Gunnar Ekelöf om ett helvete i lustig miniatyr

  • 19 jan 2021
  • 10 min

Gunnar Ekelöf på sitt sommarställe i Hölö, 1951. // Foto: TT.

Gunnar Ekelöf om ett helvete i lustig miniatyr
Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf på sitt sommarställe i Hölö, 1951. // Foto: TT.

Lyssna på artikeln

Många ser Gunnar Ekelöf som en ganska svår poet, men han skrev även högst begriplig prosa – som den här bedårande novellen om givandets och tagandets villkor.


Av alla de författare som medarbetat i Vi genom åren är Gunnar Ekelöf en av de flitigast förekommande. Hans första text i Vi publicerade 1934, den sista 1967.
Den här novellen publicerades i Vi 1941.


På nöjesfält och tivolin brukar det vanligen finnas någonting som kallas för ”Lustiga huset”. Det liknar egentligen ett helvete i lustig miniatyr, ett slags helvete på skämt. Där finns visserligen inga djävlar som kniper folk med tänger, men där finns en massa maskiner som på skämt gör lika god tjänst.

Det finns bara en väg att komma igenom Lustiga huset när man väl en gång trätt in genom porten, och den vägen måste man fram. Man måste gå över sviktande golv och klara sig genom rullande tunnor och villsamma spegellabyrinter. Annars är man feg. Man måste klättra uppför oregerliga trappor, vilkas tudelade trappsteg rör sig opp och ner, opp och ner så att det gäller att ta rätt fot om man någonsin vill komma till toppen. Och man måste på baken åka utför rutschbanor om består av rullande kavlar så att man hoppar högt för varje kavle.

Ovarsamma eller naiva flickor får kjolarna uppblåsta här och där. Och det finns många andra skämtsamma pinoredskap, både för kroppen och själen som man inte kommer förbi. Det är en smula som i drömmen – man tycker sig störta utför avgrunder eller finner sig plötsligt gå naken på gatan.

Som alla skämthelveten reklamerar Lustiga huset genom att visa lagom, precis lagom, av sin insida på utsidan, det vill säga man ser en liten del av vad som försiggår därinne, när man står utanför och funderar på om man skall våga gå in. Fönstren är stora och upplysta och går ända ner till golven. Man ser folk rusa förbi, skrattande och skrikande.

Den itusågade trappan vars båda hälfter oberoende av varandra rör sig som pistongerna till någon underlig, drömlik ångmaskin sitter också utanpå – den är till för att locka de utanförstående till skrattsalvor. Och själva slutklämmen och sortien, rutschbanan av rullande kavlar, syns också, för när flickorna i väldig fart kommer ut för den dras deras kjolar opp och det lockar folk. Skämthelvetet är byggt med beräkning.

Skämthelvetet är byggt med beräkning.

En kväll skulle ett litet sällskap gå på Tivoli, det var en artist och ett par av hans vänner och några flickor. De var lite sentimentalt glada och det var högsommar med stora, dunkelgröna träd mot en skymningsblå himmel som tycktes ändlös. Under träden lyste tivoliportarna med alla sina guirlander av elektriska lampor.

De gick omkring ett slag på förgårdarna och tittade på tjugufemöresrullning och prövade sin lycka på automaterna innan de fortsatte inpå den stora gården med alla huvudnöjena. Där rådde ett helvetiskt larm av radiobilar och exploderande ballonger och porslinskrossar och i Lustiga huset flammade fönstren röda som av en inre eld och skrattande och skrikande skuggor skymtade förbi dem.

På den oregerliga trappan klamrade sig den ena delinkventen efter den andra som en lus på en tjärsticka och de utanförstående skrattade år dem och ibland skrattade delinkventerna tillbaka, ibland också inte. Och flickorna rullade ner utan styrsel, hårt stötta och blötta och därför uppgivna av skratt.

Artisten och de andra ställde sig utanför och tittade på, en smula på avstånd i halvdunklet. Då fick de se bredvid sig en figur som också tycktes vilja hålla sig en smula i skymundan, liksom rädd för den alltför uppskruvade glädjen.

Det var en liten grabb som stod där. Han hade en gammal grön tröja med hög hals och ett par urbotabyxor, som han kanske ärvt av någon sjömansklädd bättremanspojk, för det satt en mässingsknapp kvar på ena byxbenet. Och han hade grova, bruna strumpor med sådana stoppar att det verkade som om hans mor av brist på tid tagit garnet fyrdubbelt.

Ansiktet var också fattigt, man kan säga att det var renons på någonting obestämbart pojkaktigt och fantasihungrigt, som borde ha funnits där vid hans ålder. Men det värsta var skorna. På fötterna hade han mitt i sommarn halvhöga sveciakängor, som var dubbelt långa för foten. Fattigdomen präglade genom dem inte bara hans utseende utan hans rörelser – han hade helt enkelt svårt att gå i dem.

