Hippiebyn Bolinas: En fristad för den amerikanska poesin

Bolinas var en radikal fristad utanför San Francisco som under dess storhetstid hade flest poeter per capita. En central figur var filosofen Jim Green. Nu berättar Hannah Wikforss-Green vad som hände med hippiebyns barn- och barnbarn. 

Dimman är tjock. Det doftar eukalyptus och salt. Vågorna från Stilla havet slår in mot strandkanten. Framför mig växer ett stort bambusnår och jag skymtar ett skjul mellan grenarna. Adressen är Aspen Road, uppe på en platå som kallas för the Mesa. Jag befinner mig i hippiebyn Bolinas som ligger längs kusten i norra Kalifornien, och huset som skymtar bakom bambusnåret är det min pappa Adam Green bodde i som barn under 1970-talet. 

Åren i Bolinas var avgörande för honom och platsen har varit mytomspunnen i familjen, nästan lika mytomspunnen som den har varit i amerikansk litteraturhistoria. På 70-talet bodde det 26 publicerade (och hundratals opublicerade) poeter i byn med 1 600 invånare. Flera av dem har kanoniserats, som Lawrence Ferlinghetti, Joanne Kyger och Robert Creeley. 

Som barn i New York bodde jag och min familj grannar med farmor och farfar – Ellen Lieben och Jim Green – som levde bohemlivet i Greenwich Village. Lägenheten på East 9th Street var översvämmad med böcker som inte fick plats i de många bokhyllorna. Det var en salig blandning av Platon, beat-poeter och Hannah Arendt. På väggarna hängde olika thangkas, en slags tibetansk-buddhistiska rullmålningar. Skärvor av agat och drivved från norra Kaliforniens stränder smyckade små altare i lägenheten. 

Spår av Bolinas fanns överallt. 

När jag nu två decennier senare reser till Bolinas är det ett försök att bättre förstå mig på min egen familje­historia, vad som format mig och hur jag blev den jag blev. Men det är också ett försök att närma mig amerikanernas komplicerade relation till frihet.

Farfar dog våren 2021 och farmor blev sjuk i alzheimer under pandemin. De var tämligen osentimentala, och när jag frågade dem om tiden i Bolinas fick jag sällan ett tillfredsställande svar. När jag frågar pappa om Bolinas brukar han återkomma till en sak: hans längtan efter en annan, mer normal, uppväxt. 

–Som barn ville jag mest hålla på med bilar och motorcyklar. Jag avskydde den vegetariska kosten och när jag reste till mormor och morfar i New Jersey åt jag så mycket lasagne jag kunde, säger han med ett skratt. 

Insåg du att du levde i ett nav för den amerikanska motkulturen?

–Egentligen inte. Jag var för ung, eller kanske inte tillräckligt insatt för att ha den bredare förståelsen. Jag hade en känsla av att Bolinas var lite naivt. Det går väl bra att klaga på det etablerade samhället och säga att det suger, men alla var ju också beroende av sjukhus, vägar att köra på, rent vatten och elektricitet. Även om vi egentligen inte använde så mycket elektricitet.

Hur skulle du säga att din uppväxt i Bolinas präglat dig? 

–Ja, du. Å ena sidan fick det mig att längta efter en mer konventionell livsstil, vilket nog bidrog till att jag blev jurist. Å andra sidan gav det mig en skepsis mot vissa borgerliga värderingar. Min uppväxt lärde mig att uppskatta människors olika egenheter som, för många av oss, ligger dolda bakom ett yttre lager
av normalitet. Jag känner fortfarande att jag bara leker dress-up …

Downtown Bolinas består av en gata med två restauranger, en mataffär och ett par butiker. Hundarna strövar fritt på gatan, in och ut ur butikerna som alla har öppna dörrar. Här finns också människor som statistiskt sett räknas som hemlösa, men som i Bolinas betraktas som ”folk som bor downtown”. Till vänster om Smiley’s ligger havet, åt andra hållet finns ett community center och ett litet bibliotek. 

Allt är precis som det var när min pappa bodde här. 

Mot stranden till vänster ligger ett hus som tillhörde Jefferson Airplane, bandet som tonsatte Vietnamkriget. Många Bolinas-barn minns hur de brukade smyga in på tomten om nätterna för att bada i deras pool, den enda i byn. Det är också åt det här hållet som förläggaren och poeten Lawrence Ferlinghetti bodde, så även Richard Brautigan, den kultförklarade författaren som skrev Trout fishing in America. Går man uppför en backe och genom en stor eukalyptuslund kommer man till the Mesa, där majoriteten av poeterna bodde. 

Som femtonåring gick jag uppför samma backe med pappa. Han ville visa mig ”den magiska platsen” och det lilla huset på Aspen Road. Jag minns att jag slogs av växtligheten som är sig lik än idag: taggig fikonkaktus och aloe vera. 

–Vi brukade bryta av aloe vera-blad och gröpa ur insidan för att lägga om brännsår.

Farmor och farfar var födda i judiska familjer i New York. De gifte sig ungt, och farfar fick en tjänst som filosofiprofessor på Antioch College i Ohio. En dag när han var ute och gick i skogen fick han en uppenbarelse – det är så han beskrev det. ”Buddha” viskade vinden. När han kom hem slog han upp ordet i uppslagsboken – det var en dag som kom att prägla farmor och farfars återstående liv. 

