Har du sett herr Bryolog?

Där andra ser ett mjukt, grönt täcke under granarna ser mossexperten Peter Carlsson fickpellia, åkertuss och cypressfläta. För en bryolog tar naturupplevelserna inte slut när floran går till vila om hösten.

När Peter Carlsson och hans sambo köpte fritidshuset på Stillingsön för tio år sedan var Orust närmast en vit fläck på mosskartan. Icke så längre.

Ganska snart blev Peter bekant med en amatörbotaniker som kände till Orusts natur och kunde guida till ställen med ovanlig berggrund och medföljande, sällsynta växter.

Nu står Peter i en bäckravin, bara ett par hundra meter från stugan, i knähöga gummistövlar. Mot högerögat trycker han luppen med tio gångers förstoring och i vänsterhanden håller han en liten illgrön sak. Det är skottet av en bräkenmossa. Ingen raritet, inget han har behövt leta efter och drömma om. Men ändå. Han kan inte ta ögonen från bladraderna på skottet.

– Se så vackert tandade de är! Så friskt gröna!

På vägen hit gick stigen nedför slänten genom en artfattig virkesåker. Under de täta granarna vill nästan inget växa – utom mossor.

– Här finns några av Sveriges vanligaste mossor, som hus- och väggmossa, som förr användes för att täta timmerhusen. De klarar sig på ganska näringsfattig skogsmark. Liksom den här, säger Peter och böjer sig efter ett knippe mörkgröna stjälkar, som avslutas med en femuddig stjärna i toppen.

– Det är granvitmossan, en väldigt vanlig mossa i granskog.

Vitmossorna är hårt specialiserade på olika växtmiljöer, detta är en typisk skogsart. En del föredrar hällmark men de flesta hittar man i fuktiga lägen, även nedsänkta i vatten.

Det de har gemensamt är att de blir vita när de torkar, vilket märks tydligt i en torvmosse. I färskt tillstånd kan de vara gröna, rödaktiga, vita eller spräckliga.

– Egentligen är vitmossa en torvbrytarterm. Det översta lagret i mossarna är vitt och de som bröt torven sorterade det för sig och sålde till exempelvis handelsträdgårdar och blomsteraffärer, säger Peter.

Där användes vitmossan, som kan suga upp vatten motsvarande tjugo till trettio gånger sin egen vikt, för att sticka begravningsblommor och arrangemang i. I dag har mossan ersatts av plastmaterialet oasis.

Längre ner i mossen finns den egentliga torven – som också består av vitmossa, men död sådan. Den kan ligga packad flera tiotal meter ner till urberget.

– Det understa lagret är då från när den senaste inlandsisen drog sig tillbaka. Vitmossan och miljön den skapar är så sur att ingenting bryts ner i mossen, förklarar Peter.

Det är inte bara växtdelar som bevaras. Tänk på i vilken god form Bockstensmannen är 650 år efter sin död, tack vare att inga nedbrytande mikroorganismer kunde leva där han låg begravd.

Torven har under årtusenden nyttjats som bränsle och byggnadsmaterial. I dag används den till jordförbättring. Ännu viktigare är dess funktion som kolfälla. Genom fotosyntesen tar vitmossan nämligen upp koldioxid, precis som alla andra gröna växter.

– En stor andel av jordens organiskt bundna kol finns i torvmossarna, säger Peter.

Han drivs av ett allmänt naturintresse och en fascination för livets processer, från den genetik och molekylärbiologi han forskar i på Lundbergs-laboratoriet på arbetstid till fritidens fågelskådning och växtsamlande.

Just mossorna fastnade han för i gymnasieåldern.

– Som för många andra naturintresserade kändes det trist när oktober kom. Men mossor kan man skåda hela året!
Särskilt gäller det folk på Västkusten, där snön sällan lägger sig några längre perioder och där mossorna gynnas av klimatet.

– Ett undantag är kammossan. Den trivs i stället i inlandsklimat. På småländska tallmoar kan den vara väldigt dominerande, säger Peter.

En hona kan försörja en hane i utbyte mot sexuella tjänster.

Det är dock inget större problem för honom och de andra entusiasterna i föreningen Mossornas vänner, där Peter är vice ordförande. De reser gärna en bit för att hitta nya arter och miljöer. De kalkrika jordarna på Öland, Gotland och i Skåne bjuder till exempel på en helt annan mossflora, liksom fjällen. Annars hör Norge, Skottland och Baskien till favoritresmålen – självklart för mossornas skull. Men toppar gör Madeira.

– Jag har varit där två gånger. I de fantastiska molnskogarna på norrsidan hänger mossan som gardiner i träden.

Ett litet specialintresse, självklart för den som forskar i molekylärbiologi och genetik, är mossornas sexliv. Den som fördjupar sig i det upptäcker strax att det är betydligt mer varierat än säg gråsuggornas, björkarnas eller medel-Svenssons.

Vad tycks till exempel om ”gigolismen” hos kvastmossorna och blåmossorna? Att en resursstark hona kan försörja en liten hane i utbyte mot sexuella tjänster.

– Släpper en kvastmossa eller blåmossa en hanspor på marken växer det upp en ny hanplanta där. Men hamnar den på en honplanta växer det i stället upp en dvärghanne, som lever helt på honan och har till enda uppgift att producera spermier, säger Peter.

Mossor kan även sprida sig genom vegetativ förökning. Då delar plantan på sig och lever vidare på olika ställen. Detta vet alla som har försökt kratta en gräsmatta fri från mossa. Krattandet ger enbart upphov till fler plantor. Det är olika delar av plantan, beroende på art, som kan fortleva på egen hand: groddknoppar, groddkorn, underjordiska rothårsknölar, dvärgskott och skaftade groddsamlingar.

En mossplanta kan dessutom bli enormt gammal, flera tusen år. Den växer till i toppen medan de äldsta delarna dör nerifrån. Tillväxten går emellertid väldigt sakta hos de flesta arter, så det gäller att vara rädd om mossorna och inte plocka dem oförsiktigt.

Peters mossvurm kan delas upp i två perioder. Den första höll i sig ett årtionde.

– Sedan kom barn och familj, hus och karriär. Jag höll inte i en lupp på 15 år.

När livet återigen medgav det, tog Peter upp sitt gamla intresse. Och upptäckte att en stor förändring skett under den lupplösa tiden:

– I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet inventerade vi mossor i Västsverige. Vi tittade i gamla herbarier och jämförde med vad vi såg ute i naturen. Arter som varit vanliga i hela Västsverige under 1900-talets början var borta överallt, utom allra längst bort från städerna, minns Peter.

Orsaken var den svavelhaltiga bensin, som bilarna tankades med och släppte ut avgaser av. Mossor och lavar är bra indikatorer på hur det står till med luftföroreningar.

När Peter återigen gav sig i kast med bryologin hade oljan avsvavlats och bilarna fått katalysatorer – och mossorna var tillbaka.
– Nu kan man till och med hitta en del av de här arterna på trädstammar mitt inne i Göteborg. Så luften har blivit väldigt mycket bättre!

Det har blivit dags att lämna de fuktiga tuvorna runt bäckfåran och bege sig hemåt för dagen. Precis innan granplantagen med husmossan tar vid hejdar sig Peter i steget. En mörkgrön, lite hårig kudde intill en granrot har fångat hans uppmärksamhet.

– En hednervmossa! Det är förmodligen det mest sällsynta vi har sett i dag. En västkustspecialare, som man inte hittar några mil in i landet.

Orust har levererat. Sju grader, rå fukt, en vanlig granskog. Ett paradis för mossor och bryologer.