Han folkbildar svenskar om juridik – på bekostnad av det litterära

Hans-Gunnar Axberger är en formidabel litterär stilist, men Domstolen har flera brister. Känslan blir att romanen är mer intresserad av sina rum än sina människor, menar Peter Fröberg Idling.

Domstolen
Roman
Författare: Hans-Gunnar Axberger

Häromåret visade Hans-Gunnar Axberger att han inte bara är en av landets mest meriterade jurister, utan även en formidabel litterär stilist. Hans nagelfarande av den misslyckade Palmeutredningen, Statsministermordet, var en ren fröjd att läsa. När nu första delen av en romantrilogi förlagd till rättsvärlden utkommer, så känner man igen hans penna.

I centrum för Domstolen står Ann-Britt Jansson, som bokstavligen gör entré på första sidan när hon som nytt ”rättsråd” träder in i landets högsta dömande instans. Snart skakas den ärevördiga institutionen av en mystisk brand och ett gåtfullt försvinnande.

Eller snarare, i centrum står själva domstolen. Få scener utspelar sig utanför dess väggar och i den mån dess ämbetsmannaelit har något liv bortom den så redovisas det helt hastigt.

Rättsråden har alla nått juristkarriärens topp. Någon vill bli ny ordförande, en annan ha ett bättre rum, men de flesta är fullt tillfreds med att få pröva sina intellektuella krafter mot den mest avancerade juridiken. ”Tålmodiga och omdömesgilla, men inslaget av primadonnor och petimätrar var konstant” – med andra ord ett gammaldags borgerligt ämbetsverk, där tiden går sin egen långsamma gång, med ena foten kvar i det förflutna. De gamla gudar leva än.

Känslan blir att romanen är mer intresserad av sina rum, än sina människor

”Svenskar är inte särskilt intresserade av jurister och domstolar” konstaterar Ann-Britt Jansson vid ett tillfälle och den kunskapsluckan vill Axberger gärna drämma igen. Vackert så, men första tredjedelen av Domstolen bågnar under domstolsinformation som inte fyller någon vägande litterär funktion: Arbetsgången redovisas, rättsfrågor dissekeras, rättsfall diskuteras.

Denna folkbildande ambition präglar möjligen även vokabulären. Den är marinerad i ett livslångt umgänge med juridisk text. Jag uppskattar en författare som nyttjar ordbokens hela repertoar, men jag kan enkelt föreställa mig läsare som ryggar inför arkaismer som ”beediga”, ”integer” och ”ogill”.

Axberger visade i Statsministermordet såväl fallenhet som fäbless för eleganta karaktärsteckningar med några få men precisa streck. Även här inringas ett helt livsöde med ett par lakoniska meningar. Människorna flammar upp inför läsarens blick, men falnar också lika snabbt. Därför är kontrasten desto större när författaren ägnar så många fler ord åt att beskriva interiörer och föremål. Känslan blir att romanen är mer intresserad av sina rum, än sina människor. 

Ann-Britt Jansson och de andra blir därför aldrig särskilt angelägna. Läsaren berörs helt enkelt inte av vad romanpersonerna sägs känna. Romanens episodiska struktur för också tankarna till en oblodig, tweedklädd engelsk tv-deckare – varje del är som ett nytt tv-avsnitt, med fast ensemble och sin egen lilla intrig. Den övergripande dramaturgin får inget fast fäste.

Sammantaget hoppas jag att Axberger i de kommande romandelarna lägger något mer kraft på berättelsen än på beskrivningarna. En särskild stjärna ska dock utdelas för invalet av Kerstin Ekmans litterära alter ego Lillemor Troj i romanens version av Svenska Akademien.

Läs mer:

Sex romaner som är besatta av pengar

Henrik Bromander: ”Den mest självutlämnande romanen jag någonsin skrivit”