Haruki Murakami: ”Vi fick slita för att betala våra skulder”

Han har burit på berättelsen i halva sitt liv. Men det krävdes att Haruki Murakami insåg att han kanske inte hade så lång tid kvar för att Staden och dess ovissa mur skulle bli skriven. 

Den röda tegelbyggnaden är mörk och labyrintisk, på varje våning sträcker loftgångarna ut sig i en lång u-form kring atriumet i mitten. Dörrskyltarna är diskreta, de flesta ståtar med kryptiska företagsnamn. Inte en människa i sikte, allt är märkligt tyst och stilla. Ändå ligger huset vid en av de stora modegatorna i Tokyo, där en strid ström av människor ständigt passerar. Det känns ovanligt passande att Haruki Murakami har sitt kontor här, huset påminner om en av alla dessa parallella världar han så ofta skriver om.

–Välkommen in, säger Yoko Murakami och visar in mig på kontoret. 

Jag började översätta Haruki Murakami med min mamma på 90-talet, och lärde känna paret redan då. Sedan dess har de varit och hälsat på mig i Stockholm och jag träffar dem alltid när jag är i Tokyo. Det är Yoko som, med hjälp av tre deltidsanställda assistenter, sköter hela den stora, administrativa apparaten kring sin mans författarskap. Sedan fyra år tillbaka är hon dessutom den drivande kraften bakom Haruki Murakami-biblioteket, ett nytt kulturellt vattenhål i Tokyo. Det ligger på Waseda-universitetets område, det universitet där Murakami själv gick. I biblioteket finns en komplett samling av alla översättningar av författarens verk, hans originalmanus och en del korrespondens. Det har snabbt kommit att bli ett viktigt, alternativt kulturhus i den japanska huvudstaden med sina spännande föreläsningar, författarsamtal och konserter. 

Plötsligt far dörren upp och Haruki Murakami kommer in med raska steg. Han ber om ursäkt för att han är sen, en intervju drog ut på tiden. Två år har gått sedan hans senaste roman, Staden och dess ovissa mur, kom ut i Japan, men intervjuförfrågningarna är fortfarande många. Det är inte alls förvånande: för den som har följt Harukis författarskap är romanen en fin sammanfattning av hela hans produktion. Som så ofta är centrala teman ensamhet, längtan efter gemenskap och kärlek som går förlorad. 

I centrum står en medelålders, lite vilsen man som blickar tillbaka på sitt liv. Som sjuttonåring träffar han en flicka, som han förälskar sig djupt i. Känslorna är besvarade, men de två bor långt ifrån varandra. De kan bara träffas några gånger per månad, men brevväxlar i stället intensivt. Flickan berättar livfullt om en muromgärdad stad, och snart tillbringar de varje möte med att fantisera kring staden. Träder man in i staden, en stad där tiden står evigt stilla, måste man skiljas från sin skugga. Flickan berättar över­tygande att det är i denna stad som hennes verkliga jag lever. En dag försvinner hon och den förtvivlade pojken börjar söka efter henne och den muromgärdade staden. Han hankar sig fram genom livet och åren går, men en dag står han vid den muromgärdade staden: staden där tiden och världen utanför upphör att existera.

Han skriver ofta om män som på något vis på­minner om honom själv. Hur mycket Haruki är det i huvudpersonen?

–Huvudpersonerna i mina böcker är förstås inte mitt verkliga jag, men kanske hade de kunnat vara det – om livet hade tagit andra vändningar än vad det har gjort. Det underbara med att vara författare är att man genom sina romangestalter får chansen att leva så många liv, säger han och ler.

Men var börjar då en sådan här vindlande historia?

–Alldeles i början av min karriär, 1980, skrev jag en långnovell. Den hette Staden och dess ovissa murar och publicerades i en litterär tidskrift. Jag kände på
en gång att berättelsen handlade om saker som var fundamentala och viktiga för mig. Men den gången var jag alldeles för grön som författare för att kunna uttrycka vad det var.

