Göran Greider: Högtryck för plakatpoesi

Med bara en månad kvar till riksdagsvalet dyker Göran Greider ner i den svenska politiska poesins historia – och finner en oväntad bundsförvant.

Löntagarfonder är ett jävla skit,  
men nu har vi baxat dom ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp. 
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder. 

De där sex raderna, nerklottrade av Kjell Olof Feldt i en riksdags­bänk 1983, väckte på sin tid enormt uppseende. En press­fotograf hade lyckats fota av Feldts klotter som av­slöjade en djup spricka i arbetarrörelsen. Det är inte orimligt att betrakta raderna som en av de viktigaste politiska dikterna i svensk historia, trots att avsikten sannerligen inte var att skriva litteraturhistoria. Alla till höger älskade Feldts rimmade poetiska lilla dikt. 

När jag för snart tjugo år sedan gav ut en antologi med politisk dikt – från Heidenstam till våra dagar – var jag på vippen att ta med denna namnlösa sexrading. En definition på det notoriskt svårgripbara begreppet ”politisk dikt”måste ju nämligen vara att det är en text som väcker eller avtäcker politiska frågor. I slutändan tog jag inte med den; Feldt var helt enkelt för usel som poet. 

Under många långa postmoderna år ville kultursidornas litteraturexperter helst inte veta av begreppet politisk poesi: Är det inte att reducera litteraturens mångtydighet att ägna sig åt politiska ställningstaganden och finns det ens ett jag som håller ihop i litteratur som är värt namnet? Är det inte vane­seendet och ett förstenat språk som ska brytas sönder och som är det viktiga politiska projektet? Den inställningen är stark än idag, det märkte jag på kultursidornas ilskna reaktioner när jag i artiklar och tv-program brast ut i spontana lovsånger till popartisten Zara Larssons angrepp på Donald Trump i början av året. Där var de: Plötsligt tio enkla, glasklara rader på Instagram som väckte enorma känslor – ända in i Vita huset: 

I love immigrants
I love criminals
I love trans people 
I love abortions
I love queers
I love slutty women
I love contraception
I love welfare
I love socialism
I fucking hate ICE

Jodå, också den dikten har sin mångtydighet – raderna om att hon älskar kriminella är naturligtvis till för att reta upp inte bara Trump utan det allmänna bondförnuftet. Den rymmer satir, ja. Men satir och humor går inte alltid hem hos de litterära eliterna som tenderar att premiera gravallvar framför satir och raka ställningstaganden. Det är exempelvis slående att en annars alltid lika hyllad Stig Dagerman –som romanförfattare räknas han självklart till de yppersta – aldrig fått några pluspoäng för sina många enastående dagspolitiska dagsedlar, tryckta i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Det var politiska dikter som ofta utlöste karnevaliska skratt, som när han raljerade med en fattigvårdsordförande som inte tyckte att fattiga skulle ha hund: 

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra. 

En annan poet som ofta är lika rolig och satiriskt underhållande är Sonja Åkesson, och många av hennes dikter kan utan vidare räknas som politisk poesi, exempelvis Äktenskapsfrågan/Vara vit mans slav.   

Själv tyckte jag att Zara Larsson skrivit en spontan politisk dikt i rakt nedstigande led från den Bertold Brecht som inför DDR-regimens förtryck av upproret 1953 säkerligen mycket snabbt skrev ner de berömda raderna: 

Efter upproret den 17 juni
lät sekreteraren i Författarförbundet 
utdela flygblad i Stalinallén 
på vilka stod att läsa, att folket
 förverkat regeringens förtroende 
och endast genom fördubblat arbete 
kunde återerövra det. Vore det då 
trots allt inte enklare, att regeringen 
upplöste folket och valde ett annat?

För så här är det ju: En roman kan aldrig bli en­tydig, då dör den. En god roman är dialogisk, den förändras under läsningens gång, den kan inte entydigt ta ställning, den måste leva sig in i även fiender och allehanda avskyvärda personer. Men en dikt kan faktiskt vara entydig, och det är ofta det som gör den riktigt vassa politiska poesin möjlig. Skällsordet ”plakatpoesi” har ofta använts för att racka ner på den engagerade poesin. Men betänk detta: Få saker är så svåra att formulera som ett effektivt utrop på ett plakat i ett demonstrationståg! 

En poet behöver inte nyansera, inte reservera sig, odla motsägelser eller komplexitet när hen är riktigt förbannad. Men givetvis kan poeten göra också det, som i Linnea Axelssons mäktigt stillsamma och ändå ursinniga Ædnan, om fördrivningen av samerna från deras land. Och Athena Farrokhzad är i sin mycket omtalade diktsamling Vitsvit knappast enkel. Inte heller behöver en politisk dikt vara ideologiskt renlärig. Det mest makalösa exemplet på politiskt inkorrekt poesi är nog den italienske diktaren Pier Paolo Pasolinis dikt om en sammandrabbning mellan polis och studenter i maj 1968 där han visade sitt förakt för vänsterstudenterna med borgerlig uppväxt och klasshögfärd och ställer dem mot poliserna: 

När ni igår klippte till
poliserna i Valle Giulia,
då sympatiserade jag med polisen!
Därför att snutarna är söner av fattiga föräldrar.
De kommer från utkanterna, bondska eller urbana, 
vad vet jag …

Pasolinis utbrott var glasklart, rentav entydigt – men det retade upp hans vänner inom medelklassvänstern. 

