

De visade sig ha varit talrika och alldeles tillräckligt märkvärdiga på olika sätt; ty även om man inskränkte sig till kungar, hade man bland annat följande: Erik Segersäll, Styrbjörn, Sven Tveskägg och Olaf Tryggvason; den stora kejsarinnan Theofano i Tyskland, och därefter hennes konstige son Otto III; Ethelred den Villrådige i England, och på Irland den store vikingabesegraren Brian Borhuma (”Brian med Tributerna”); vidare Basilios Bulgardödaren i Byzantinum och hans familj, samt Vladimir den Store i Kiev.

Ett näpet sällskap, i sanning men vad fanns att göra därmed? Ingenting tills vidare; ty det var en berättelse jag skulle skriva, inte ett kåseri om Europas kungar på den tiden.

Till all lycka föll det mig nu in att ytterligare en högst betydelsefull och ganska märkvärdig person florerat på europeisk mark vid denna tid, nämligen en viss Muhammed Ibn Amir, kallad Almansur (Den Segerrike), riksföreståndare i kalifatet Kordova efter Hakam den Lärdes död och ett fruktansvärt gissel för de små kristna potentaterna i norra Spanien.
Om honom fanns mycket berättat i lärda och välskrivna verk av professor R. Dozy i Leyden och professor August Muller i Königsberg.

Om jag inte långt tidigare råkat läsa dessa båda framstående orientalister och historiker, skulle förmodligen ingen Röde Ormha blivit skriven. Men prisad vare Allah, jag hade läst dem, med största nöje och till och med mer än en gång; och nu kom det genast för mig att bokens hjälte, vem han nu än kunde vara, skulle som fånge ro en babordsåra på en av Almansurs galärer tills han bleve vänsterhänt, samt därefter komma i tjänst i Almansurs livvakt.

Detta var all den plan eller ”intrig” jag på förhand förmådde tänka ut rörande den blivande berättelsen. Men torftigheten därvidlag vållade mig föga bekymmer: ett och annat supplerande moment skulle nog tillkomma under skrivandets lopp; och det var nu själva stilen i berättelsen som började plåga mig.

Vissa saker därvidlag voro självklara: inga arkaismer skulle förekomma, åtminstone inga att tala om; å andra sidan skulle stilen naturligtvis alls inte påminna om gängse romanpladder.

Vidare beslöt jag genast – och det var för mig ett lätt beslut – att detta skulle bli ett verk (kanske det sista i svensk skönlitteratur) där professor Noréns och fröken Lagerlöfs fördärvade och fördärvliga verbformer skulle få lov att lysa med sin fullständiga frånvaro, även i dialog.

Vidare skulle ett vaksamt öga hållas på överflödiga adjektiv; endast sådana skulle tolereras som meddelade verkliga upplysningar, däremot inga för grannlåtens eller den rytmiska fyllnadens skull. Giv mig en stil, tänkte jag, där substantiv och verb äro adekvata och där, utom i speciella fall, inga förstärkningsord behövas.

Rörande tänkbara stilmönster kunde jag utan svårighet påminna mig en del som jag under tidernas lopp stött på i berättande prosa. Bland dem som gjorde djupast intryck på mig voro t. ex. de första raderna i Petronius Arbiters berättelse om den efesiska matronan:
”I Efesus fanns det på sin tid en borgarfru som var så berömd för sin ärbarhet, att fruarna från grannorterna vallfärdade till staden enkom för att begapa henne.”

Och hos de gamla islänningarna funnos lika goda ting; som t. ex. dessa rader ur Viga-Glums saga:

”Glum vände nu hemåt, och det kom över honom ett anfall av skratt. Det tog honom på det sättet att han blev vit i ansiktet; och ur hans ögon kommo tårar, stora som hagelkorn. Det var ofta så med honom framdeles, när dråp var i hans tankar.”

Ting som dessa kunna te sig enkla nog, men de äro i själva verket av en sort som är svår att efterbilda. Jag var inte tillräckligt enfaldig för att tro att jag skulle kunna åstadkomma en stil jämförlig med Petronius Arbiters eller de gamla sagornas; men åtminstone kunde man lära sig ett och annat av sådan berättarkonst och därefter göra så gott man förmådde.

De citerade raderna om Glum meddelade inte endast ett händelseförlopp, klart och visuellt, med så få och enkla ord som möjligt; de ge också en intressant antydan om hur denne unge man var inrättad; alltså om hans ”psykologi”, enligt nutida jargong.

Men denna antydan göres på ett hederligt och konstnärligt sätt; att dråp var i Glums tankar kunde inte sagoberättaren direkt veta något om; men han anser sig kunna göra ett analogislut på grund av vissa observerbara yttre fenomen hos Glum, hans skratt, hans vithet och hans tårar – ting vilkas förebådande karaktär efterhand blev välbekant för hans omgivning.

Så kallad ”psykologisk analys”, det vill säga redogörelser för uppträdande personers dolda medvetenhetsprocesser, skulle självfallet inte få förekomma i min tänkta berättelse.

Först och främst därför att all sådan ”analys” endast är en drift med läsaren: författaren petar hål på sina egenhändigt tillverkade dockor och låter ett kvantum sand eller sågspån rinna ut, vilket då skall illustrera hans djupa insikt i sagda dockors inre mekanism; men eftersom han själv gjort dem är denna konst inte stor.