Han stod inte ut med att se novellen igen. Det är den enda av hans berättelser som aldrig har publicerats i bokform. 

–Kanske hade jag klarat av att skriva den bättre om jag hade haft bättre förutsättningar, men jag tvivlar på det. På den tiden drev jag fortfarande jazzklubben Peter Cat tillsammans med Yoko. Det gick bra, men vi fick slita för att betala våra skulder. Det var fruktansvärt arbetsamt att försöka skriva samtidigt. Jag skrev ju på småtimmarna, när vi hade kommit hem från klubben.

Snart insåg han och Yoko att det inte gick längre. De sålde Peter Cat och Haruki blev heltidsförfattare. Det gick några år, sedan försökte han sig på att skriva berättelsen igen.

–Det blev den roman som på engelska heter Hard-Boiled Wonderland and the End of the World. Den var lustfylld att skriva, men det var fortfarande något annat än det jag verkligen ville skriva. Då beslöt jag mig för att vänta tills jag hade nog med erfarenhet och tekniskt kunnande för att kunna göra berättelsen rättvisa.

Åren gick, Haruki slog så småningom igenom internationellt. Han tilldelades priser, bodde utomlands långa perioder och skrev mängder med novell­samlingar, romaner och essäer.

–Innan jag ens visste ordet av hade fyrtio år gått! Jag var över sjuttio och hade fortfarande inte lyckats prestera den där berättelsen. Då insåg jag plötsligt att jag kanske inte har så lång tid kvar. Skulle jag skriva den där historien var det dags att göra det nu.

Han satte sig ner och började skriva, och plötsligt stämde allt. Skrivandet var lustfyllt och flöt på, kanske var det också en tröst. Haruki började skriva på romanen i mars 2020, när Japan var nedstängt under pandemin. Det fick stor betydelse för berättelsen.

–Självklart, den påverkade ju oss alla. Om man vill, kan man förstås se min muromgärdade stad som en metafor för den nedstängning som stora delar av världen tillämpade. Ett av mina viktigaste teman i romanen är ju hur mänsklig värme, känslor som empati och kärlek, kan överleva i ett tillstånd av extrem isolering.

Jag visste inte hur ett japansk litterärt språk kunde se ut.

De som har följt Haruki Murakamis författarskap vet att det finns romaner som är mer realistiska och sådana där en sorts magisk realism har friare spelrum.

–Jag har faktiskt aldrig tänkt på min stil som magiskt realistisk eller surrealistisk. Jag är en intuitiv författare, det finns aldrig någon plan bakom mina böcker. När jag börjar skriva en berättelse, vet jag aldrig vilken form den ska ta eller hur den ska sluta. Jag börjar skriva och sedan rör sig berättelsen framåt av sig själv. Det är svårt att förklara, men det är som om jag ser ett flöde av scener som jag bara fäster ord på, säger han.

–Så har jag inte alltid skrivit. Min första roman, den som på engelska heter Hear the Wind Sing (1979), är en liten nätt sak på mindre än 200 sidor. Men den tog evigheter att skriva! Det berodde förstås delvis på att Yoko och jag slet med Peter Cat, men det var inte huvudorsaken. Nej, det var att jag faktiskt inte hade en aning om hur man skrev romaner.

Haruki Murakami växte upp i hamnstaden Kobe, som enda barn till två lärare i japanska. Hemma fanns alla japanska klassiker, men det var inget som intresserade honom som ung.

I stället gick han på antikvariaten, där sjömännen från utlandet hade gjort sig av med sin reselektyr. Det var framför allt amerikansk och engelsk litteratur av alla sorter; han läste mängder av böcker ur alla genrer. 

–Det här gjorde ju att jag hade läst massor när jag började skriva själv. Men nästan inget japanskt, så jag hade ingen koll på samtida japansk litteratur. Jag visste inte hur ett japansk litterärt språk kunde se ut. I flera månader kämpade jag på och lyckades så småningom treva mig fram till någon sorts stil. Den körde jag stenhårt på. Ända tills jag läste igenom vad jag hade skrivit och slogs av hur otroligt stelt och tråkigt det var, säger han och skrattar gott.