Om orden är tillräckligt starka kan en dikt bryta igenom uppmärksamhetsindustrins alla murar och omedelbart betyda något. Därför är det ofta i sångerna som den politiska poesin blir extra kraftfull, hos en Joe Hill, en Woody Guthrie, en ung Bob Dylan eller Joan Baez eller i Sverige Hoola Bandoola, Cornelis eller Suzanne Ostens och Margareta Garpes klassiker Vi måste höja våra röster ur revyn Ååå tjejer.

Den politiska poesin är inte ett privilegium för vänstern. Också högern har sin politiska poesi

Plötsligt ljuder något i världen. I USA har protestsången fått ett uppsving efter Trumps tillträde, med Bruce Springsteens Streets of Minneapolis i spetsen. Men även utan musik kan ord – raka och förbannade – bryta genom murar, som Zara Larsson gjorde.

Så vad är politisk poesi? Det går inte att definitivt slå fast och den är heller inte ett privilegium för vänstern. Också högern har sin politiska poesi. Den finlandssvenske poeten och fascisten Bertel Gripenberg, som kämpade på den vita sidan i finska inbördeskriget, hyllade krigarideal och hatade över allt annat ”de röda”. Men han skrev några fantastiska dikter, en om en ensam skidåkare som självaste Mora-Nisse hade som favoritdikt. Och Ezra Pound, kanske förra seklets störste modernist, slöt upp på Mussolinis sida under kriget. Hans storverk Cantos är dock så komplext och mångtydigt att ingen fascist mig veterligen kunnat använda det; Mussolini själv verkar inte ha förstått något av dem. 

Men inte bara ytterkantspoesi finns på den högra sidan; Lars Gustafsson har vackrare än någon annan liberal formulerat sin liberala övertygelse. Just Gustafsson har skrivit den vackraste sonett jag vet om socialliberalismens idé, den slutar: ”Med vad rätt/ föraktar vi en frihet, vars natur/ består i att försiktigt lösa alla hårda band?” 

Trots alla definitionsproblem har den politiska poesin en lång och vindlande historia i såväl världs­litteraturen som på svensk mark. Under rösträtts­striden för mer än hundra år sedan satt en upprörd Verner Heidenstam, den annars konservative diktarfursten, och ruvade på upprörda känslor: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att rösträtt heter pengar.” Bottensatsen i hans poem är egentligen svårt nationalistisk. Men några rader i den bröt sig ut ur alla fängsel och fick en enorm dagspolitisk betydelse. 

En annan dikt som verkligen kom att betyda något var åtta rader om dem som sköts till döds av militär i Ådalen 1931:  

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor. 
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig. 

Erik Blombergs poem är märkligt, inte minst i förhållande till det han annars skrev: En mycket sträng, bunden och traditionell vers. Här är det uppenbart att poeten överväldigas av händelsen när fem människor sköts till döds av militären och helt enkelt inte orkade krångla med rim och meter; han ville bara ha ut sitt budskap så fort som möjligt. Troligen skrev han ner de där orden snabbt, ett utkast som blev en av de starkaste politiska dikterna i svensk historia.  

En politisk dikt kan också gestalta besvik­else och rentav uppgivenhet och just därför väcka slumrande engagemang. Tage Danielsson skrev inte bara sina satiriska dagsverser, varav många finns i hans Tankar från roten, utan också särskilt en sångtext som blivit ett slags hymn för alla förlorade drömmar. Monica Zetterlund sjöng den med sin vackraste röst och jag vet inte hur många socialdemokrater, vänsterpartister och allehanda aktivister jag sett falla i inåtvänt grubbel när de hört den sången. 

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.
Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
–så synd att hennes huvud var ett hål!
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.
Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Titeln på den antologi jag en gång gav ut om politisk poesi var Bakom tv:n ändrades ljuset. Raden hämtade jag från Göran Sonnevis berömda dikt om Vietnamkriget. På sätt och vis är den emblematisk för vår tid, medie­åldern. Poeten ser de döda på tv-skärmen, långt bort, i fjärran: Kriget kryper in i vardagsförnimmelserna utanför tv-rutan. Det där är kanske den arketypiska situationen för Weltschmerz idag: Vi ser de döda och lemlästade i tv-rutan, i Ukraina, i Gaza. 

Sällan skrivs det poesi i bombregn och krig, men det finns undantag. Den palestinska poeten Nima Hasan, uppvuxen på Gazaremsan och kvar där under de israeliska bombningarna, skrev gripande rakt ut om mödrarna i Gaza: 

När alla har somnat 
gör de sig själva till skyddsvallar
mellan barnet och döden. 

En av de första politiska dikter som jag upplevde som just politisk var när jag i sena tonåren läste den franske poeten Paul Éluards ytterst korta poem: 

Det är på morgonen jag reser, det är på morgonen
som jag ler åt kvinnor och barn, det är då jag
Arbetar. Betoningen lagd på skandalen.
Och ofta dricker jag vitt vin, och ibland äter jag en
croissant. 

En lättjefull kommunist! Jag minns att hela jag lyste upp av dikten, så vag och ändå så befriande. Den gav mig den politiska och litterära rätten att skolka från gymnasiet och istället sätta mig på ett kafé i Katrineholm och känna mig fri.

Läs mer:

Rasisterna rasade mot soliga sommarplågan

Mats Svegfors: ”Jag kommer inte att rösta på Moderaterna”