Många ser Gunnar Ekelöf som en ganska svår poet, men han skrev även högst begriplig prosa – som den här bedårande novellen om givandets och tagandets villkor.

Av alla de författare som medarbetat i Vi genom åren är Gunnar Ekelöf en av de flitigast förekommande. Hans första text i Vi publicerade 1934, den sista 1967.
Den här novellen publicerades i Vi 1941.

På nöjesfält och tivolin brukar det vanligen finnas någonting som kallas för ”Lustiga huset”. Det liknar egentligen ett helvete i lustig miniatyr, ett slags helvete på skämt. Där finns visserligen inga djävlar som kniper folk med tänger, men där finns en massa maskiner som på skämt gör lika god tjänst.

Det finns bara en väg att komma igenom Lustiga huset när man väl en gång trätt in genom porten, och den vägen måste man fram. Man måste gå över sviktande golv och klara sig genom rullande tunnor och villsamma spegellabyrinter. Annars är man feg. Man måste klättra uppför oregerliga trappor, vilkas tudelade trappsteg rör sig opp och ner, opp och ner så att det gäller att ta rätt fot om man någonsin vill komma till toppen. Och man måste på baken åka utför rutschbanor om består av rullande kavlar så att man hoppar högt för varje kavle.

Ovarsamma eller naiva flickor får kjolarna uppblåsta här och där. Och det finns många andra skämtsamma pinoredskap, både för kroppen och själen som man inte kommer förbi. Det är en smula som i drömmen – man tycker sig störta utför avgrunder eller finner sig plötsligt gå naken på gatan.

Som alla skämthelveten reklamerar Lustiga huset genom att visa lagom, precis lagom, av sin insida på utsidan, det vill säga man ser en liten del av vad som försiggår därinne, när man står utanför och funderar på om man skall våga gå in. Fönstren är stora och upplysta och går ända ner till golven. Man ser folk rusa förbi, skrattande och skrikande.