Fredrik Sjöberg om Augustpriset: Jag hatar den här stressen

”Redan innan boken gick till tryck fantiserade jag om tacktalet på Augustgalan.” Fredrik Sjöberg nominerades till Augustpriset i fackboksklassen, men vann inte. Vi bad honom skriva en dagbok om veckan som ledde fram till galan då priset delas ut.

Måndag den 17 november.

De satans vildsvinen har varit framme igen, ända uppe vid farstukvisten. Säljer vapensmugglarna bara handgranater nuförtiden? Själv kan jag tänka mig att köpa ett parti trampminor. Annars en fin morgon. Eld i kaminen och skrakar i sjön. En vecka kvar till Augustgalan. Försöker tänka på något annat, men det går inget vidare. Borde inte vara ensam nu. Aase åkte i förväg in till stan. Jag är inte skapt för den här stressen.

Läste alla tidningarna och gick sedan ut med motorsågen. Den lilla, elektriska. Tog ner en lönn. Även skogen är snart framme vid farstun. Dessutom behöver vi ved. Ensamhet är jag definitivt inte skapt för. Längtar till våren. Förra gången jag var ensam på ön balanserade jag på taket med en burk asfaltklister. Tjärpappen är trettio år gammal. Det är inte jag. Inte så smart det heller, men jag lät i alla fall den stora motorsågen stå.

Tomt i grävlingfällan, som vanligt. Senast fanskapet bodde under Grindstugan gick den i fällan första natten. Nu händer ingenting fastän jag agnar med spagetti carbonara. Har den redan gått ner i vinterdvala? Det borde jag också göra. Eller flyga till solen. Värmen. Här är för mörkt. Alla jag möter säger exakt samma sak, eller två saker: 1: Du vinner, garanterat. 2: Grejen är ju ändå att bli nominerad.

Det enda som hjälper är att leta efter något. Rotade fram uppsatsen Om Runmarös orchidéer, tryckt 1931, och räddade mig in i en midsommarfantasi om att återfinna sumpnycklar – som ingen har sett på ön sedan åren efter kriget.

Tisdag den 18 november.

Framåt eftermiddagen igår stod jag inte ut längre så jag tog båten till fastlandet och körde in till skrivarlyan på Skånegatan. Den flygande fästningen. Det var Daniel Sjölin som kallade lägenheten så när han fick låna den under sitt skilsmässokaos. Aase har en likadan på våningen ovanför. Jag hör allt hon gör, och hunden. Hon är verkligen mitt livs fynd.

Lockade gjorde även kvällens releaseparty i Gamla stans bokhandel. Erik Bergqvist har skrivit en roman. Han är en av mina få riktigt nära vänner. Yngre, som Aase. Innan mamma tacklade av och dog efter 100-årskalaset sa hon att man måste ha unga vänner. Hon hade nästan inga kvar. Det var i våras. Barnen är förstås yngre. Jag har bjudit med hela bandet på Augustgalan. Ett barnbarn i tonåren också. Vilket inte minskar stressen.

Erik är en och sextiosju, två centimeter kortare än jag. Bruno Liljefors var en och sextio – sa jag i Radio Uppland redan i morse. Som en pygmé (sa jag inte). Blev intervjuad i direktsändning om en Liljeforsdonation till Uppsala universitet. Det sägs att småkillar blir äregirigare än andra. Vore intressant med lite empiri där.

I alla fall var det ett kul kalas igår. Bokhandeln var full med folk. Erik läste ur sin bok och så musik på det. Från 1500-talet. Kartongvinet tog slut rätt kvickt så vi gick ner till Rodolfino på hörnet och fortsatte där. Alltså blev det en sen morgon i dag. Radio Uppland tog mig på sängen. När Aase kom från ridskolan satt vi länge och talade om dagboken som litterär genre. Fotograferade en mysko harkrank i köket.

Onsdag den 19 november.

Jag måste sluta svära. Per Wästberg har hört av sig igen. Ingen läsare är generösare än han. Men han ogillar svordomar. Anledningar fanns dock, denna dag, som började med att jag tog bilen till tandläkaren i Mölnvik. Hon är säkert inte sadist, men ändå. Två timmar utan bedövning var åtminstone ett bra sätt att skingra tankarna.

