Fredagen den trettonde – om och om igen

Efter fyra misslyckade bröllopsdagar är det äntligen dags. De här gången får ingenting gå fel. Jonas Jonasson har planerat allt i detalj.

Ljuva hustrun och jag gifte oss fredagen den trettonde. Ingen av oss är skrockfulla. Tvärtom, det kändes både kaxigt och romantiskt att bli bekräftade av den dåvarande landshövdingen på Gotland just denna dag och på en terrass med hela medeltidsstaden nedanför. Dessutom sken solen över oss.

Tolv månader senare hade vi lämnat vår älskade ö. Verkligheten förde oss till fastlandet. Ettårsdagen närmade sig. Vi bokade gemensamt en svit på fint hotell i huvudstadens utkanter. Att vädret inte var med oss tyckte vi spelade mindre roll.

Jag och Den ljuva hade egen jacuzzi på rummet, fint skulle det vara. Vi hade ju en lycklig ettårsdag att fira!

Men nämnda väder letade sig ner i kloakerna på något vis. Och upp igen på annat vis. Vi vet inte säkert vad som hände, men bubbelbadet i det romantiska rummet måtte ha gått i baklås. Det sprutade vätska som luktade rutten fisk ur kranarna. Det satte sig i sin tur på huden och gick nästan inte att duscha bort.

På den påföljande, romantiska middagen valde Den ljuva kött från menyn. Eller som hon sa: ”Det räcker med fisk för i dag.”

Jag förstod vad hon syftade på men såg humorn och är inte alltid världsbäst på att känna av stämningar. Så jag rev av: ”Tycker du att vi är torsk?”, respektive ”Kan du inte försöka vara en glad lax ändå?”

Inget av det gick hem.

På tvåårsdagen var det dags för revansch. Eller inte.

Jag bokade en helikoptertur över Stockholm, långt innan SMHI lade sig i aktuell dag. En bukett rosor till frukost och en väntande privatchaufför utanför dörren. I högsta grad värdigt, även om ett piskande regn studsade mot framrutan på bilen. Det kunde väl aldrig bli som så att…?

Jodå. Piloten på Bromma placerade oss i ett VIP-rum, hällde upp varsitt glas prosecco och ställde fram en skål med jordnötter. Varpå han sa: ”Jag värmer upp maskinen så länge och gör en dubbelcheck med vädret.”

Och så återvände han med besked om att regnet väntades tillta tillsammans med en ökande, byig vind. ”Vi kan inte lyfta i dag, I’m sorry”.

Som alternativ tipsade han om Brommas bästa ställe för snabbmat.

Ljuva hustrun förstod att min ambition varit en annan, hon tittade kärleksfullt på mig och sa att det var tanken som räknades.

”Min godaste fish and chips ever!” tillade hon en timme senare medan vi skålade i Cola Zero för våra två år härliga år som gifta.

Inför treårsdagen fick nog vara nog! Jag bokade Maldiverna!

Varpå Covid gjorde entré. Plötsligt gick det inte att resa just någonstans.

”Vi tar Maldiverna nästa år, älskling”, sa jag.

”Det gör ni inte alls!”, sa Covid tolv månader senare.

Även fyraårsdagen var inställd.

Ett år och fyra sprutor efter det var det kalendrarna som bråkade med oss. Maldiverna ligger ju rysligt långt bort och kräver ändå ett par veckor av rensad livskalender. Och eftersom restriktionerna just släppts … när skulle det … när kunde vi … det var ju redan inbokade möten här och tv-manus där …

Jag föreslog: ”Ska vi tänka oss något enklare? Det är ju ändå du och jag som är det viktiga, inte vart vi reser och hur länge.”

Den ljuva höll med. Vi sålde in idén till varandra om att möta tidig vår vid italienska rivieran och Comosjön. Flyg till Milano, hyrbil därifrån. Först strandhugg längs Medelhavet och som avslutning några härliga dagar i George Clooneys hemtrakter. Det var nollgradigt och mulet hemma i Jämmerdalen, här talade prognoserna om femton grader och sol. Kroppen skulle få sitt, själen sitt och femårsdagen sitt.

Men med all respekt för norra Italien mitt i februari, det är ju inte Maldiverna. Jag funderade över på vilka sätt jag kunde göra guldkant av alltihop, kärleksfullt bakom ryggen på Den ljuva.

Det var planerat för ganska många mil i hyrbilen där nere och det var liten chans att jag skulle få sitta bakom ratten. Den ljuva tycker att jag kör som en gammal gubbe. Frågar ni mig har hon både fel och rätt. Jag håller mig till trafikreglerna (till skillnad från alla andra i Italien samt hustrun), hur kan det vändas emot mig? Men gubbe är jag ju.

Arbetsfördelningen på flygplatsen blev att Den ljuva skulle fånga in bagaget medan jag ordnade med hyrbilen. Mot bakgrund av det ovanstående var jag mycket nöjd med det hemliga valet: en Lamborghini Suv, det finaste de hade att erbjuda med mer lull-lull och fler hästkrafter än någon någonsin kan behöva. Den ljuva skulle bli överlycklig.

Tänkte jag.

”This car needs two credit cards, sir”, sa damen på hyrbilsfirman.

”No problem”, sa jag och lade upp nästa kort på disken.

”This is a debit card, sir. It has to be a credit card.”

Då visade jag upp fyra andra, digitala kreditkort i mobilen.

”I need a physical card, sir.”

Det långa med det korta är att jag förvägrades Lamborghinin och att inga andra bilar fanns att tillgå.

Jo, en.

”Skoda Felicia?” sa den Ljuva när jag gled upp utanför ankomsthallen.

”Jag kan förklara”, sa jag.

Som straff fick jag köra hela vägen.

Nu tänker du två saker: 1) Vad är det här för välfärdsproblem? Svar: I see your point. Samt 2) Skiner ALDRIG solen över dig och Den ljuva? Svar: Jodå.

När vi slog oss ner på en uteservering vid vattnet i Portofino skingrade sig molnen och vi kunde njuta av den tidiga vårvärmen precis som det varit tänkt. Enda bekymret där och då var den fiskmås som sannolikt visste vad som väntade. Den var enastående påträngande och när maten kom förstod vi varför. Det som serverades var snudd på oätligt.

”Så ge det till mig”, såg fiskmåsen ut att säga.

”Lovar du att sluta besvära oss då?” frågade jag.

”Pratade du just med en fiskmås?” undrade Den ljuva.

Men jag och måsen fann varandra. Hon eller han fick en halv pizza mot att traska i väg och besvära någon annan.

”Tänk att min man talar med fåglar!” sa Den ljuva imponerat när min kompis fiskmåsen gick därifrån. ”Du kan inte köra bil, men du talar med fåglar!”.

Så betalade vi för måsens lunch, bröt upp och for hela vägen upp till Comosjön före själva femårsdagen. Där väntade ett fint hotell och en chartrad båt. Utsikten från båten åt alla håll från sjöns södra delar är magnifik och högst värdig en femårig bröllopsdag. Champagneflaskan korkades upp. Det hälldes upp i glasen.

Varpå dimman blixtsnabbt drog in över sjön. På tre minuter förvandlades tre mils sikt till tre meter.

”Det var väl fan!”, sa Den ljuva.

”Tänk positivt”, sa jag. ”Det är bara ett år till vår sexårsdag.”