Gåtan Balderson

I en ny poddserie på Spotify berättas om Jakten på Bo Balderson, pseudonymen bakom deckarna som sålts i över en miljon exemplar. Hur har hemligheten kunnat bevaras under alla år? Redan 1990 berättade Vi om de många fantasifulla försöken att knäcka Baldersons identitet.

Ur Tidningen Vi nummer 42/1990

– Bo Balderson är det förnämsta exemplet på en så kallad förlagslansering, säger Åke Runnquist på Bonniers. Men framgången bygger på att böckerna är roliga.

Åke Runnquist är Baldersons förläggare och har sin mottagning på Sveavägen 56, en trappa upp. Han företer en viss likhet med Ture Sventon. I ett glasomgärdat bås intill ska hans fröken Jansson, Elisabeth Stern, sitta och ringa uppdiktade samtal för att ge intryck av febril aktivitet. Men det gör hon inte, i alla fall inte idag, för idag är hon sjuk.

Dessa två är de enda förutom Bo Balderson själv som vet vem Bo Balderson är.

Är det längre intressant vem han är?

Nu har det spekulerats sedan 1968, då Statsrådet och döden kom ut.

– Det uppstod ett intresse, säger Åke Runnquist. Vi var snabba att utnyttja det. Vi underblåste pressens nyfikenhet och spred ut mer eller mindre fantastiska uppgifter. Men det var ingenting vi planerade när boken kom ut.

– Vi tyckte det var en bra deckare, rolig och med en fungerande gåta. Vi tänkte oss aldrig en Balderson-mystifikation.

– Det var med den andra boken, Harpsundsmordet – för övrigt en bra titel – som det tog verklig fart. Då gjorde förlaget, eller jag, väldigt mycket. Vi planterade ut alla möjliga grejor. Vi såg det som ett practical joke.

Den klippsamling på Bo Balderson som finns i det bonnierska källararkivet är en uppvisning i konsten att marknadsföra böcker med pressens hjälp.

Att gissa vem Bo Balderson är blir leken på modet för journalister och kåsörer.

Det är så tydligt en lek. Calle Z erkänner att han är Bo Balderson men tar tillbaka påföljande dag under försäkringar att han i själva verket är Sven Hedin. Elva kandidater presenteras med bild i Expressen. De är valda med uppenbar medial omsorg, från Gunnar Hägglöf till Bertil Torekull. Och Åke Runnquist själv är med, det är han alltid. När Red Top antyder att Gerard Bonnier är den anonyme deckarförfattaren följer Aftonbladet upp med en intervju. Plötsligt dyker Bo Balderson upp på ett galleri med en packe tavlor under armen. Balderson konstnär? frågar Expressen då.

Åke Runnquist är domptören. Han känner alla på Vecko-Journalen, alla redaktörer, alla vassa pennor. Han ”lägger ut spår”.

Det blir för mycket. Vilhelm Moberg menar att succén för Bo Balderson enbart är ett utslag av ett vämjeligt reklamtrick, ovärdigt ett förlag som Bonniers.

Recensenterna svalnar efter det entusiastiska mottagandet av första boken. Några tidningar (deckartidskriften Jury och Vi) försöker göra rent hus med spekulationerna och en gång för alla avslöja Bo Balderson. Följden blir bara ännu mer reklam, ännu fler spekulationer. I Kvällsposten luftar någon sitt missnöje: ”Här är alltså böcker som ger en dålig detektivhistoria utan spänning, dåliga skämt och inga av de utlovade avslöjandena. Och ändå blir de försäljningssuccéer. Detta är fantastiskt. Och det kräver en ny och intressantare detektivbragd bland Baldersonsökarna: Vem är den klyftige reklamman som först kom på att sälja en halvusel deckarförfattare på detta geniala sätt?”

Jan Broberg, deckarexpert i Nässjö, menar att Baldersons popularitet i hög grad beror på reklamkampanjen kring den mystiske författaren. Ulf Örnklo, deckarexpert i radion, anser att Bo Baldersons andra och tredje bok fick ett oförtjänt intresse genom spekulationerna.