Han bestämde sig för att skriva friare, mer naturligt, men det var lättare sagt än gjort: allt han skrev var i princip oläsligt. Det var då han slängde manusbunten och bläckpennan.

–Så länge jag hade dem framför näsan, kändes det som om jag måste skriva Litteratur. Med fruktansvärda resultat som följd.

Till slut tog han frustrerad fram sin gamla Olivetti, skrivmaskinen som stod i garderoben. Och började skriva på engelska. 

–Jag var trött på att sitta och fundera på hur man skriver litterärt. På engelska hade jag ju bara ett begränsat ordförråd och ganska usla grammatik­kunskaper, så det enda jag kunde frambringa var korta, enkla meningar. Det innebar att även om jag tänkte ut stiliga sentenser, så kunde jag inte få ner dem på papper. Jag var tvungen att skriva meningar som var avskalade, utan allt onödigt krimskrams. Resultatet blev någon sorts rå, oraffinerad prosa. Och ju mer jag jobbade med den, desto tydligare blev en sorts märklig rytm.

Plötsligt klickade något till inombords: rytm var något musikfantasten Haruki kände väl till.

Det han älskade i jazzen var ju förhållandet mellan rytm och melodi.

–Oberoende av om vi talar om musik eller skönlitteratur, är det basala rytmen. God stilistik handlar om att skapa en naturlig rytm som läsaren kan falla in i under läsningen. Det har musiken, främst jazzen lärt mig. Näst efter rytmen är det melodin, vilket i litteraturens fall motsvaras av vårt sätt att skriva meningar. Om orden följer rytmen, så är det toppen. När man har klarat av det, då är det dags för det jag gillar mest: den fria improvisationen. Om man kommer åt rätt kanal, då bara flödar texten fram. Det var när jag insåg det som jag blev författare.

Men händer det aldrig att kanalen stängs av då? Att det bara är … tomt? Den där berömda skrivkrampen, slår den aldrig till för dig?

–Nej, jag skäms nästan för att säga det. Jag tror att det beror på att jag bara skriver när jag har lust. Skrivandet måste alltid vara lustfylld, är det inte det gör jag något annat i stället. Springer gör jag tyvärr inte längre, kroppen har sagt ifrån. Men jag översätter, det lär man sig mycket på. Det är ju också att arbeta med text, även om det är någon annans.

Under årens lopp har han också utvecklat en teknik för att kunna sätta i gång att skriva på en gång, så fort han har satt sig vid skrivbordet. 

–Ja, jag ser oftast till att sluta skriva mitt i ett skeende, så att jag nästa dag kan fundera på vad som hände sedan.

Musiken är en stor inspirationskälla, litteraturen en annan.

–Jag har ju aldrig gått några kurser i kreativt skrivande. Jag har lärt mig av andra författare, genom att läsa all sorts litteratur och se vilka stilgrepp som fungerar.

Han räknar upp en lång rad författare och verk som han tycker om. Ett verk står ut, en roman som i dagarna fyller 100 år: F. Scott Fitzgeralds mästerverk Den store Gatsby. 

Vad är det som är så speciellt med den?

–Vad är inte speciellt med den? Fitzgerald var ju en sådan mästerlig stilist. Tänk bara på hur fantastiskt han mejslar fram sina romangestalter! Läs romanen, och du kommer att märka att det inte går att dra ifrån eller lägga till en mening i den. Det är en enastående prestation att lyckas skriva ett sådant verk, som fortsätter att angå folk hundra år senare. Det gör man inte i första taget, säger Haruki och skakar på huvudet.

Det var så roligt att översätta att jag inte kunde sluta!

–Jag var på väg mot de fyrtio när jag började tala om för folk i min omgivning att jag skulle översätta Den store Gatsby –fast inte förrän jag blev sextio. Jag kände att jag ville ha full koll på mina redskap innan jag gav mig på den. Det upplevde jag inte att jag hade då, därför fortsatte jag att skriva och leva som vanligt. Men jag sneglade mer och mer åt Gatsby. Det blev svårare och svårare att låta bli att tänka på översättningen.

