Han beordrade sina män till världens farligaste land

  • 12 apr 2023
  • 16 min

// Foto: Magnus Lindstedt/Försvarsmakten

Han beordrade sina män till världens farligaste land
Robert Karjel

// Foto: Magnus Lindstedt/Försvarsmakten

Lyssna på artikeln

I augusti 2021 faller Kabul åter i talibanernas händer. Den svenska ambassaden evakueras hastigt och snart tas beslut om att även lokalanställda afghaner och tolkar ska föras ut ur landet. Det är fruktansvärt bråttom, svårt och farligt. Henning Lodenius står mitt i det planeringskaos som uppstår.

Texten är ett utdrag ur Robert Karjels nya bok Ut ur Kabul – Den svenska evakueringen från Afghanistan (Bazar).


Försvarshögkvarteret, Stockholm, söndag den 15 augusti.

En halv dagtill spillo, det är så det känns. Henning Lodenius är vakthavande JOC-director, den som leder arbetet i Försvarsmaktens stora ledningscentral. Ska det genomföras en skarp insats, är det han som leder planeringen och han har precis fått höra att det är stora saker på gång. Men han har också fått höra att det hölls ett möte på förmiddagen, men varken han eller någon annan från planeringsfunktionen var kallade. Mycket hade kunnat åstadkommas under de timmar som nu gått förlorade.

Urban Molin, generalen som jobbar på UD, har inte väntat med att göra sin hemläxa, innan halv tolv rådde han UD att skicka över den begäran om stöd med transporter som ambassaden hade förberett veckan innan. Och det gör de, så nu finns det ett uppdrag att jobba emot och på Högkvarteret kallas det till ett nytt möte. Det är dags att agera.

Innan Lodenius började som planeringsofficer ansvarade han för Afghanistan-desken, det var genom honom alla ärenden som hade med insatserna där att göra hanterades. Under arbetet på desken kände han tidigt att politikerna inte längre stod kvar vid det man lovat tidigare, att ointresset och distanseringen i stället tagit över. Man ville inte längre stå för något, helst inte behöva höra talas om det i Rosenbad och sedan kom pratet om att dra sig ur. Lodenius har själv två stora insatser bakom sig, mer än ett år på vägarna och kullarna runt Mazar-e Sharif, under den mest intensiva perioden av bakhåll och vägbomber. Är själv med i uppställningen på några av de inramade fotona i mässen på Camp Northern Lights. ”Vi gjorde skillnad!” Gjorde vi? Var det värt det?

På desken uppstod en av de största frågorna när man skulle ta hem de sista i maj samma år: Hur kommunicerar vi detta mot alla veteraner? Nästan 8 000 soldater som tjänstgjort där. Tjugo år av högtidliga tal och uppoffringar, rädsla och tristess, medaljer och militärorkestrar, splittrade familjer, PTSD och nätter av onda drömmar.

Även om Henning började jobba med annat kändes de senaste åren mest som ett utdraget svek. Och nu det här. På tv-skärmarna i ledningscentralen ser de både CNN och BBC – det är kaos i Kabul.

Det blir i stort sett samma uppställning på eftermiddagens möte som på det före lunch. Stämningen den här gången är mycket mera spänd och eftersom det finns ett uppdrag är några av de som faktiskt ska göra jobbet med från insatsstaben.

Nu får Lodenius höra det som drogs under förmiddagen. Richard Möller från Vesper är också med och drar det senaste, vilket är att ambassaden befinner sig på flygplatsen och talibanerna verkar ha tagit över hela staden. Ingen vet hur och när svenskarna kan komma därifrån.

Den här gången kretsar inte den efterföljande diskussionen kring vad som skulle kunna hända, för det har redan hänt. Utan i stället kring vad vi får göra, vad har Försvarsmakten för mandat? Det stora spöket i rummet är orden ”väpnad styrka”, de står inskrivna i Sveriges grundlag. Det är bara riksdagen som får besluta om en insats med väpnad styrka utomlands, inte ens regeringen får ensam besluta om det. Naturligtvis kan man skicka en av flygvapnets Hercules till Norge och hämta reservdelar utan att behöva fråga riksdagen om lov. Men till det här? Det skjuts överallt i staden, amerikanerna verkar vara i full färd med att lyfta in en marinkårsbrigad. Det är ju ett krig man ska ge sig in i. Ska de behöva samla riksdagen mitt i sommaren, hur lång tid kommer det inte ta?

