Han var boss i Bossens hemstad

  • 21 jun 2023
  • 13 min

Michael Wilson och Bruce Springsteen. // Foto: Jörgen Johansson/Geoff Robins

Han var boss i Bossens hemstad
Anders Mårtensson

Michael Wilson och Bruce Springsteen. // Foto: Jörgen Johansson/Geoff Robins

Lyssna på artikeln

Att Sverigeaktuella Bruce Springsteen är uppväxt i lilla Freehold, New Jersey, är ingen hemlighet. Han sjunger om stan i flera låtar. I musikergänget kring ”Bossen” ingick på 60-talet Michael Wilson, som dock valde en annan bana än sin vän. Han blev borgmästare i Freehold. ”Vi lever i skilda världar, Bruce och jag”, säger Wilson. ”Men vi har ett gemensamt förflutet.”

Texten är ett utdrag ur reportageboken Greetings till och från Asbury park av Anders Mårtensson (text) och Jörgen Johansson (foto). Intervjun med Michael Wilson gjordes hösten 2004. Han avgick som borgmästare 2011 och är den i Freeholds historia som har innehaft ämbetet längst.


2005 är det tjugo år sedan Michael Wilson först valdes till borgmästare i Freehold Borough. Han kommer att bli ägare till ett rekord inom nuvarande mandatperiod.

”Det gamla rekordet var just tjugo år, 1920–1940. Lustigt”, säger Michael Wilson, ”inom politiken tar man ett år i taget. Jag hade inte räknat med att bli omvald. Antar att jag har gjort något rätt, annars hade de väl sparkat ut mig för länge sedan.”

Wilson verkar inte ta sitt ämbete särskilt högtidligt. Han möter oss i kortärmad skjorta, fritidsbyxor och badtofflor. Inga strumpor. Cool kille. Och vänlig. Borgmästaren sitter vackert när bilderna ska tas.

Michael Wilson tillhör 1950-talisterna, men han representerar det nya Freehold. Det framgångsrika och hoppfulla Freehold. En stad som verkar ha få likheter med det Freehold Bruce Springsteen beskriver i sina sånger: My hometown som tar upp depressionen när textilfabriken stängde och gjorde halva staden arbetslös. Eller In Freehold där det handlar om intolerans i en ”redneck town”.

”Då och nu”, säger Michael Wilson. ”Det är svårt att jämföra. Men Bruce skrev de där sångerna utifrån sina egna upplevelser. Och jag ger honom rätt. Jag såg Freehold på samma sätt som Bruce, då under 1960-talet.”

”Textilfabriken stängde och folk förlorade sina jobb. Affärerna stängde. Vi hade rasmotsättningar och upplopp.”

Michael Wilson pratar om tuffa tider i en tuff stad, med rednecks och en strikt konservativ blue collar-mentalitet. ”Bruce kände av det där. Han var en outsider, med sitt långa hår. ’Street people’ i folkmun.”

”Annorlunda”, säger Wilson om Bruce Springsteen. ”Speciell.”

”Ingen visste vad som pågick i det där huvudet. Bara Bruce själv. Han var en ensamvarg, som förvandlades när han gick upp på scenen. Lite som dr Jekyll & mr Hyde.”

”Men Bruce ville nog egentligen bara ha kul. Vi brukade lifta till stranden tillsammans, varje sommar. Och min tydligaste bild av Bruce från den tiden är att han alltid hade nära till skratt.”

Nils Lofgren. // Foto: Jörgen Johansson

Bruce Springsteen hade talang. Det såg de flesta. Michael Wilson blev vittne på nära håll. Och han drömde själv samma rock’n’rolldrömmar.

”Men jag var aldrig tillräckligt talangfull. Så det fick bli så här. Jag fick bli borgmästare i stället.”

Han berättar att han började som basist och sångare i ett band som kallade sig The Legends. ”Tex” Vinyard, manager för The Castiles, med Springsteen och George Theiss, gav också The Legends en hjälpande hand. Och en kväll när Wilsons gäng spelade på Freeholds YMCA kom Vinyard dit, i sällskap med Springsteen.

”Jag spelade bas utan att ha förstärkaren på. Bruce var den ende som la märke till det och han påpekade för de andra i pausen: ’Det är nog bättre om er basist slår på förstärkaren … ’”

Borgmästaren skrattar.

”Jag hämtade mig aldrig efter det där. Men ärligt talat: Bruce gjorde mig en stor tjänst. Han fick mig att inse att det var bättre om jag höll mig till att sjunga.”

”Tex Vinyard hade rankingen klar. The Castiles kom först, The Legends var ’babybandet’”.

Michael Wilson beskriver en turbulent tid när danser och hullabaloo-klubbar höll ungdomarna borta från gatorna. Det Springsteen sjöng om, att vägen ut fanns i musiken, var en verklighet för många unga i 1960-talets Freehold.

”Men vi hade ju Tex Vinyard och Marion, hans fru. Marion var ett helgon. Tex var … intressant. Han hade ett stort hjärta.”

”Grejen var att eftersom Tex och Marion inte hade egna barn upplät de sitt hus åt oss. Alla banden repade där. The Castiles spelade i deras matsal praktiskt taget varenda kväll.”

Efter high school kom uppbrottet. Banden splittrades, ungdomar tog klivet till vuxenlivet. Många, däribland Bruce Springsteen, lämnade Freehold.

Andra, som Michael Wilson, stannade kvar och började jobba med ett omfattande förbättringsarbete. Inflyttningen ökade till en alltmer trivsam plats, med vackra viktorianska hus och en vänlig innerstadsmiljö.