Åter på Skånegatan efter lunch. Förberedelser inför kvällens föreläsning på Kungliga biblioteket. Nervöst. Harkranken framme i Huskvarna. Bilden på insekten väckte visst uppseende redan igår. En expert i just Huskvarna bad mig lägga den i sprit och skicka. Ja, så jag gick till Systemet vid Medis och köpte en halva Koskenkorva. Det hela kändes pinsamt, men lite får man offra för vetenskapen. En första analys pekar på att arten är en raritet.

Min fyrtioandra kolumn i Fokus publicerad nu. En antireligiös drapa där jag förespråkar burkaförbud och talar illa om statministerns fru. Ingenting tråkar ut mig mer än predikanter. Förr blev det ett jävla liv (Per, förlåt) när jag skrev något förgripligt. Om klimatet eller vad som helst. Nu reagerar ingen. Är det för att jag är en offentlig person med makt? Skulle inte tro det.

Hörsalen under KB var välfylld och föreläsningen blev bra. Än har jag inte tröttnat på Liljefors. Karin var där och lyssnade. Även Sanna Bremberg som var med när Karin föddes 1988. Själv stannade jag på ön med Hugo, ännu inte två. När jag föddes 1958 blev pappa utkastad; han ville vara med vid förlossningen. Att jag frivilligt uteblev trettio år senare ansågs vara en skandal.

Torsdag den 20 november.

I dag har jag gått 16 000 steg i snöslasket. Först med Hugo till en fotoaffär bortåt Hornstull. Glädjande nog har han åtagit sig att slutföra sin farfars fotobok om San Michele på Capri. Pappa saknade äregirighet så boken blev aldrig klar. Själv är jag bra på att slutföra det jag påbörjar. Nu köpte vi utrustning för digitalisering av svartvita negativ. Dyrt.

Harkranken på julkaktusen i köket misstänks vara en Dicranomyia radegasti, tidigare känd i ett exemplar från Sverige (Öland 2018). Definitivt besked kommer i helgen, möjligen på grund av att experten i Huskvarna har ett riktigt jobb att sköta. Wikipedia: ”Radegast var eldens gud hos de Obotritiska prolabiska slaverna.” Säg vad man inte kan uppkalla insekter efter. Alltid lär man sig något nytt och den där eldguden gjorde min dag till ett äventyr. Glömde allt, inklusive mig själv.

Till kvällen releaseparty igen. Aase och Marianne Lindberg De Geer firade sina nya dagböcker på Gondolen. Vänner och kompisar, plus förlagets drinkbiljetter. ”Du vinner, garanterat.” Sa alla. Vesna Prekopic, den sötnosen, lovade att bära med sig tolv ägg till Augustgalan och sedan kasta dessa på någon, oklart vem, om jag mot all förmodan inte skulle vinna.

Martina Müntzing dök upp, lika stressad som jag. Hon håller på med skisser till ett offentligt uppdrag av något slag som hon verkligen vill ha men ändå inte. En känslomässig helgardering. När vi kom hem hade jag råkat vinna budgivningen på en akvarell av Gunnar Wallgren. Rothenburg 1921. Ingen annan bjöd. Fick den för 300. I Motala.

Fredag den 21 november.

Tänkte åka ut till ön, men väglaget avskräckte. Karin ska ut i helgen så hon kan ta in posten. Värmen är på. Aase och jag stannar i stan. Måste vila, göra ingenting och tänka korta tankar. Vara tyst och sluta hoppas. Resultatet blev tretton skärmtimmar. Tidningar, nätauktioner och diverse arkiv.

Auktionsverken hänvisar till min bok nu. En firma i Skåne lade ut fyra osignerade Liljefors under dagen, från kvarlåtenskapen. Alla äkta men i en av dem hade några kråkor landat efter konstnärens död, vilket jag påpekade i ett ampert mejl. De ändrade i katalogtexten men drog inte tillbaka tavlan. I förra veckan var det en domherre som någon idiot hade målat på en i övrigt äkta oljeskiss. Den försvann direkt. Åren efter Liljefors död 1939 var förfalskarnas julafton.

Har knappt varit utanför dörren. Drog ner rullgardinen kvart över tre och tappade upp ett bad. Svinkallt i badrummet. Monterade isär termostaten på elementet. Samma visa varje höst. Det förbannade stiftet fastnar när värmen är avstängd. Men jag lyckades lösa problemet. Min enda levnadsregel är att även de lataste dagarna uträtta minst en praktisk förbättring. Stiga ur sängen räknas inte.

