Gunnar Wetterberg: Kalhyggen och polarisering i skogen

Gunnar Wetterberg läser en ny bok om den svenska skogen och funderar över hur olika vi ser på skogen och hur den ska användas. ”Kan man förena ett skogsbruk som främjar biologisk mångfald med att odla timmer”, undrar han.

”Var plåga har sitt skri för sig,
Men hälsan tiger still;
Därför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.”

Erik Gustaf Geijers dikt låter ”Odalbonden” tala, den strävsamme jordbrukaren. När jag hade läst bortåt hundra sidor i Lisa Röstlunds Skogslandet kom jag att tänka på de två första raderna – men fortsättningen, den osedde bondens suck, är minst lika träffande. Det klassiska citatet fångar bokens innehåll, raderna därefter vad som saknas.

Lisa Röstlund har arbetat som journalist i bortåt 20 år, men började skriva om skogen först vintern 2020. En läsare tipsade Dagens Nyheter om avverkningar av gammelskog i Norrland, och hon for dit. Hon rotade vidare, hon kontaktades av andra tipsare, och det ledde till 60 artiklar i tidningen. Det är dem hon bearbetat och utvidgat till Skogslandet – en granskning.

Det är en bok om skogsbruket, skogsindustrin och skogspolitiken som problem. Massavverkningarnas följder för renbetet, hela stockar från Baltikum som blir pellets, skogen som kolsänka, kartläggningen av nyckelbiotoper, kyrkans skogsbruk, frikyrkliga skogsentreprenörer och forskningens samarbete med industrin – och mycket mer.

Det är en genomgående kritisk granskning, med viktiga tankeställare för dem som sysslar med skogen. Ett av Lisa Röstlunds viktigaste påpekanden handlar om skogen som kolsänka. Det är inte bara det kol som binds i träden ovan jord som frigörs vid avverkningen. Om alla träd avverkas släpper marken ut mycket av sitt kol. Det är ett starkt argument för plockhuggning istället för kalavverkning; även om man tar ganska många träd, så störs inte jorden lika mycket som vid ett kalhygge.

Lisa Röstlund skriver tänkvärt om skogsentreprenören Peter Arne i Finnerödja, som försöker lösa problemet att övergå från hyggesbruk till plockhuggning. Många skogar är planterade efter kalavverkningar, och därför är träden ungefär lika gamla och stora. Då är det svårt att ställa om till kontinuitetsskogsbruk, där man bara tar några träd åt gången. På sikt kan det verka mer ekonomiskt att återkomma med en kalavverkning när träden är mogna. Men Peter Arne beskriver hur han försöker skapa olikåldriga skogar, hur man går från plantager till plockhuggning, och det skulle jag velat veta mer om.

Andra resonemang är inte lika övertygande. Hur mycket ska skogsbruket underordnas de närmast liggande klimatmålen, år 2030 eller 2045? Om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader borde avverkningen dras ned eller ställas in, så att skogen bidrar så lite som möjligt till utsläppen. Det är en ståndpunkt som Röstlund verkar sympatisera med, men den är inte självklar. Hur ska det sedan gå? Lisa Röstlund skriver att mer mark borde beskogas för att binda mer koldioxid. Men hur går det ihop med att vi pausar eller begränsar skogsindustrin, och därmed efterfrågan på skog?

Lisa Röstlund gör ingen hemlighet av var hon har sina sympatier. Kapitlen inleds med kursiverade betraktelser ur hennes egen vardag; hon brottas med sina föresatser att leva så skonsamt som möjligt mot jorden och det levande. Engagemanget fortplantar sig in i framställningen. De återkommande hjältarna är aktivister som inventerar lavar och orkidéer för att skydda skogar. Forskare och tjänstemän som försvarar andra metoder ifrågasätts för samröre med näringslivet och för jägmästarnas machokultur. Besvärande många sådana ifrågasättanden bygger på anonyma källor, som inte alltid kan belägga sina påståenden, men Lisa Röstlund vidarebefordrar vad de tror om hur det ena eller andra skeendet kan ha gått till.

Boken är på 319 sidor, men mycket saknas. Den handlar i första hand om norra Sverige från Dalarna och uppåt. Där står de stora bolagen i fokus – det är de som dominerar det norrländska skogsbruket. Röstlund ger en ögonblicksbild av skogsbruket som det bedrivs just nu, men blickar sällan tillbaka på det som varit. Efter andra världskriget argumenterade skogsvårdare för kalhyggen där ovarsam plockhuggning lämnat svagväxande restskogar efter sig. Men metoden blev mycket vanligare än så, när rekordåren tömde inlandet på skogsarbetare. De första maskinerna var för stora och klumpiga för plockhuggning, och därför bredde kalavverkningarna ut sig. Att komma ur detta är inte så lätt, och det är därför glimten av Peter Arnes ansträngningar är så spännande.

Jag brukar en blandskog i norra Skåne.

Geijers andra strof? Jo, många andra berättelser kommer mer eller mindre bort i Lisa Röstlunds genomgång av alla problem.
Kanske är odlarens glädje det jag saknar mest. Bara en gång glimtar den till. Hon intervjuar den omstridde miljardären Karl Hedin, som hon döper till ”banjohögerns Messias”. När han talar om glädjen över att se ungskogen växa upp på hyggena lyser reporterns misstro mellan raderna.

Men de många små skogsägarnas omsorg om det som växer är en av skogsbruket viktigaste tillgångar, och den delas av många fler än Hedin. Jag brukar en blandskog i norra Skåne, beteshagar som växte igen för 100-150 år sedan, där eken är dominant och grova tallar kommer därnäst. Häromvintern stämplade jag ut de grova granarna och satte tusen plantor ädellöv. Många strök med under den gruvliga sommaren 2018, men jag fyller på med små askar och hoppas att åtminstone några ska klara sig trots askskottsjukan, som just nu går med lien genom landskapet.

Och nej, hälsan tiger inte still. Även från den sydsvenska bondeskogen finns det frågor att ställa. Vad ska ädellövet användas till i framtiden? Idag är det nästan bara eken som har en marknad. Skogen som kapitalplacering lockar fastighetsmiljardären Roger Akelius och hans gelikar. Skattelagstiftningen gynnar skogsägare som kalavverkar för att finansiera sina köp, i synnerhet dem som redan äger skog och köper till ännu mer.

Som liten skogsbonde hoppas jag att debatten hittar ett lagomläge. Lisa Röstlund nämner polariseringen, men gör inte mycket för att lösa upp den. Frågan är hur – om – man kan förena ett skogsbruk som främjar den biologiska mångfalden med att odla det timmer som behövs. Forskningen lockar fram nya material ur träet för att ersätta oljans och kolets dominans, och därmed skapa fler kolsänkor med skogen som bas. I det rika svenska skogsbruket borde det finnas utrymme för bådadera, med lagar och andra åtgärder till skydd för de mest värdefulla skogarna.Skogslandet – en granskning är ett bitvis tankeväckande bidrag till diskussionen.