”Hatet vinner. Hatet mobiliserar mig”

Författarparet Thomas Engström och Margit Richert insåg att det nu bara fanns en historia de ville berätta. Den om Ukraina. Därför gjorde de sig av med sina ägodelar, packade bilen och körde rakt in i kriget, för att se med egna ögon. Vi kan nu publicera inledningskapitlet i den aktuella boken In i Ukraina – en krigsdagbok.

Boken ges ut av Norstedts. Första kapitlet är skrivet av Thomas Engström.

Zamość, Polen, 22 maj 2022

Jag har varit rädd förr, men aldrig så här länge. Det är en medelintensiv skräck som fräter i bröstet. Dygnet runt, vecka efter vecka, bor den där, ända sedan Margit sa de där orden till mig några timmar in på invasionsdagen:

”Du förstår ju att vi måste flytta dit.”

Sedan den 24 februari sover jag som mest fem timmar per natt och aldrig, hur sent jag än går och lägger mig, längre än till fem på morgonen. Då vaknar jag – först på Öland under mars och april, sedan i Polen i maj – i efterdyningarna av något diffust oljud. Först efter ett tag inser jag vilket läte det är som gör sig påmint.

Det är skriet, det ylande skriet, i en av filmerna från Tjernihiv. Folk famlar runt i rökdiset efter en rysk robotattack mot ett bostadsområde. Här och där ligger lemlästade och döda; man märker att den som filmat stapplar runt och är alldeles omtöcknad själv. Och ur kaoset, ur vanmakten och förvirringen, stiger ett kvinnotjut mot himlarna. Det är ett missljud som inte går att stänga av.

När jag sover, vill säga. Är jag vaken går det bättre – alla har vi våra knep, och kanske är era elegantare än mina.

Vi har varit i Polen i en månad nu. Först i Gdańsk, sedan i Warszawa, i väntan på Margits nya pass. I förrgår kunde hon äntligen hämta ut det på svenska ambassaden och idag packade vi ihop våra grejer och körde de tre timmarna till Zamość, en timme från den ukrainska gränsen. Imorgon förmiddag korsar vi den. Om tretton timmar beger vi oss in i Ukraina.

Gränsövergången vi riktat in oss på ligger vid Hrebenne. Det finns en hemsida där man får besked om beräknade kötider och enligt den ska det inte ta mer än en timme, så länge man inte kommer med lastbil. Gör man det kan det, enligt en bekant som kör till Ukraina med förnödenheter varannan vecka åt Blågula Bilen, ta upp till åtta. Imorgon får vi se vad det landar på.

Redan på väg till Zamość blir vi stoppade av polska gränspolisen och får visa passen och registreringsbeviset för bilen. Det är en stillsam affär, om än utdragen. Margit tar det med oväntad fattning. Hon har annars svårt att uppträda riktigt normalt när hon ställs inför myndighetsfolk – på flygplatsen i Tel Aviv, på väg till vårt dåvarande hem i Georgien, blev hon en gång korsförhörd av Mossad om vad vi hade haft i Israel att göra, vilka vi hade träffat et cetera, och jag har nog aldrig sett henne så skakad, så … dålig, faktiskt, på att hantera en ganska genomskinlig situation. Hon begrep lika väl som jag att det rörde sig om en nybörjare på jobbet, en tjugosjuåring som ville visa sina överordnade vad han gick för, men vad hjälpte det. Hon skakade som en liten cementblandare i tjugo minuter.

Rädslan, ja. Normalt sett inte alls Margits element. Jag har ofta undrat under de gångna månaderna vad hon egentligen känner inför det här – alltså personligen, för egen del. Hur hennes riskkalkyler ser ut rent privat, fysiskt, själviskt. Vad hon känner politiskt, eller vad man ska kalla det, det är jag naturligtvis på det klara med. Men det är väl för henne som det är för mig: rädslan bränns upp av ilskan. Av vreden. Av hatet.

Ja, hatet. Och hatet är politiskt, bland väldigt mycket annat.

När vi anländer till det avsides belägna polska hotellet pågår en stor festbjudning. Ett dop? Det är ju söndag, så det kan knappast vara ett bröllop. Vi bokade stället för att parkeringen skulle vara smidig och dessutom någorlunda bevakad: allt vi äger och har finns i vår Toyota RAV4.

Men ju dystrare motell man siktar på i intressanta länder, desto mer är det i görningen när man väl kommer dit. Det hände en gång i Zestaponi i Georgien, då vi råkade krascha ett stort femtioårskalas. Det hände en gång i Uman i Ukraina, när vi snubblade in lagom till crescendot på en bröllopsfest. Och det händer här och nu i Zamość.

Jag vågar inte ens gå ner och ta en cigg utanför entrén, av rädsla för att bli indragen i en spritfest som resulterar i att jag inte ens får mina fyra, fem timmars sömn. Och imorgon måste jag orka köra till Lviv, helst så att vi kommer fram innan utegångsförbudet träder i kraft. Hur dags är det? Det beror på vilken hemsida man läser.

”Den stora svälten kommer snart”, säger Margit. ”På riktigt. Den kanske bara är några månader bort. Jag är så jävla rädd för vad som ska hända.”

Men det är hon inte. Hon är inte rädd som jag – hon är inte rädd för egen del. Hon är rädd för alla andras.

Det är den rädsla hon är förmögen till. Väldigt förmögen, på gott och ont. Hon vaknar ännu tidigare än jag, vid tre, fyra på natten, med hjärtklappning. Men hennes hjärta klappar för oss alla.

I november 1942 bestämde sig tyskarna för att rensa den här trakten på polacker. Tanken var att göra plats för de nya Volksdeutsche-kolonisatörerna, som mer eller mindre entusiastiskt och frivilligt skulle besätta de erövrade områdena i öst. Framåt mars 1943 hade nazisterna avlägsnat 116 000 människor från Zamojszczyzna-regionen; 30 000 av dem som skickades ”hem” till Riket och till ovissa öden var barn. Resten sändes till koncentrations- och slavläger för att tvingas arbeta till döds.

I skrivande stund ska minst en halv miljon ukrainare ha förts från sitt land, efter att ha passerat igenom ryssarnas ”filtreringsläger”. Hur många av dem som är barn vet ingen.

Min rädsla kan fara åt helvete. Hatet vinner, under de timmar av dygnet som räknas. Hatet mobiliserar mig.