Aase arbetade en våning upp. Jag hör knattret från hennes laptop när jag sitter med fötterna på bordet och googlar. När hunden tappar märgbenet i parketten smäller det som en termosbomb. Min skrivbordsstol är mycket bekväm, en orangeröd Eames EA 217, specialbeställd från Schweiz när en oförutsedd inkomst gjorde mig rik. Augustpriset är 100 000. Skattefritt. Först framåt kvällen kom de ner. Hämtmat och rödvin.

Lördag den 22 november.

Stannade i sängen och läste ut Aases råmanus till Hundarnas ö. En sårig historia, men vacker. Hon skriver mycket om sin mamma, lite om min också. Hundar, fåglar, hästar och fjärilar. Sedan arbetade vi hårt hela förmiddagen med att gå igenom alltsammans.

Dagens evenemang var annars ett författarsamtal på Rönnells Antikvariat. Johnny Isaksson talade med Gabriella Håkansson, dels om hennes länge dolda barndom i Tornedalen, dels om varför hon har slutat skriva. Det senare lockade mig, för även jag kan drömma om att ge upp, men det var helheten som lyste upp eftermiddagen. Årets bästa författargig.

Jag borde ha blivit biolog istället, sa Gabriella. Inte författare. Hon ångrade även att hon ställde upp som vittne i den där DN-texten 2017 som blev startskott för drevet mot Svenska Akademien. Priset hon fick betala var högt. Nu jobbar hon som personlig assistent och skådar fågel. På en fråga om språket i barndomen, meänkieli, var svaret att hon bara lärde sig enstaka ord. Nämnde ett: hankisääski. Som betyder harkrank. Efteråt gick vi hela vägen från Rönnells till Södermalm.

Hämtmat igen. Poängen med vårt äktenskap är inte precis matlagning. Vi roar varandra, det är allt. Avslutade kvällen med en värdelös film om Frankensteins monster. Stängde av efter halva. Vi har en filmklubb, Aase och jag. Vi ser dem nästan aldrig till slut. Jag gillar typ Snuten i Hollywood, och hon föredrar totalmuppiga Werner Herzog-rullar. Vi letar ständigt efter något båda kan se, hittills utan framgång.

Söndag den 23 november.

Redan innan boken gick till tryck fantiserade jag om tacktalet på Augustgalan. Hur dum får man vara? Jörgen Gassilewski, som var med på Rönnells igår, påstod sig på rent objektiva grunder ha räknat ut att jag vinner. Jag hatar den här stressen. Politiker som vill bevara svenska språket svenskt bör se till att riktiga författare får en hygglig försörjning livet ut. Någon pension som går att leva på får vi sällan.

Planen för dagen var att städa och rensa i mejlboxen. Av detta blev inget. Köpte ett paket cig och ägnade mig åt självömkan. Hybris också. Ingen bra blandning. Det är knappast en gåta varför Aase hellre umgås med djur än människor. Hunden studsar och viftar på svansen oavsett allt. Vi gick en lång promenad och tränade vardagslydnad under den bidéblå novemberhimlen. Framsteg: noll.

Michael Andersson hörde av sig från Huskvarna. Harkranken ÄR en D. radegasti. Yes! Något att falla tillbaka på om allt skiter sig. Karin skickade bilder från ön. Grisar igen, om än inte lika illa som i måndags. Hon tar med posten till galan i morgon, på Dramaten av alla ställen. Även Petter och Hugo kommer. Inte varje dag jag träffar hela barnaskaran.

Läste i DN att James Watson är död. Beställde hans självbiografi Avoid boring people.

Klockan är 21.29. Aase ligger bredvid mig i sängen med datorn på magen och tittar på en dokumentär om endera sektledare, seriemördare eller alpinister, helst omkomna. Större variation än så är det inte. Mejlar veckans dagbok till Markus på Tidningen Vi. I morgon smäller det. Pengar. Ära! Fan. Snart är allt över.

Fotnot:

Fredrik Sjöberg tilldelades inte Augustpriset. Priset i fackboksklassen gick istället till Bea Uusma för Vitön.

Läs mer av Fredrik Sjöberg:

Ulf Malmgren: Botanist, författare, musiker och konstnär

Om kriget kommer – gå över till grannen

Nils Holgerssons sista resa