Under 1970-talet fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). När Niklas Rådström skrev sitt bidrag hade han just tillfrisknat efter en lång tids hjärnhinneinflammation.

Niklas 68 år, möter Niklas 24 år.

Ur Vi nr 15/1977

Jag stod till midjan i ett norduppländskt vattendrag och jag kände den litet sörjiga bottnen mellan tårna. Vattnen här var redan fulla med kräftor och kanske kände jag också det tunna suset i bakhuvudet, sticken runt det högra ögat vilket lätt blev bländat av solstrålarnas reflexer i vattenytan.

Redan på kvällen bröt det så ut. Jag försökte svalka mig i den daggfuktiga kvällskylan ute på förstubron, men det bultade ännu där inne. Någon dag senare låg jag i sjuksängen på Roslagstull, de hade stungit mig i ryggen och tappat lite ryggmärgsvätska ur mig för proverna. Och sent på natten kom de sedan in, läkaren sa att ”ja, det här var en liten miningitis serosa, en hjärnhinneinflammation” och hennes hår luktade sval cigarrettrök då hon böjde sig ner över mig för att se in i mina pupiller med en liten ficklampa och hennes röst var lugn, lugn som mörkret här i sjukrummet, persiennerna fördragna.

Då jag på morgonen vaknade låg i bädden bredvid mig en tunn, sprucken man som kallade sig Hölderin.

– Verkligen, sa jag på en tyska knappast värd namnet. Diktaren Hölderin?

– Ja, diktaren, sa han, såg på mig och log.

Katetrarna var stungna i hans ådror, benen var frilagda som på en gammal skolplansch och jag såg senorna, blodkärlen och de tunna musklerna som ännu fungerade.

Han sa:

– Vet du, Niklas, Jag …

Var gång jag slöt ögonen såg jag bilder oavbrutet förvandlande sig in i nya bilder. De tycktes vara tecknade och figurerna rörde sig just som vore det fråga om en animerad film. En väg, ett träd, ett i vinden vajade fält solrosor förvandlas till flygplan över startplattan, trafikledarens signaler är fiskar på botten av en damm, flygplansmotorernas vrål det tysta ögonblicket mellan åskans blixt och muller, slutligen blir allt en kvinna, en kropp som hos John-e Franzén: behå, ett litet veck över magen i hennes sittande ställning, det lilla mellanrummet mellan låren och skötet öppnat i blå färger mot duken. Är benen pelare i den grekiska mytens tempel eller de aztekiska prästernas slutgiltiga uppehåll: det flämtande hjärtat i handen; skriken och munnarna vid trappans fot, solstrålarna som smälter i pannbanden och får flintkniven att skaka i det öppna såret? Allt blev för mina slutna ögon bilder, tecknade och in i varandra i nya enheter sammanfogade med en teknik som i mycket liknade den animerade filmens. Bilder i varandra.

Tidigt om morgnarna väckte de mig, stack en termometer under näsan på mig och förväntade sig att jag om tio minuter med den skulle ha mätt min kropps hetta. Jag somnade från frukosten de bar in till mig, medan Hölderin, redan med sängen upprest i sittande ställning, log mot mig och fortsatte bläddra i sina tekniska tidskrifter, 1976 års segelbåtar, 1976 års utombordsmotorer, de nya förgasarsystemen.

Jag drömde att sjukrummets väggar bara var tre och att rummet öppnade sig mot en kall, blå eld där varje låga var en bokstav, redo att fogas in i nya kombinationer, att bilda nya ord och möjliga uttryck. Jag drömde att den fjärde väggen var en megalit stående vid kustlinjen och att den slog undan vågorna och på så vis hindrade dem från att skölja in i mitt rum. Jag hörda högtalaren forma mitt namn, men visste inte hur jag skulle svara, varför jag åter slöt ögonen och såg skogen där varje träd och varje blad kunde vända sin baksida mot mig och tillsammans bilda ett skimrande fiskfjäll.

Vid mina vakna stunder, då radions ljudvågor formade dunbolstret till hundskall och öronmusslorna till ekot i den bländande pupillens krampknutna blodådror, berättade Hölderin om sina sjukhusår. Först dårhusens ekande salar där svänggungorna ur människorna slog de förbjudna bilderna och ur väggen spräckte dem i bitar. Senare respiratorn som en järnvagga vid sängen, en vagga där barnagråten redan var inmonterad innan ens födslosmärtorna gjort sig kända.

