Där andra ser ett mjukt, grönt täcke under granarna ser mossexperten Peter Carlsson fickpellia, åkertuss och cypressfläta. För en bryolog tar naturupplevelserna inte slut när floran går till vila om hösten.

När Peter Carlsson och hans sambo köpte fritidshuset på Stillingsön för tio år sedan var Orust närmast en vit fläck på mosskartan. Icke så längre.

Ganska snart blev Peter bekant med en amatörbotaniker som kände till Orusts natur och kunde guida till ställen med ovanlig berggrund och medföljande, sällsynta växter.

Nu står Peter i en bäckravin, bara ett par hundra meter från stugan, i knähöga gummistövlar. Mot högerögat trycker han luppen med tio gångers förstoring och i vänsterhanden håller han en liten illgrön sak. Det är skottet av en bräkenmossa. Ingen raritet, inget han har behövt leta efter och drömma om. Men ändå. Han kan inte ta ögonen från bladraderna på skottet.

– Se så vackert tandade de är! Så friskt gröna!

På vägen hit gick stigen nedför slänten genom en artfattig virkesåker. Under de täta granarna vill nästan inget växa – utom mossor.

– Här finns några av Sveriges vanligaste mossor, som hus- och väggmossa, som förr användes för att täta timmerhusen. De klarar sig på ganska näringsfattig skogsmark. Liksom den här, säger Peter och böjer sig efter ett knippe mörkgröna stjälkar, som avslutas med en femuddig stjärna i toppen.

– Det är granvitmossan, en väldigt vanlig mossa i granskog.

Vitmossorna är hårt specialiserade på olika växtmiljöer, detta är en typisk skogsart. En del föredrar hällmark men de flesta hittar man i fuktiga lägen, även nedsänkta i vatten.

Det de har gemensamt är att de blir vita när de torkar, vilket märks tydligt i en torvmosse. I färskt tillstånd kan de vara gröna, rödaktiga, vita eller spräckliga.

– Egentligen är vitmossa en torvbrytarterm. Det översta lagret i mossarna är vitt och de som bröt torven sorterade det för sig och sålde till exempelvis handelsträdgårdar och blomsteraffärer, säger Peter.

Där användes vitmossan, som kan suga upp vatten motsvarande tjugo till trettio gånger sin egen vikt, för att sticka begravningsblommor och arrangemang i. I dag har mossan ersatts av plastmaterialet oasis.

Längre ner i mossen finns den egentliga torven – som också består av vitmossa, men död sådan. Den kan ligga packad flera tiotal meter ner till urberget.

– Det understa lagret är då från när den senaste inlandsisen drog sig tillbaka. Vitmossan och miljön den skapar är så sur att ingenting bryts ner i mossen, förklarar Peter.

Det är inte bara växtdelar som bevaras. Tänk på i vilken god form Bockstensmannen är 650 år efter sin död, tack vare att inga nedbrytande mikroorganismer kunde leva där han låg begravd.