Vidare därför att all sådan ”analys” (så snart det inte öppet är fråga om självanalys), strider mot naturens lagar och möjligheter, minst lika mycket som drakarna och jättarna i Don Quijotes fantasivärld.

Så snart en författare kryper in i sina supponerat objektivt existerande figurers medvetanden och börjar pladdra om de ting han skall låtsas finna där, är det klart att för den reflekterande läsaren varje tillstymmelse till verklighetsillusion ögonblickligen förflyktigas.

Det är sant att manuskriptbladen torde kunna fyllas raskt nog vid denna ”analys”, då ju ingen gräns behöver sättas för sådant godtyckligt nonsens; men författarens bekvämhet bör kanske inte vara enda rättesnöret vid skriveri med litterära anspråk.

Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.

När jag nått sa långt i mina funderingar återstod att se om jag skulle kunna åstadkomma en stil av önskad sort, eller åtminstone någonting ditåt.

Bland de mycket få ting man säkert vet om Harald Blåtand är att han, enligt sin egen upplysning på den ena Jellingestenen, gjorde danerna kristna; med denna kunskap satte jag mig vid skrivbordet och började med stor svårighet försöka sätta någonting på papper om ”Hur de rakade hade det i Skåne i kung Harald Blåtands tid”.

Jag har ett bestämt minne av att den första meningen, tre rader i tryck, krävde en lång förmiddags möda innan den fick sin rätta gestalt; den nästa gick kanske något litet lättare. Efter en veckas arbete, med ett oräknat antal ändringar och omskrivningar, hade jag det lilla inledande stycket färdigt och kände mig belåten.

Sedan jag nu funnit en någorlunda lämplig stil, med grammatik och syntax lagom enkelt hållna, föreföll mig det värsta gjort och boken så gott som skriven. Det som återstod syntes mig mest skola bli endast en sorts ifyllningsarbete, enligt ett givet stilistiskt schema.

Det gick nu ett år eller mera, innan jag satte mig att skriva boken varvid ifyllningsarbetet visade sig besvärligare än jag trott. Ett kvartsark, trettio maskinskrivna rader, förblev ett ståtligt dagsverke, som jag sällan gick i land med.

Ofta kändes det, vid ett motspänstigt kapitels äntligen nådda slut, som om jag aldrig i livet skulle förmå sätta ihop ännu ett sådant. Men en stor fördel var att jag fick leka ensam i min vrå, utan att någon lade sig i vad jag sysslade med. Ett fåtal vänner, för vilka jag nämnde mitt företag, nöjde sig med att säga ”jaså, vikingatiden”, med ett tonfall av allvarlig ömkan.

Ett fåtal vänner, nöjde sig med att säga ’jaså, vikingatiden’, med ett tonfall av allvarlig ömkan.

Till sist, efter tre års plitande, orkade jag inte mera utan skickade vad jag hade färdigt, första hälften av verket, till förlaget för att åtminstone få se det i tryck så långt.

Förlaget råkade inte i extas utan nöjde sig också med att säga ”jaså, vikingatiden”, men satte dock för gammal vänskaps skull i gång med tryckningen av 4 000 exemplar, det högsta tänkbara för en berättelse med så hopplöst ämne.

Resultatet visade sig snart överträffa inte endast förlagets kalkyler utan också mina egna, ej längre fullt så blygsamma förhoppningar; och en mängd pengar utanordnades, varav skattemyndigheterna läto mig behålla närapå hälften till eget bruk.

Gott och väl sa långt; men det hela visade sig mindre lustigt när jag satte mig till skrivandet av andra delen; ty nu lekte jag inte längre ostörd i min vrå.

Det som nu tillkom inskränkte sig tyvärr inte till stimulerande sändningar kaviar och lyxcognac (vilket allt jag tankspritt svalde och mådde väl av) från den bäste och förståndigaste bland bokförläggare; därtill kom att jag titt och tätt nåddes av efterhand alltmera ilskna uppmaningar från läsekretsen att raska på med fortsättningen, att rycka upp mig ur min lättja och inte låta otåliga läsare vänta alltför länge; och till råga på allt tyngdes jag av en ytterst obehaglig känsla att skriva i konkurrens med mig själv.

Jag led nämligen hela tiden av ett starkt tvång att försöka göra andra delen lika läslig som den första, för att på så sätt undgå att behöva lyssna till ett gammalmodigt samvetes anklagelser för litterärt slarv på grund av obehärskad längtan efter vinkande honorar.

Andra delen tog mig fyra år att skriva: fyra år under vilka jag vid skrivbordet kände mig åldras ovanligt raskt. En tröst har efteråt varit att två eller tre för mig okända brevskrivare gjort mig den stora äran att påstå, att de funnit andra delen minst lika njutbar som den första.

Detta har gjort mig glad, och jag vill gärna tro dem, ehuru jag inte ärligt kan säga att jag själv är fullt övertygad om den saken.

Men största glädjen i sammanhang med Röde Orm beredde mig kanske på sin tid en då elvaårig pojke i Lund, som fått första delen i julklapp och efter läsningen skyndade sig att skriva till mig.

Han omnämnde med gillande en del ting i boken och slutade med följande av märkbar ängslan präglade PS:
”Ölet i kung Haralds ölfat blev väl inte fördärvat av att Sigtryggs huvud föll ner i det?”