Men alldeles oavsett måste man dra i gång sin planering. Henning Lodenius gör anteckningar. De kommer att behöva flyga in till Afghanistan och det behövs någon som skyddar flygplanet på marken, det börjar i alla fall där. I normala fall när en Hercules ska till en plats där det finns en hotbild skickar man med några flygbasjägare från flottiljen i Ronneby.

”Det är bättre om vi låter SOG:en agera flygsäkringsstyrka”, föreslår Mike från specialförbandsledningen. Att skydda i- och urlastningen av flygplanen kommer att vara det minsta problemet. Den här uppgiften kan blomma ut till precis vad som helst. Det kommer behöva etableras samband till och från flygplatsen i Kabul, samverka med andra länders förband på marken, stå för sin egen sjukvårdsfunktion. Och man behöver kunna ge sig iväg redan idag. Allt det finns tillgängligt inom Särskilda operationsgruppen, SOG, specialförbandens kärna nere i Karlsborg. Faktum är att han redan har varit i kontakt med dem så att de har börjat förbereda sig.

”Och vi börjar med att skicka iväg en Herca från Såtenäs så fort det bara går”, avslutar han. Mike är angelägen om att komma loss, har man inga förband i operationsområdet spelar det ingen roll vad hårklyverierna kring grundlagen till sist leder fram till.

Foto på Robert Karjel.

Efter lite surr blir Hercules och SOG (särskilda operationsgruppen, reds anm.) de självklara förutsättningarna för alla i rummet.

Urban Molin förklarar att det inte bara handlar om att få ut ambassaden och Vesper, utan att behovet nog också gäller de lokalanställda. ”Det kan bli flera hundra människor.” Det börjar handla om mycket folk och det räcker inte att bara jobba mot UD, Migrationsverket är på gång med en hemställan om transporter åt dem, eftersom de lokalanställda formellt blir deras ansvar.

Den bild som växer fram är att skapa ett slags shuttle-service mellan Kabul och någon av de stora amerikanska baserna runt Gulfen: Abu Dhabi, Doha eller Bahrain.

Henning Lodenius får ihop fyra sammanfattande punkter på sin lista:
Omfattande evakuering Hercules plus specialförband
Samverka med andra myndigheter Etablera en hubb utanför Afghanistan.

Han tar listan och går bort till JOC:en. Det är ingen liten insats som ska dras igång och ledningscentralens personal har redan en del för händerna. Semestertider gör alltid att man går ned i bemanning om man kan, dessutom spökar ryssarna. Sedan några dagar har de dragit ihop flera stora fartyg i Östersjön. De kommer in utifrån, från Murmansk och Svarta havet och det råder osäkerhet kring vad de egentligen ska använda dem till, så flottan och flygvapnet är i gång dygnet runt för att ha ögon på var fartygen är och vad de ägnar sig åt, och hela den operationen koordineras härifrån. Lodenius börjar att förankra med cheferna, sedan ringer han in extra bemanning. Han behöver operationsledare och fler planerare. Men det är ändå bara internt i Högkvarteret, sådant är snabbt gjort, det gäller en dryg handfull människor. Nästa steg är att låta en beredskapsorder gå ut till resten av Försvarsmakten.

Till att börja med kommer det inte att räcka med en Hercules, det kommer att behövas två. Dessutom vill Lodenius ha regeringsflygplanet med plats för ett dussin passagerare, som annars flyger statsledningen, i beredskap för mindre transporter. Mike och hans stab som leder specialförbanden ligger på om att så snabbt som möjligt komma i väg så nära operationsområdet som möjligt med ett flygplan och en patrull från SOG. Flygstaben i Uppsala behöver komma i gång med de uppgifterna och det behöver avdelas logistiker, för det kommer behöva ätas och sovas och ordnas med sjukvård i en omfattning som just nu är höljd i dunkel, på platser man ännu inte vet var de är.

