Hans ögon har ramat in Dramaten i 20 år

Fotograf Roger Stenberg tillbringade 20 år på Dramaten. Nu släpper han en fotobok om tiden där.

Mellan 1994 och 2016 bytte Dramaten teaterchef fyra gånger och spelade över 500 olika uppsättningar. En fast punkt under decennierna var Roger Stenberg som fotograferade många av pjäserna. Nu släpper han fotoboken Drama som kretsar kring åren på Dramaten.

– Jag skulle aldrig komma på idén att släppa en bok själv, det är så galet mycket jobb. Jag gick i pension för sju år sen så jag tänkte att det kanske skulle bli lite lugnare, men Malou Holm som formgivit boken, kom till mig efter ett halvårs vila och sa ’nu måste du plocka ihop det du har’. Jag tror jag nekade i ett halvår men hon är så engagerad så hon fick mig till slut att börja titta på det, säger Roger Stenberg.

Därefter började ett flerårigt projekt där Stenberg gick igenom pärm efter pärm och plockade fram negativ som skannades. Idag är boken klar. Roger Stenbergs affisch-, porträtt- och föreställningsbilder är nog de som tidigare fått mest spridning men boken innehåller även bilder Stenberg tagit på Dramaten för egen del, bilder som nu ser dagens ljus för första gången.

Det var i ett mörkrum i Slagnäs som allt började. Fotolabbet låg i skolan och det nästan magiska mörkrummet användes av barn som ännu inte nått tonåren. Slagnäs ligger en bit utanför Arjeplog i Norrland och när Stenberg växte upp på 60-talet hade byn några hundra invånare. Idag är de färre än femtio. Att det ens skulle finnas ett mörkrum och ett fotolabb på orten var inte alls självklart, utan berodde på en passionerad inflyttad lärare som dragit igång fotostudier. En av ungarna som framkallade sina fotografier i laboratoriet var Roger Stenberg.

– De som var med på den analoga tiden kan prata om mörkrumsmagin. När bilden dyker upp i vätskan sker något väldigt speciellt. Det högg tag i mig redan från början, säger Roger Stenberg.

Att använda något annat ord än ”uppenbart” för att beskriva Roger Stenbergs kall i livet hade varit fel. Efter grundskolan hamnade han på en fotoskola i Luleå och blev senare nyhetsfotograf. Det var dock inte inom nyheter som Stenberg skulle profilera sig. I Umeå började han fota Ögonblicksteatern och där tändes kärleken till teaterfotografi. Det var som just teaterfotograf Roger Stenberg skulle tillbringa de sista decennierna i sitt yrkesliv.

– Skådespelare är ofta fascinerande människor, om jag nu ska generalisera lite. Deras förmåga att gestalta andra människor och levandegöra berättelser dag efter dag är en sån styrka och fantastiskt intressant att fotografera. Det är nog det som har hängt med mig hela tiden.

Då är det människorna på teatern, inte nödvändigtvis teaterrummet i sig, som lockar?

– Det är nog både och. Utifrån den fotografiska delen kan man ju tycka att det är ganska statiskt att hålla på med stillbilder i en konstform som alltid är i rörelse. Att försöka levandegöra teaterns gestaltningar och istället skapa en bildmässig rörelse är en väldig utmaning. Och det skiljer ju sig mellan varje pjäs och varje situation, på det sättet är jobbet alltid spännande.

På Dramaten hamnade Stenberg i början av 1980-talet som frilansare. Med någon pjäs här och där fick Stenberg sätta foten i Dramatenhuset på Nybroplan. Men på den tiden anställde inte teatern fasta fotografer. Först ut att få en fast anställning som fotograf var Bengt Wanselius. Efter ett tag fick dock Stenberg en fråga av Wanselius om de skulle dela på tjänsten och under en tid fotade Wanselius och Stenberg varannan pjäs på repertoaren.

Med tiden skulle dock Bengt Wanselius vidare i livet och Stenberg fick hela ansvaret 1994. Stenberg menar att Wanselius antagligen inte ville känna sig låst på en plats som fotograf.

Men du hade inget problem med att känna dig låst?

– När man går in i en sån här teatermaskin blir det så otroligt intensivt med så många olika rörliga delar så det är hela tiden intressant. I tjänsten får man ta situationsbilder, porträtt, ögonblicksbilder och porträttera scenografi med mera. Det känns inte som att jag har haft samma jobb i tjugo år, säger Roger Stenberg.