Fyra författare och fyra fotografer leker viskleken

  • 8 jan 2021
  • 15 min
Fyra författare och fyra fotografer leker viskleken
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Fyra författare. Fyra fotografer. En säregen historia växer fram. Ingen har vetat vad den handlar om, förrän nu.

Minns ni Viskleken? En mening viskas mellan ett antal personer, och budskapet förändras efter hand på grund av felhörningar, missuppfattningar och tolkningar, så att de ursprungliga orden är helt annorlunda när de kommer till den sista personen i kedjan.

Med denna lek som inspiration har vi bjudit in fyra författare och fyra fotografer att vara med i en uppdaterad version av viskleken.

Så här har det gått till: Fotografen Thron Ullberg tog en bild som skickades till författaren Amanda Svensson. Inspirerad av bilden skrev Amanda en text. Denna text gick till Åsa Sjöström, som med Amandas text som utgångspunkt tog en bild. Denna bild skickades till Tomas Bannerhed … och så vidare.

Vad handlar historien om? Bestäm själv! Det slutar i alla fall med ”pannkakor”, som ni snart ska få se.

Medverkande fotografer:
Thron Ullberg, Åsa Sjöström, Johan Bergmark & Moa Karlberg.

Medverkande författare:
Amanda Svensson, Tomas Bannerhed, Agneta Pleijel & Stewe Claeson.


Fotografen Thron Ullberg inleder leken

Thron Ullberg skickar sin bild till författaren Amanda Svensson

Den lyckliga människans hemliga dröm: Att få gräva en grop åt andra och sedan själv falla däri. Fast en grund grop, inte en bottenlös. En lagom grop, lagom att sitta i, som i ett badkar fullt med törnen. För att få lite nya perspektiv på tillvaron, en smak av svärta, smärta, skit under naglarna, en ny uppskattning för livets solsida. Lite grann som när man väger farligt på skrivbordsstolen, precis så mycket att den inte tippar. Som livskänslan man upplever när man står lite för nära spåret på en tågperrong och tåget kommer och man känner det där rycket djupt inne i kroppens mörker, att man hade kunnat hoppa. Den kittlande vetskapen om att det alltid finns något i människan som pekar mot döden, som en möjlighet bland andra. Och det betryggande i att veta att man trots det ändå väljer livet, dag efter dag.

Till dess man inte gör det, alltså.

Till dess man faktiskt faller i sin egen grop och upptäcker att den är mycket svårare att kravla sig ur än vad man hade kunnat föreställa sig. Till dess man slutar sova, och sedan inte vill göra något annat än att sova. Till dess man inreder en knarkarkvart på vinden och börjar kissa i ett ölglas med reklamtryck. Till dess man ringer en barmhärtig samarit på ett gratisnummer eftersom man inte har någon annan att ringa. Bygger en mur av böcker kring den solkiga madrassen, går fem dagar utan att duscha. Ställer alla hemmets stolar på högkant och sedan välter dem, en efter en, gömmer sig i trädgården och gråter bakom en fuchsia. En rhododendron. En städsegrön buske med okänt namn. Går bort sig i öknen under en bländande himmel. Till dess man hamrar på sin kropp med knutna nävar och undersöker möjligheten att frånsäga sig allt ansvar med en riktig dunderdos paracetamol.

Till dess man googlar: 20 gram, 72 timmar och en väldig plåga.

Till dess man tänker: Jag skulle också kunna försöka smittas av rabies, för en mer unik exit. Hoppas på en värdig cancerform. Prova KBT.

Den olyckliga människans blinda fläck: Att man i stället skulle kunna lyfta blicken från sina egna skeva fötter där man sitter, hopvikt som en fällkniv, och se sig omkring. På grop bakom grop oändligt, och i varje grop finna en människa i samma sittande fosterställning.

Men kruxet är ju att om man faktiskt försöker. Om man faktiskt försöker är det ändå bara sig själv man ser, för i gropen blir man blind för andra människor, man ser inget annat än sin egen absurda spegelbild, sitt eget sorgliga anlete skulpterat i lera.

Hur man liksom fastnat.

Ensam.

Svartklädd.

Med nacken redan halvt på svaj, trotsigt redo för repet.