På en av de stora skärmarna längst fram i ledningscentralen håller Ann Linde presskonferens tillsammans med justitie- och försvarsministern.

Det är dags för Lodenius att tippa den dominobricka som får en våg av händelser att sprida sig. Det är bara minuter ifrån att det börjar ringa i telefoner runt om i riket, där människor får veta att de ska vara beredda att åka till Afghanistan med kort varsel. De får kanske tio minuter på sig att berätta för sina anhöriga. ”Jag åker i väg nu, vet inte när jag kommer tillbaka.” Sedan försvinner de ut genom dörren.

En kort bön om förlåtelse.

År 2011 var Henning Lodenius plutonchef i Strategiska reserven. Det är den styrka som Försvarsmakten har i beredskap för oförutsedda händelser, en brandkår som när som helst ska kunna skickas vartsomhelst. Bara namnet, Strategiska reserven, gav sken av mer än det var. I en hårt nedbantad armé var den reducerad till en ensam skvadron på K3 i Karlsborg, med knappt tvåhundra soldater. Under arton månader skickades de på tretton insatser, varav elva var i Afghanistan. För det mesta var de i väg någon eller några veckor åt gången för att snabbt förstärka. Alla åkte inte på allt, men Lodenius var engagerad i många av dem. Han har varit med om att få det där telefonsamtalet mitt i en familjemiddag och bara försvinna i väg inför frågande blickar. Och ibland var han själv den som ringde till andra och fick dem att släppa allt. Då var han ungkarl, så det var ingen riktigt nära som drabbades. Men under de där arton månaderna var han i väg så mycket och så ofta att han kände att något höll på att brista inom honom. Direkt när skvadronens beredskap kom till ände tog han time out, drog iväg ett halvår för att backpacka och under tiden kom han att träffa kvinnan som skulle bli hans fru.

Men trots att de fann varandra i en helt annan del av världen kom deras bröllop att definieras av Afghanistan. En tid efter de sorglösa dagarna i solen och att de förlovat sig blev det dags för ännu ett halvår på Camp Northern Lights. Under hemresan på två veckor som alla fick ungefär mitt i, var Lodenius plan att så fort han landat i Sverige dra vidare utomlands för giftermål och smekmånad.

En morgon i Mazar-e Sharif strax innan han skulle ge sig av väcktes han av att någon skrek: ”Anfall!” och han fick slita åt sig stridsutrustningen och rusa ut ur baracken. Men på gården utanför väntade bara hans skrattande kollegor, det var dags för svensexa. Från början hade de haft storstilade planer, de skulle ta några fordon och bjuda på frukost i morgonsolen på några vackert belägna kullar utanför basen. Men dagen innan hade en pastor i Florida bränt en koran och i kravallerna som bröt ut hade det bara i Mazar dödats trettio människor och mer än hundrafemtio skadats, så nu måste all utländsk militär hålla sig innanför sandsäckarna för att inte provocera. I stället fick det bli några öl och en utdragen sittning i bastun som finnarna som var med hade byggt inne på basen.

Henning Lodenius stadgade sig sent i livet. Först på senare år och genom sin frus blick när jobbtelefonen ringer förstår han vad de där samtalen faktiskt gör med dem man har omkring sig. Alla som lever så, med en partner som alltid är rädd för att telefonen ska ringa.

Det är som om Afghanistan hela tiden studsar tillbaka på honom. Då, när han skulle gifta sig, var det Christian Heine som var hans stridsparskamrat, han var med och ordnade svensexan. Att det är Heine som precis har lett ambassaden genom Kabul och nu sitter på flygplatsen vet Lodenius ännu så länge inte om. I stället sitter han här med listan, förbanden och staberna som måste aktiveras för att dra i gång en evakuering ut ur Afghanistan. I sin förlängning är det hundratals människor som just nu gör något helt annat, som är fullständigt ovetande. Eller i alla fall inte vet mer än att de just har sett utrikesministerns presskonferens på tv och tänker att det där verkar ju förfärligt.

Hans tvekan den här eftermiddagen är som en kort bön om förlåtelse. Klockan är halv fyra när Lodenius låter ordern gå ut.


Fler utvalda artiklar