– I mörkret bo örnarna, och utan fruktan gå alpernas söner över avgrunden på bräckliga broar, sa Hölderin och såg inträngande på mig. Jag slöt ögonen, skruvade ner radion och lade mig tillrätta på rygg.

– Därför, fortsatte han, medan han med ett snabbt grepp under filten placerade bäckenet mellan benen i sängen och slog med fingertopparna över urinblåsan för att reta den (jag hörde ljuden, jag visste vad han gjorde, jag har sett det så många gånger förr).

– Därför, fortsatte han, då tätt omkring stå tidens tinnar, och de käraste bo nära, dignade på de djupast avskurna bergen, så giv oskyldigt vatten, o giv oss vingar, att trofast vi må stiga dit över och återvända.

En tystnad följde medan jag hörde hans rörelser då han ställde bäckenet åter vid sängkanten och rev en bit hushållspapper från rullen att torka sig med.

– När börjar matchen, frågade jag. Björn Borg-Nastase skulle direktsändas i radio samma dag.

Bilderna klarnade så småningom och efter ett par veckor fick jag åter komma hem. Det var flämtande het högsommar, fågelsången var hes och uttorkad och taxichaufförens skjorta var fläckig av svett över den del av ryggen som vilat mot ryggstödets plastöverdrag. Hemma började jag upptäcka sprickorna, jag fann dem då jag oförmögen att läsa låg på rygg och vilade på sängen eller i soffan, fann dem i taket och väggarna. Jag såg sotet där ute, hur det steg ur charkuteriets skorstenspipor och spred sig över husväggarna. Då jag kunde gå ut igen gick jag genast och hämtade färgkatalogerna, såg över färghandelns spackel- och penselsortiment.

Man hade bett mig skriva ett självporträtt och jag tänkte på detta medan jag låg och betraktade sprickorna med färgkatalogerna bredvid mig. Frågan om jaget hade konkretiserats genom insjuknandet, min överhettade skalle. Var dags bild av mig var ett maskspel, en tillfällighet driven av min vilja och slumpens.

Några månader senare skulle jag komma att resa till Frankrike, i sammetskavaj och slips skulle jag bebo ett råtthål i Saint Germain, i långt hår och skitiga jeans beställa rum med bad och havsutsikt på ett trestjärnigt hotell i Dieppe. Någon skulle i en het tunnelbaneuppgång fråga mig vem jag var och jag skulle le och oförstående rycka på axlarna som om jag inte begrep språket. Var dags bild av mig, var identitet hos mig är passerad och, för att åter tala med Hölderin, ”jag fruktar det är dödande/och knappast tillåtet, att väcka avlidna”. Någon gravplundrare är jag inte, även om jag gärna för ner mina provstickor i jorden, och ej heller är jag en skapare av androider, även om jag gestaltar världen i fantasin och ej förstår annat än att den blir till först i min upplevelse av den och aldrig förutsättningslöst finns kring mig

Nu är det kyligt ute och det drar, stundtals vinande, i de otätade fönsterspringorna. Sprickorna i taket och väggarna tycks ibland vidga sig, andra gånger krympa, förmodligen beroende på att huset där jag bor på Söder i Stockholm står på sandgrund och av den hårda trafikens vibrationer och sin egen tyngd sätter sig. De senaste årens torka lär ha gjort sitt till, då grundvattenbeståndet är en förutsättning för husgrundens fasthet.

Färgkatalogerna kastade jag för några veckor sedan, av olika skäl har någon ommålning ännu inte blivit av. Ett visst hopp om att så ändå ska bli gjort finns dock. I går natt snöade det förresten. Då jag gick hem någon gång efter midnatt låg Maria kyrkogård helt vit och två flickor satt vid Lasse Lucidors grav och såg på den snölykta de byggt på andra sidan gången.

– Oj, sa jag. Oj, vad fint.

När jag sedan på morgonen satte mig vid skrivbordet att fundera på vem jag var och vad jag skulle skriva, kände jag så masken ligga tät över ansiktshuden. Om jag reste mig upp och gick fram till spegeln, om jag där drog masken från min kropp, så skulle jag aldrig kunna veta vad jag under masken hade mig att vänta.

Jag sitter således kvar och trevar fascinerad över ansiktsmaskens tunna gummihinna, prövar den mångfald möjliga minspel som masken äger och häpnar över att håret verkligen kan växa genom dess yta.

Niklas 68 år, möter Niklas 24 år.