Amanda skickar sin text till fotografen Åsa Sjöström

Åsa skickar sin bild till författaren Tomas Bannerhed

En gång bodde människor här, en sorts hårlösa apor med förstorad hjärna som härskade på jorden. Genom sin oöverträffade intelligens tyckte människan att hon stod höjd över allt och hade rätt att avgöra planetens öde.

Hon hade uppfunnit väskan som gjorde att hon kunde bära med sig mat hem, hon hade lärt sig att tämja elden och tillverka verktyg och vapen, hon kunde bygga hus och odla mark och tog snart herraväldet över djuren, naturen och hela jordklotet. Allt tillkom henne, tyckte hon, eftersom hon hade fått så stora gåvor.

Hon var ett så vackert djur! Det vackraste som funnits, med röda läppar och klar blick. Hon kallades Den tänkande människan och hade lång kropp och alldeles slät hud. Hennes ögon både såg allt och återspeglade hennes inre. All oro och rädsla, all kärlek och omtanke syntes i hennes blick. Till och med könsorganen var vackrare än hos någon annan, och hon hade givits möjligheten att föröka sig året om.

Hennes gåvor var enastående. Hon dansade och älskade som ingen annan. Hon tillverkade musikinstrument och komponerade symfonier, hon skrev lyriska diktverk och kunde klyva atomer och flyga till Mars, hon uppförde katedraler och kunde prata med människor på andra sidan jorden. Men hon nöjde sig aldrig med det hon hade åstadkommit, ständigt skulle hon ha mer. Hade hon byggt ett hus som sträckte sig halvvägs till himlen, kände hon sig genast tvungen att bygga ett som nådde hela vägen.

Förblindad av sin egen framfart orsakade hon skador som inte gick att reparera. Hon förgiftade markerna och smutsade ner haven, utrotade växter och djur och rubbade den jämvikt som förfinats sedan tidernas början. Livets väv trasades sönder och när de obotliga sjukdomarna spred sig och strålningen brände genom hennes hud, låg hon hjälplös och vädjade till den vetenskap hon själv hade utvecklat.

Människan fick ett paradis i gåva men tyckte att hon hade rätt att utarma det, hon kunde skapa hela världar som hon sedan bestämde sig för att förstöra, som om alltsammans var en lek. Hon blev människa för att hon kunde tämja elden, men sitt eget intellekt, sin egen girighet och rovdrift kunde hon aldrig tämja. Viljan att alltid ha mer beseglade hennes öde på jorden.

Men än i dag kommer varje år våren till Norden. Då står en del av naturen på nytt i sitt fagraste flor, spirar och grönskar som en gång för länge sedan. Bäckarna kvillrar, knopparna spricker ut och blir till blommor och blad, och i gryningen hörs överallt fåglar som sjunger och bubblar och drillar underbart.

Tomas skickar sin text till fotografen Johan Bergmark

Johan skickar sin bild till författaren Agneta Pleijel

Måste meddela att drömmarna hemsöker mig. De har genom livet kommit i perioder. Är nu i period igen. Vaknar kallsvettig och med bultande hjärta. Törstig och med stickande fingertoppar. Ingen att vända mig till. Tvingas upp ur sängen och fram till fönstret. Dricker vatten. Hör vågorna slå mot stranden medan jag återkallar synerna. Drömmar har ett uppsåt. Avsändaren är oklar.

Först är det mest streck, raspigheteter och brist på sammanhang. Sedan klarnar det och synerna sammanfogas och framträder. Det är ansikten. Helt uppenbart är det ansikten. Tycker mig igenkänna dem: min mor, monster ur barnböckerna, därpå inte sällan min obönhörlige uppdragsgivare. Drömmarna sammanfogas natt efter natt. Härom natten var det oväntat Donald Trumps ansikte. Mannen kunde identifieras på den styva kalufsen. Kroppen hotfull, muskulös och beredd att slå och ansiktet fyllt av besinningslös skräck. Gapet öppnat till ett skri.

När jag var barn hände det att en fågel flög in i huset. Dunsade mot rutorna. Flaxade. Kan knappast beskriva min panik medan jag tvingade mig att kasta en handduk över djurets kropp, varvid jag förnam det skenande fågelhjärtat och såg in i det flackande ögat, innan jag lyckades kasta ut den hänsynslösa lilla kroppen. Skräck. Terror. Den andres skräck är fasansfull.