I samma veva dyker en bild på Bo Balderson upp i Expressen, ett montage bestående av Åke Runnquists panna och ögon, Bo Siegbahns näsa och Curt-Steffan Gieseckes haka. Det var ett typiskt Runnquist-spår. Ett annat var detta, maskerat som ”tips från förlaget”: Balderson tillhör regeringens allra innersta krets. Han behöver inte sitta i regeringen för den skull. Han har ungefär samma förhållande till Palme som Palme en gång till – Erlander!

Så håller leken på. Men det förekommer också några seriösa försök att knäcka Baldersons identitet. De är förknippade med fyra namn: Jan Håkansson, Jan Ekström, Åke Runnquist, Björn Sjöberg. Vill man verkligen veta vem Bo Balderson är ska man nog söka där, och kombinera fritt.

För Jan Håkansson, författare, talar följande utdrag ur en intervju i Svenska Dagbladet l975: ”Hustrun Birgit är adjunkt och aktiv centerpartist. Själv kallar han sig politisk vettvilling.” Dessutom har det gjorts en språklig analys på Håkansson som pekar åt Baldersons håll.

Det stora avslöjandet kom 1982.

Jan Ekström blev nästan överbevisad i Jury. Under fem år hade denne deckarförfattare inte haft någon prenumeration på husorganet Jury – men under samma tid hade Balderson haft en! Det var graverande, speciellt med tanke på att Jan Ekström, reklamman med valpropaganda som specialitet, var god vän och granne med Åke Runnquist.

Åke Runnquist är Bo Balderson även om han inte är Bo Balderson. Bo Balderson är otänkbar utan Åke Runnquist. Bo Balderson som förlagsframgång och försäljningssuccé (hittills 1,5 miljoner exemplar), som varumärke och symbol, som gåta och lustifikation är Åke Runnquists skapelse.

1978 hade Vecko-Journalen en stort upplagd intervju med Åke Runnquist där han som vanligt förnekar att han är Bo Balderson. Men artikelförfattaren skriver: ”När Elisabeth Stern milt och stilla säger att Bo Ludvig Balderson är i telefonen så går Runnquist in på sitt rum och stänger alla dörrar och· lyfter luren. Vi är många som tror att Åke Runnquist sitter där och talar med sig själv.”

Det självporträtt – undertecknat Bo Balderson – som Balderson gjorde i Dagens Nyheter samma år måste vara skrivet av Åke Runnquist. Där finns många för Runnquist typiska vändningar – där tror jag möjligen att han gått för långt i rollen som Baldersons PR-man. Om jag vore Bo Balderson skulle jag inte godkänna ett så långt drivet spökskriveri.

Det stora avslöjandet kom 1982. Jörgen Blom i Aftonbladet presenterade bevis för att en före detta läroverksadjunkt vid namn Björn Sjöberg var Bo Balderson. Han redovisade inkomster ”avseende royalties” som Björn Sjöberg – helt lagligt – fört ut från Sverige till Irland, dit han 1980 emigrerat för att dra nytta av landets skattebefrielse för ”inkomster från konstnärlig verksamhet”.

Vidare lyckades Jörgen Blom spåra ett svårförklarligt samband med Bonniers – Björn Sjöberg hade utan rimlig orsak varit anställd som konsult på förlaget 1973 och 1974. Han gjorde också klart att Björn Sjöberg samma tid som han var tjänstledig tjänade stora pengar:

”1972 deklarerade denne tjänstledige läroverksadjunkt under inkomst av tjänst för 545 678 kronor. Frågan är hur denne arbetslöse (tjänstledigheten gällde studier) läroverksadjunkt kunde tjäna så mycket som över en halv miljon kronor 1972. Han måste ha förtjänat pengarna på arbete. Sannolikt är denna stora summa den ackumulerade inkomsten från tre Bo Balderson-böcker.” Och så vidare.

Efter Jörgen Blom har det varit mer eller mindre tyst om Bo Balderson. Men Åke Runnquist säger att det har det inte alls. Man har inte orkat klippa bara, och sedan har Bo Balderson inte producerat sig lika ymnigt som förr.

