Fredrik Sahlin: Har filmindustrin äntligen börjat syna ålderismen?

Förr brukade pensionärerna mest synas i biosalongen, nu spelar de huvudroller i filmerna. Fredrik Sahlin undrar om 90 är det nya 60.

Det glunkades, med rätta, länge om att kvinnor över 40 inte kunde få några filmroller i Hollywood, eller någon annanstans heller, för den delen. Männen hade det bättre, fick i alla fall hålla sig aktiva ett par decennier till. Ibland bokstavligt stöttade av yngre damer.

På det stora hela har de skådespelare som nått slutet av livets tredje akt enbart varit hänvisade till godmodiga, snälltrista roller som far- och morföräldrar, men på senare år har något hänt: Pensionärerna flockas på bio, inte bara i foajén, även på duken.

Representation och mångfald har varit populära ord i kulturdebatten men oftast har det handlat om kön och hudfärg, det är någonting man jobbat aktivt och framgångsrikt med, men nu har alltså även pensionärerna klivit fram, i något som skulle kunna kallas en tyst revolution.

Främst på barrikaden står Clint Eastwood, ett unikum till filmskapare som fortsätter att producera, regissera och inte sällan norpar åt sig huvudrollen, trots att han nu fyllt 93 år. Senast såg vi Cry Macho, ett slags revidering av machomyten, dock med en lite trist ”klipp dig och skaffa ett jobb”-attityd. Men jag är beredd att förlåta Clintan rätt mycket, denna fortfarande levande legend. I vår följer han upp med Juror #2, om en jurymedlems etiska kval under en mordrättegång. Det ska enligt regissören själv bli hans sista bidrag till filmhistorien: ”Jag ville hitta ett sista projekt för att kunna rida i väg mot solnedgången med huvudet högt”.

Den här gången lämnar dock Eastwood över huvudrollen till en spoling på dryga 30 år.

Han är på intet sätt ensam. Många av de gamla stjärnorna från min ungdom, som för övrigt också ligger en bit tillbaka i tiden, knallar på i branschen som om inget har hänt. Robert Redford, 87 år, fortsätter att producera film och gav sig själv huvudrollen i Den siste gentlemannen. Dame Judi Dench (89) var titelns spionkvinna i Red Joan. Tidigare i år spelade den rebellrufsige, evigt unge slackern Jeff Bridges (74) åldrad hjälte i TV-serien med den inte helt subtila titeln The Old Man.

I jul kommer den brittiska vägfilmen Det sista stoppet där Timothy Spall (66 år och lysande i SVT-serien I famnen på en mördare) spelar en man som reser över landet för att sprida sin döda frus aska vid deras första hem, därefter åldermannen Roman Polanskis (90) The Palace med den gamle Monty Python-favoriten John Cleese (84), den nyblivna pappan Rober De Niro (80) frontar den episka Killers of the flower moon, Helen Mirren (76) spelar Patricia Highsmith i kommande Switzerland och i skrivande stund rapporteras att Dustin Hoffman (86) gör huvudrollen i den gamle esten Peter Greenaways kommande 9/11-drama Lucca Mortis.

Samma skeende kan skönjas i svensk dramatik. I svenska Andra akten, från i våras, mötte vi silverryggen Rolf Lassgård (68) och den jämngamla grå Hollywood-pantern Lena Olin i en romantisk dramakomedi som vittnar om att kärlek och passion inte bara hör hemma i det rynkfria stadiet av en människas liv. I vår är Lassgård tillbaka som fårad friare i danska Möte i Rom.

Lorry-gänget stretchade nyligen sina stela leder i TV-serien Äntligen och pensionärerna har till och med intagit dejtingprogrammens värld, som i SVT:s omdiskuterade Hotell Romantik.

Vad beror detta på? Har vi äntligen börjat syna den sippa ålderismen – eller vad man nu ska kalla den anti-geriatriska fenomenet – i sömmarna?

Nja, det är i och för sig en god bieffekt men som ofta i nöjesindustrin handlar det nog främst om simpel matematik. Hollywood går dit dollarna finns, drar nytta av västerlandets uppochnervända ålderspyramid, som ger en allt större marknad och målgrupp. Och Sverige följer som oftast efter.

I ett svenskt perspektiv handlar det även om att den berömda ”jätteproppen Orvar”, alla 40-talister som ju varit stora producenter av kultur genom decennierna, inte tänker lägga sig ner och dö bara för att de inte bossar över kulturen längre. De fortsätter vara trendsetters, vana som de är att visa var kulturskåpet ska stå.

Man kan alltså se de ”äldre äldres” aktivitet i branschen som ett uttryck för ett slags inkarnerad dödsångest, något som 88-årige Woody Allen ofta nämner som förklaring till varför han är så oerhört produktiv:

Jag producerar, alltså lever jag.

Läs mer: Fredrik Sahlin söker tröst i filmens mörker