Han möter sin dödsdom med förtröstan – och jag känner avund

Något så ovanligt som ett telefonsamtal ställer livet på sin ända. För hur vet man vad som är viktigt, på riktigt? Markus Wilhelmson tänker över hur att möta en dödsdom.

Räknar man bort rörmokaren ringer jag sällan till någon numera. Jag inbillar mig att jag stör, eftersom de flesta är mitt uppe i något, tills vi en dag inte är det längre, och då är det ju för sent att ringa. 

Så jag mejlar, sms:ar, whatsappar, eller skickar bud på Messenger. I min ungdom faxade jag ymnigt.

Men den här gången möts mitt mejl av ett ovanligt svar: ”Det vore toppen om du vid tillfälle kunde ringa mig.”

Mitt ärende: Jag undrar om skribenten vill förgylla Vi:s spalter med en artikel. Han förklarar nu – på telefon – att han inte har lång tid kvar. Han säger att han har fått en diagnos med katastrofal prognos och att han därför inte är säker på att han hinner genomföra den intervju som krävs för att skriva.

Jag blir stum. Om jag hade fått en halvtimme på mig med det säkerhetsavstånd till livet i realtid som tangenterna skapar så hade jag mejslat fram ett svar med korrekta empatiska valörer, men nu är det som om hjärnan jobbar övertid och munnen har gått på semester. Jag får inte fram ett vettigt ord.

– Det är en av de sämsta formerna av cancer man kan få. De flesta lever inte mer än sex månader, så egentligen skulle jag redan ha varit död. 

Han låter fridfull. Som om han spelat pingis och stukat foten. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga, så jag säger att jag inte vet vad jag ska säga.

– När läkaren gav mig beskedet kände jag ändå att det var okej. Jag har haft ett bra liv. Bättre än jag någonsin vågat hoppas. Jag har haft ett roligt jobb, har familj, vänner. Nyligen snickrade jag ett fotbollsmål med barnbarnet, jag är glad att jag hann med det. 

Jag brottas med en ständig oro över att inte duga. Men gör vi inte alla? 

Han avslutar samtalet, och jag sitter kvar och skäms. Över att det är han som har hållit energin uppe. Över att jag inte har lyckats formulera en enda fullständig mening; alla ord som torktumlade runt i mig lät så banala att de hade rymts på ett väckelsemöte i Vara, så jag svalde dem. Och jag känner skam över en motbjudande doft av avundsjuka. Inte på att livet håller på att rinna ur honom, förstås, utan på att han möter en dödsdom med förtröstan, till och med acceptans. Hur många av oss skulle klara det, hand upp? Hans stoiska hållning får mig att rannsaka mitt eget liv, med alla dess fickparkerade drömmar. 

Hur lever man ett liv fullt ut? Vad är viktigt, på riktigt? Fråga inte mig. Jag vet knappt hur man får tag i en rörmokare en lördag.

Det enda jag lärt om livet efter ett halvt sekel av tillkortakommanden är att jag vill vara fri till varje pris, värnar ett eget rum – men samtidigt är livrädd för att inte bli tagen i anspråk. En svårlöst ekvation. Jag springer och springer, men har glömt vad jag har så bråttom till, eller ifrån. Jag brottas med en ständig oro över att inte duga. Men gör vi inte alla? 

Trots dessa tvivel och nojor, inbillade och verkliga, så kliver vi upp nästa morgon med en förhoppning om att idag kanske saker blir bättre. Och plötsligt, när vi minst anar det, får vi rätt. Ett ögonblick när ljuset hittar in, tvivlen tystnar. När syrendoften klättrar in genom ett fönster på glänt, när rörmokaren svarar. 

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Anna Charlotta Gunnarson: Friserad filmsanning – vad gör det med historien?

Johan Anderberg: ”Om man har tålamod så kommer vissa saker till en”