Artisten, som hade det en smula knalt och likt sådana personer ömmade särskilt för det som såg knalt ut, fick syn på honom och blev slagen av det obeskrivligt hoplappade i hans utseende. Han sökte i sin portmonnä efter en femtioöring.
– Vill du ha en peng, frågade han. Köpa lite gotter för?

Pojken verkade först som ertappad på bar gärning. Så gick han skyggt fram och högg pengen, tog omedelbart ett par snabba steg tillbaka och såg oförstående på givaren. Därpå tog han sitt parti och satte i blinken iväg, klapprande med skorna men med kursen rakt som en pil på Lustiga huset, där han försvann genom ingången.

Artisten stod en smula handfallen.

– Det var en jäkel, sade han. Jag tänkte att han hade gått omkring bland stånden, som jag minns att jag brukade göra, och tittat på något gott han ville ha. Inte menade jag, att han skulle gå dit.

– Men det var kanske just det han stod och längtade efter, sade en av vännerna.

– Stackare, så eländig han såg ut, sade en av flickorna. Och så slänga bort pengarna på det där. Där gör han sig ju bara löjlig. Du skulle köpt åt honom.

– Nå, det var ju meningen och vitsen med det hela, att han själv skulle välja, svarade artisten. Han kanske har roligt nu.

De gick närmare Lustiga huset, som rullade och larmade och flammade rött ur alla sina fönster. Det var ett livligt hörn just vid ingången. På en estrad bredvid stod Djävulen själv och ropade ut någon annan sevärdhet, degraderad till förevisare visserligen men ändå med samma karaktäristiska spanska profil, ett stelnat, maliciöst leende, när han beräknande blickade ut över mängden, en fot som han skrapade med och en bredskyggig hatt som han viftade med, när han bjöd: Välkommen!
I hans leende såg man, att det var han som stod bakom.

Förbi lustiga husets övre fil av fönster skymtade den lilla grabben som en bild av nöden. Han hade väl klapprat sig igenom de första rullande tunnorna med sina stora kängbottnar. Han gick hastigt, en aning framåtlutad, utan glimten av ett leende i ansiktet, men som om han intensivt väntade på vad härnäst skulle komma. Han försvann igen men kom efter en stund ut vid den besvärliga trappan utanpå huset.

Han gick hastigt, en aning framåtlutad, utan glimten av ett leende i ansiktet

Han klängde oförtrutet på men det var svårt för honom – skorna var i vägen och han hade inga tår att gripa tag med framme i deras tåhättor. De utanförstående tycktes inte lägga märke till honom – alla väntade på nästa hjälplösa flicka med trång kjol. Så försvann han igen och syntes inte till förrän han kom nedrutschande vid sortien, där han med ett snabbt språng var på benen och försvann ut bland nya grupper av människor, som strömmade fram till skranket, medan skratten och skriken ljöd som förut.

– Ja, det var en jäkel, sade artisten igen.

– Hur kan han förresten ha kommit inpå Tivolit, sade en av flickorna. Kanske någon gav honom pengar vid ingången också?

– Ånej, han hade väl plankat eller stulit sig in på något sätt, annars skulle han nog inte ha blivit så förskräckt först, när jag ville ge honom femtiöringen. Han trodde kanske det syntes utanpå, att han inte betalat. Han trodde väl jag tänkte haffa honom.

– Ja, han såg då ut som den personifierade nöden, sade flickan. Att det finns såna än! Det skär mig i hjärtat, när jag tänker på att han inre kunde få lite valuta för pengarna, få lite gott i sig åtminstone.

– Nå, han hade kanske roligt i alla fall – på sitt sätt – fast det inte såg så ut.

– I alla fall är det på något besynnerligt vis som om man hade fått hela nöjet förstört, sade flickan. Det här marknadsgycklet ser ut som – jag vet inre vad!

– Tyck inre synd om dig själv, sade artisten. Vi får tänka, att han hade roligt. Du såg hur piggt han kilade …

– Ja, men – sade flickan.

– Det var nog en av de allra första absolut onyttiga utgifter han gjorde i sitt liv, sade en av de andra i sällskapet.

– I så fall var det ju en stor slant, sade artisten. Mycket mer än femti öre.

Bakom dem fortsatte Lustiga huset att eka av skrik och skratt och lysa rött ur fönstren, medan utroparen, som liknade Djävulen, bugade och parlerade på sin estrad.
Över ljuskaskaderna och larmet sträckte de stora, dunkelgröna träden sina armar mot himlen, som tycktes ändlös.

Fler utvalda artiklar