Till slut kunde han inte hålla sig längre, utan satte i gång att överföra Fitzgeralds roman till japanska. Han var ”bara” femtiosju.

–Egentligen höll jag på med annat och intalade mig att jag bara skulle översätta när jag fick en stund över. Men det var så roligt att översätta att jag inte kunde sluta! Översättningen var klar på rekordtid.

En assistent kommer fram och viskar något i örat på Yoko, som sitter en bit bort.

–Hörni, det är tydligen dags att åka nu, säger hon åt oss och börjar plocka ihop sina saker.

En halvtimme senare sitter Yoko och jag i ett av radiostationen Tokyo fm:s kontrollrum, medan Haruki gör röstprov inne i studion. Där, på studio­bordet, står en grammofon och intill ligger dagens skivhög.

En gång varannan månad sedan 2018 gör Haruki Murakami ett radioprogram, Murakami Radio, där han spelar lp-skivor ur sin egen samling. Den omfattar i dagsläget ungefär 10 000 skivor.

–Här i programmet spelar han verkligen allt möjligt. Tyngdpunkten ligger på jazz och klassisk musik, men det blir också en hel del brittisk och amerikansk pop från främst 1960- och 1970-tal, berättar Yoko.

Men hur kom detta till stånd? Jag känner både Yoko och Haruki väl, och vet hur illa Haruki tycker om radio- och tv-intervjuer.

–Allt det här började med att producenten, en bekant, bjöd oss hit till Tokyo fm. Han hade ställt in en grammofon i studion och lagt fram plattor han visste att Haruki gillade. Så sade han åt Haruki att lägga på en platta och berätta lite om den låt han spelade. Så höll de på ett tag. Sedan sade producenten plötsligt: ”Vi har spelat in dig, vill du höra?” Och sedan lyssnade vi. Det var överraskande bra. Så när producenten frågade om Haruki inte ville komma och spela in på riktigt, sade han: ”Jo, absolut”

Det är fullt med folk i kontrollrummet: en ­producent, en produktionssekreterare, en tekniker, två måttligt intresserade sponsorer och vi. Men det tycks lämna Haruki fullständigt oberörd. Inspelningen drar i gång, den gröna studiolampan lyser.

”God afton, det här är Haruki Murakami. Idag tänker jag ägna Murakami Radio åt att lyfta fram två betydelsefulla amerikanska gitarrister, som främst var verksamma under 1950-talets senare hälft och 1960-talet. Det rör sig om Chet Atkins och Duane Eddy …”

Plötsligt ringer det från receptionen. Gamle Police-gitarristen Andy Summers undrar om han får störa en liten stund. Han är i Tokyo för att spela med sitt nya band. Summers ångar in, med den självklarhet som bara en gammal rockidol kan. 

–Tack för att du tar dig tid! Jag bara kände att jag måste få komma förbi och tacka för all bra läsning du har givit mig genom åren. Jag har läst allt på engelska! Älskar det! säger Summers och skakar entusiastiskt Harukis framsträckta hand. 

Haruki ser närmast generad ut Men när de börjar tala musik lossnar allt. Andy tar upp en av Chet Atkins-skivorna på bordet.

–Vet du att jag faktiskt har träffat och spelat med Atkins? påpekar han stolt.

–Va, är det sant? 

Plötsligt förvandlas 82-årige Andy och 76-årige Haruki till två tonåriga musiknördar igen och börjar sjunga på samma låt. Andy spelar luftgitarr, Haruki skrattar och tar några danssteg. 

Yoko ler och skakar på huvudet.

Ur Vi Läser #2 2025.

Läs mer av Yukiko Duke:

Yukiko Duke: ”Glädjen i översättandet är borta”

Nobelpristagaren Jon Fosse: ”Jag bär ett Vestland inom mig jämt”