När textilfabriken slog igen ändrades samhällsstrukturen. Freehold gick mot att bli en stad utan en dominerande arbetsplats.

Michael Wilson förklarar att Nestlés kaffeanläggning är den arbetsgivare i Freehold som har flest anställda i dag, men han säger också att det egentligen inte finns någon huvudsaklig näring i trakten.

”Folk sysslar med lite av varje. Några jobbar här, downtown. Andra pendlar till New York.”

”Huvudsaken”, fortsätter han, ”är att vi fick staden på fötter igen. Om Red Bank räknas som det hippaste stället i östra Monmouth County har Freehold blivit motsvarigheten här i de västra delarna.”

Hipp och blomstrande. Ändå med låg profil. Det mest slående när man kör nerför gatorna i Bruce Springsteens hemstad är … frånvaron av Bruce. Två av husen han växte upp i, på South Street och Institute Street, står kvar. Men Freehold, med sina tolv tusen invånare, har inget Graceland. Inga monument eller statyer. Inte ens en gatuskylt som säger Bruce Springsteen Street.

Bara en liten inskription i sten, med Bruce Springsteen som ett bland många andra namn utanför Hall of Records. Och så den där gula brandbilen. Det står Born To Run på förarhytten, donatorn heter … ja.

Freehold har en särställning i amerikansk populärkultur, men ingen verkar intresserad av att rock’n’roll-myten blir business.
”Vägskyltar”, säger Michael Wilson, ”skulle bara bli stulna av turister. Så det är ingen bra idé.”

Sanningen är att Bruce Springsteen inte alls är så frånvarande som det kan verka. Han bor på en ranch, några kilometer härifrån. Och han syns ibland på Federici’s pizzeria, i sällskap med familjen eller några gamla vänner.

Freeholdborna talar om ”Bruce-sightings”, men de stör inte hemvändaren.

”Vi är stolta över Bruce”, säger Michael Wilson. ”Därför respekterar vi också hans privatliv. Det har förekommit förslag om statyer, men vi röstade emot. Och Bruce tackade oss faktiskt med sin låt, In Freehold. Han tackade för att vi ’inte skämde ut honom’”.

”Bruce flyttade från staden, men han finns i närheten … och han är inget monument.”

Steven Van Zandt. // Foto: Jörgen Johansson

Den där låten, In Freehold, har Springsteen bara sjungit offentligt vid några enstaka tillfällen. Premiären skedde 1996 i samband med en välgörenhetskonsert på hans gamla skola, St. Rose of Lima. En av verserna inleds: ”My buddy Mike, he’s the mayor now in Freehold. I remember when we used to have a lot more hair in Freehold”.

Michael Wilson skrattar och säger:

”Jag hörde inte exakt vad han sjöng. Trodde det var ’when he used to have a lot more hair …’ och att han bara syftade på mig. Så jag sökte upp honom efteråt och frågade: ’Vad menar du? He used to .. .’ Men jag hade hört fel. Bruce försäkrade mig: ’Nä, nä. Jag sjöng we used to …’ Vid ett senare tillfälle, på Continental Airlines Arena, tillägnade han mig den låten. En fin känsla.”

2004 gick Springsteen in i politiken. För första gången. Han proklamerade Vote For Change och turnerade mot president Bush.

”Bruce har aldrig pratat politik offentligt. Men jag visste att han är demokrat, innerst inne. Det tror jag att de flesta visste”, säger Wilson …

… som fortfarande träffar Springsteen lite då och då. Så har det varit sedan 1988.

”Då kom Bruce hem till Tex Vinyards begravning. Det var nog första gången på tjugo år som vi pratade med varandra. Första gången sedan high school.”

”Vi lever i skilda världar, Bruce och jag”, säger Michael Wilson. ”Men vi har ett gemensamt förflutet, och jag uppfattar det som att han försöker vara så delaktig han kan i stadens angelägenheter.”

Därför var också Wilson, Springsteen och George Theiss talare vid invigningen av Vinyard Park. En liten oas i staden just där Tex och Marion Vinyards hus en gång stod.

”Greetings from Asbury Park, J.S.” är titeln på Bruce Springsteens debutskiva, som kom för exakt 50 år sedan, 1973.

”Han höll på med inspelningen av The Rising nere i Georgia, men avbröt för att komma hit. Bruce sa att invigningen av Vinyard Park var något han absolut inte ville missa. Han var där för Marions skull.”

Nu står vi på just den platsen. Michael Wilson lutar sig mot skylten: Vinyard Park. På andra sidan gatan reser sig den renoverade återstoden av det som en gång var The Karagheusian Rug Mill, textilfabriken.

They’re closing down the textile mill
Across the railroad tracks
Foreman says, these jobs are going, boys
And they ain’t coming back”

sjöng Springsteen på plattan som gjorde honom till rockcirkusens störste.

Michael Wilson, basisten som bara blev borgmästare, funderar: ”Ingen här, inte ens Bruce själv, kunde ha gissat att han en gång i framtiden skulle skriva rockhistoria. Sånt ser man inte. Men man ser talang. Och Bruce hade talang.”

Sedan skakar borgmästaren hand, säger:

”Kul att ni kom hit, till Freehold. Välkomna tillbaka. Nu måste jag rusa … har en tandläkartid att passa.”
Borgmästaren … iklädd kortärmsskjorta, fritidsbyxor och badtofflor … sätter sig i bilen och åker i väg.

Fler utvalda artiklar