”Han fortsatte tills jag stod helt naken”
Lo Kauppi

”Han fortsatte tills jag stod helt naken”

  • 20 jan 2021
  • 4 min

Lyssna på artikeln

Kanske är det bristande självkänsla hos många skådespelare som gör oss extra sårbara eller fantastiska, beroende på vem vi möter. Min enda ursäkt för följande anekdot är att jag inte var i mitt naturliga habitat vid tillfället. Ingen i min släkt, eller som jag kände, hade någonsin hållit på med något så märkligt som teater.

Jag var i tjugoårsåldern, och det var på darriga ben som jag skulle pröva min dröm om skådespeleriet. Spänd och överlycklig satt jag där barfota i en ring på golvet i en källare på Södermalm i Stockholm.

Ledaren, som var betydligt äldre än oss, kallar jag för enkelhetens skull för Plufsen. Han framstod som trovärdig och kunde ta i med djup teaterröst. Nu, när jag med erfarenhet ser tillbaka på den tiden, så gjorde vi faktiskt en del rimliga skådespelarövningar också. Det är det som gör det hela ännu svårare, för som nybörjare inom teater är något av det första man lär sig att bejaka, säga ”ja”, inte blockera idéer. Så ledarens egna påhittade övningar, som lydaleken och slingerbulten, hade ingen av oss mandat att öppet reagera på.

Plufsen vägde nog närmare hundra kilo och var den självklara auktoriteten i rummet, så när han sa: ”Du rullar runt över golvet”, så gjorde vi det, eftersom man inte fick säga nej i lydaleken. Det adrenalinpåslag som infann sig hos mig varenda gång jag närmade mig honom tvingade jag mig att övervinna.

Jag vägrade att misslyckas, nu när jag äntligen tagit mig hela vägen hit.

Självklart undvek jag att hamna i par med Plufsen, men så en gång stod han plötsligt där framför mig, minst dubbelt så stor.
”Du tar av byxorna!”

Min hjärna hamnade i total konflikt, men jag vägrade visa att jag inte hanterade situationen, så iskallt drog jag av mjukisbyxorna samtidigt som jag aggressivt stirrade in i hans ögon. Han fortsatte tills jag stod helt naken.

När ”övningen” var klar samlade jag med dunkande hjärta ihop kläderna. Kanske såg han mig som ett hot och skulle provocera fram att jag lämnade gruppen självmant? Jag hade ingen aning. När han sedan föreslog att jag och den osäkra tjejen med flackande blick och eksem över armarna inför gruppen skulle improvisera nakna i nollmask till musik, sa jag i alla fall nej.

Kanske var det rädslan att misslyckas redan här som gjorde att vi stannade kvar, som idioter. Skräcken att få sina skådespelardrömmar krossade för resten av livet gjorde oss så sårbara att vi till och med trodde att Plufsens slingerbult var vägen till teatern.

Fler utvalda artiklar