Som du vet lever jag ensam på ön och i huset. De har funnit mig. De har ett syfte. Jag vaknar, jag stiger upp ur sängen, jag dricker vatten och ser ut genom fönstret. Det är höst, det stormar och vattenmassorna kastas upp mot stränderna. Om jag har något hopp är det att de inte har spårat mig. Men jag kan inte veta. Du har hanterat min sak väl och jag är tacksam. Vill påpeka att drömmarna dock upplyser om vad som utan tvekan är på väg.

Skräcken är vår tillvaros fundament. Våldets basplattform. Varning för undergång genom sirenernas blodisande sång vid Skylla och Karybdis. Skräcken är mänsklighetens mest grundläggande orsak till att handla. Vi lever i varandras skräck. Det gäller att slå först. Du har fått mitt meddelande och du vet vad du har att göra. Kommer du att hinna?

Agneta skickar sin text till fotografen Moa Karlberg

Moa skickar sin bild till författaren Stewe Claeson

Bo lyfte blicken ur boken och betraktade henne från terrassen – Inga-Lena satt i den nya rullstolen nere vid vattenbrynet och Hampus sysslade med sitt i lågvattnet nära den långa flata stenen. Det började bli kyligt, pojken hade tjock tröja och Inga-Lena var invirad i flera plädar. Hösten kom. Det var alldeles stilla ut över vattnet, man kunde se andra strandens låga bergsslänt i eftermiddagsljuset. Han hämtade kavajen och fortsatte att läsa när han hörde Hampus röst, och hennes. Hon pekade på något och Hampus svarade, men de var för långt borta.

Han återvände till texten. Den redan straffade kvinnan skulle komma att ställa till det på nytt, det insåg han, hon hade avtjänat sitt fängelsestraff, hon var utstött, ingen ville ha med henne att göra när hennes dotter plötsligt dyker upp och berättar om en kärlek som ingen vill veta av. Och kvinnan beslutar att söka upp dotterns kärlek. Han lägger från sig boken, det var som om han redan visste hur det skulle gå, och så hörde han åter Hampus ropa. Inga-Lena vinkade från sin rullstol och han reste sig och gick ned till dem.

Ett stycke ut i vattnet guppade en flaska och sedan han bett Hampus ta in den för att undvika att den slogs sönder mot stenen ställde pojken buteljen på bordet intill rullstolen. Det är något inne i, sa han. Skall farfar öppna den? Han skakade på huvudet. Tänk om det är en ande i flaskan, du vet ju hur farliga sådana är. Det är ingen ande, sa Hampus, det är ett papper. Pojken vred på flaskan. Det är bara ett vanligt papper, sa han. Men Bo skakade på huvudet. Det kan vara värre än en ande, det vet du ju, ord kan ställa till det ordentligt. En ande skulle man ju kunna resonera med, men det skrivna ordet, det kan man inte prata med, det är mycket farligare än vilken ande som helst. Det är skrivet med stora bokstäver, sa Hampus. Vem vet, svarade Bo, vem vet vad sådana skulle kunna ställa till med, du vet ju hur ord ­fungerar, har man väl hört dem, eller läst dem, så kommer man inte undan.

Han såg att pojken kastade en blick på sin farmor. Hampus, sa Bo, om jag säger gäddrag, vad ser du då framför dig? Ser du en apelsin eller dina gamla tröjor? Nej du ser ett gäddrag och du kan inte ens låta bli att tänka på gäddraget och då tänker du att det väl är trist att det inte blir mer gäddfiske den här gången. Och säger jag NO-läxan, ja. Eller hur? Skrämmande, eller hur? Man vill helst slippa tänka på den. Och när du nu blir orolig så är det bara för att jag påminde dig. Jag sa det där kusliga ordet. NO-läxan. Men, som du säger, det är ju bara ett ord. På ett papper eller bara i luften. Men i alla fall. Det oroar dig. Så jag tycker att vi inte bryr oss om det där papperet, vi skickar det vidare. Han tog buteljen och lade den mycket försiktigt tillbaka i vattnet utanför den flata stenen.

Vad tänker du på nu, frågade han. Pannkakor, sa Hampus.

De medverkande:

Fotnot: Detta är andra gången som Tidningen Vi arrangerar visk­leken. Förra gången, 2009, medverkade författarna Lotta Lotass, P O Enquist, Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri samt fotograferna Håkan Elofsson, Anna Clarén, Elisabeth Ohlson och Lars Tunbjörk.

Fler utvalda artiklar