– Aftonbladets försök är det mest ambitiösa, erkänner han.

– Men den där historieläraren på Irland gick Blom på hjärnan. Han publicerade långa ekonomiska utredningar om inkomster och skatter och sådant. Sedan blev han TV-recensent, vilket knappast kan räknas som en befordran.

– Jag har hittat på en del Balderson-grejor, men det här med historieläraren är jag oskyldig till.

Jag har från säker källa att du åker till Irland inför varje ny Balderson, för att gå igenom manus.

– Nej, det är inte sant att jag åker till Irland för att träffa Balderson. Jag åker regelbundet till Irland sedan 1953 och det hör ihop med mitt stora intresse för hästsport. Men på senare år har jag haft en författare på Irland som jag besöker. Det är Elsi Rydsjö.

Teorin går ut på att du är en mycket aktiv förläggare, att du gör substantiella ingrepp i texten av humorförhöjande karaktär, och att du därför måste ha långa överläggningar med adjunkten?

– Jag kan inte skriva. Det kan jag bestämt förneka att jag skulle göra ”det roliga”. Men som förläggare måste man vara kreativ. Stimulera och uppmuntra sina författare när de kört fast. Jag har hjälpt till med att hitta på titlar. Författare är ofta hopplösa på titlar.

– Nej, om du fastnat på historieläraren då kan jag säga att du är inne på fel spår, min vän. Jag möter för övrigt inte Balderson på Irland. Vi möts i parkerna runt Stockholm.

Hur kan ni lita på att ni får vara ostörda i en Stockholmspark?

– Du anar inte hur lite folk det är i parkerna runt Stockholm på förmiddagarna! Och då menar jag inte en innerstadspark som Humlegården, utan Drottningholm, eller Haga.

Men även där finns det folk. Du riskerar att bli igenkänd.

– Jag är ingen särskilt känd person. Och vi träffas rätt sällan. Vi drar upp linjerna, om det ska komma en bok nästa höst eller så.

– Balderson förklarade ju före den förra boken att han inte skulle skriva mer. Han skrev då en bok till. Och nu kommer ytterligare en. Det blir hårdare och hårdare. Det ska ju kombineras med annan verksamhet.

Annan verksamhet? Klarar sig inte Balderson på böckerna?

– Han håller väl på med sådant han tycker är viktigt. Som de flesta. Jag vet väldigt lite om Balderson privat. Men jag kan nämna två förebilder för Balderson. Den ena är P G Wodehouse, den andra Barbro Alving, Bang.

Men eftersom du vet vem han är …

– Det går inte att hantera en författare utan att veta vem han är!

Gerard Bonnier visste också.

– Gerard glömde uppriktigt sagt bort det. Balderson visade sig ju aldrig, varken på förlagets författarträffar eller på Manilla.

Kan du svära på att Balderson aldrig har varit på Manilla?

– Ja, det kan jag.

Sen berättar Åke Runnquist en historia om när Expressen försökte göra ”ett scoop”. Man skickade en fotograf till Skåne för att söka upp Balderson hemma hos Åke Runnquist.

– Jag hade gjort upp med Strömstedt om en intervju med Balderson. Men förutsättningen var att frågorna fanns skrivna på papper. Sen skulle vi sätta oss ner, Balderson och jag, och arbeta fram svaren. Det gjorde vi på ett hotell i Stockholm. Men Expressen trodde vi fanns hemma hos mig i huset på Österlen och skickade en kille.

Det går inte att ta sig dit annat än på småvägar och stigar, omöjliga för en främling att hitta.

– Det var november, minns jag nu. Det kan vara mycket mörkt i november i Skåne. Fotografen åkte vilse på leriga vägar uppkörda av betlass. Ortsbefolkningen hjälpte inte till heller, för han såg lite lurvig ut, och lantbrukare är konservativa personer. Men jag blev djävligt sur på det där.

Det är en rolig historia Åke Runnquist berättar. Det är som att ha Balderson framför sig. Jag blir tveksam igen. Är det Åke Runnquist? Är det adjunkten? Är det båda? Är det Elsi Rydsjö?