Hedda Stiernstedt om tid

Vår tid är nu heter en av vår tids mest framgångsrika svenska tv-serier. Vad betyder ordet tid för huvudrollsinnehavaren Hedda Stiernstedt?

Hon är jäktad, timmarna verkar inte riktigt räcka till. I samma stund som skådespelaren Hedda Stiernstedt beställer in en laxteriyaki – något utrymme för lunch har det ännu inte blivit trots att klockan närmar sig tre på eftermiddagen – frågar jag henne vad tid är.

– Det är det dyrbaraste vi har, och samtidigt något som vi slösar med.

Hon tillägger:

– Tid är nog det vi människor skattar både högst och lägst.

Vad menar du med lägst?
– Du kan ägna en hel dag åt ganska meningslösa saker, som att kolla runt på mobilen. Det är väl egentligen ganska fint att vi har möjlighet till det, men … Tiden kan förändra allt, säger hon.

– Om du blir svårt sjuk eller något hemskt händer som gör att din tid blir begränsad vill du förmodligen använda den till något annat. Det har man märkt, inte minst i tider som denna.

Kring juletid är det dags för en specialversion av den mycket framgångsrika serien Vår tid är nu där Hedda Stiernstedt gör rollen som Nina Löwander. Berättelsen vi får följa denna gång har tagit ett skutt bakåt, landat i 1951, och Nina återhämtar sig från ett självmordsförsök.

Var det svårt att bryta kronologin?
– Egentligen spelar tiden inte någon roll utan det viktiga är dramats relationer, så är det med allt skådespeleri. Vilka kläder jag har eller hur bilarna ser ut är liksom inte poängen. Men det tidiga 1950-talet var betydelsefullt för min karaktär Nina, på så vis var det roligt att vi hamnade där.

För Hedda Stiernstedt väntar ytterligare en premiär, hon spelar nämligen Doris i Se upp för Jönssonligan, i regi av Tomas Alfredson.

Vilken tid den skildrar är mer diffust.

– Jag tror att Tomas skulle säga att den filmen utspelar sig i nutid, men med helt egna spelregler. Vi har vanliga kläder, men inga mobiler till exempel. Vi lever i en alldeles egen tid. Men egentligen är det samma sak med Doris som med Nina, det är relationerna som driver berättelsen. Inte att klockan tickar.

Hedda Stiernstedt fyller år i december, efter lite tankemöda kommer hon fram till att hon blir 33 år. Inte 32, som hon först trodde.

Hon har hunnit med mycket, ändå kände hon sig ett tag jagad av funderingar på att hon borde ha börjat med skåde-­speleriet ännu tidigare. Att hon missat tid, försuttit den.

Nu har hon helt ändrat uppfattning.

– Jag tror tvärtom att det var bra att jag väntade, att jag hann få andra erfarenheter. Jag har lärt mig omvärdera min tid, i dag mäter jag den på ett annat sätt. Förr tänkte jag mer att ”Nu är jag 16, sedan ska jag fylla 17 …” Nu funderar jag mer på innehållet; vad har jag åstadkommit, vad vill jag göra framöver?

Hennes inställning till klockan har ändrat karaktär.

–Jag vill ge mig rätten att låta saker ta tid, inte hetsa fram.

Vad kännetecknar vår tid?
Hedda Stiernstedt funderar, suckar:

– Det finns förstås mycket att säga, inte minst på politikens, klimatets och rasismens område. 2020 har varit sorgligt på många sätt, och den pågående pandemin har verkligen slagit hårt mot många.

Din egen tid, hur vill du fylla den?
–Får jag önska mig något inför nästa år är det att teatrar och biografer inte stänger igen helt, att kulturen överlever. På det privata planet längtar jag efter att återigen få krama dem jag träffar.