I början av 1970-talet flyttade de till Berkeley, den intellektuella motkulturens nav. Där träffade de gurun Chögyam Trungpa Rinpoche. Han hade grundat Shambhala­rörelsen i USA, som ville överföra den tibetanska buddhismen till västerländska förhållanden. En rigorös intellektuell och konstnärlig anda genom­syrade rörelsen som dessutom var tillåtande när det kom till sex och alkohol. Min farfar var såld. 

1974 grundade Rinpoche ett buddhistiskt läroverk i Boulder, Colorado, The Naropa Institute (det finns kvar än idag). Första sommaren på Naropa behövde Rinpoche lärare till kurserna. Till The Jack Kerouac School of Disembodied Poetics rekryterade han beatpoeten Allen Ginsberg och författaren (och Bolinas-bon) Anne Waldman. Till filosofikursen rekryterade han farfar, vars uppgift var att kombinera västerländsk filosofi med buddhism. 

Det var på Naropa min familj kom i kontakt med poesikretsen från Bolinas. Mot slutet av 1974 tog de sitt pick och pack och flyttade dit. 

Jag fastnar framför en Youtube-video, en grynig svartvit film från ett scensamtal på Naropa från 1974. På scenen sitter farfar omgiven av Chögyam Trungpa Rinpoche och Ram Dass, gurun och författaren till kultklassikern Be here now. Samtalet kretsar kring the ego structure och farfar säger: ”It seems to reduce one’s anxiety by having one’s ego ripped off.”

För pappa var det här med det buddhistiska inte helt enkelt. 

–Det kändes bara som en ytterligare konstig sak som mina föräldrar höll på med, säger han. Jag var lite för ung för att relatera till själva innehållet. Egentligen önskar jag att jag hade haft ett större engagemang.

När jag promenerar runt i Bolinas börjar jag tänka på alla de ”hemlösa” figurer som min pappa berättat om. Finns någon av dem kvar? Som Ikon, en ung man som gick runt och pratade i en telefon som han till synes ryckt ur väggen, med en dinglande telefonsladd vid fötterna. Där fanns också Ponderosa Pine (han hade bytt namn från Keith), som traskade runt barfota och sjöng hymner och protesterade mot varje träd­fällning i Bolinas med omnejd.

Jag träffar musikern Ethan Okamura på Smiley’s. Han gick i samma klass som min pappa på den lilla grundskolan i Bolinas och är son till Arthur Okamura, en uppskattad konstnär och avhållen Bolinas-bo. 

–Vid ett tillfälle organiserade pappa och Ponderosa Pine en pingismatch på The Community center. Det slutade med att pappa klippte av Ponderosas hår och skägg. Jag minns att stora delar av byn hade samlats för att se matchen.

På Smiley’s letar hundarna efter matrester. Jag möter upp min vän Selma och vi springer på Benjamin, som lever något slags nomadiskt liv i sin bil. Under vårt samtal varvar han tre olika alkoholhaltiga drycker, och på bänken har han en matlåda med marijuana. Framför honom, i en prydlig rad, står kitschiga statyetter och annat krimskrams. Efter att vi avböjt ett köp av en gul M&M-gubbe (”Det är Tony Soprano”) frågar Benjamin om vi gillar poesi. När vi svarar ”ja” insisterar han på att läsa flera sidor högt för oss ur sin egen diktsamling. Sedan dedikerar han ett exemplar till mig och Selma: ”How about a threesome?”

Som sagt, mycket är sig likt här i Bolinas.

Det är fortfarande becksvart ute när jag hänger på låset vid the Coast Cafés kaffestånd nästa morgon. Jag skymtar en grön skylt med texten ”Bolinas: 2 Miles”. Jag köper en kaffe av en kvinna som undrar hur jag hittat hit. En känd Bolinas-anekdot handlar om hur invånarna – företrädda av ”Bolinas Border Patrol” – rivit ner varje vägskylt som kommunen satt upp. En kamp som pågått sedan 1970-talet. Man vill inte, som man säger, få hit rikt folk från over the hill. Nu ska myndigheterna ha gett upp och vägen till Bolinas förblir omärkt. 

Terrace Avenue är sänkt i ett tjockt dis, men ett skimrande ljus tränger igenom och gör att man skymtar bergen och havet. Stilla havets mäktiga vågor slår mot strandkanten. Mesa har sjutton gator som går ner mot branten. Alla gator är döpta efter en växt, i alfabetisk ordning. Under fem år, 1974–1979, bodde pappa och hans familj på A, Aspen Road. 

Det är inte särskilt tjusiga byggnader på The Mesa, de flesta husen är små gråa skjul från min pappas tid. Många är omgivna av höga stängsel eller buskage. Det beror, enligt min pappa, på att folk var tvungna att dölja sina marijuanaodlingar, om någon polis mot förmodan skulle dyka upp. Jag kommer att tänka på poeten Daniel Moore. Vad var det han skrev? 

”Like those Rabelaisian characters who took to the mountaintops during the plague and caroused and told stories completely unharmed by the plague while the plague went on below them, like those in Noah’s boat who took to high ground during the flood, like those who ’hold back the edges of [their] gowns . . . for we are going through Hell’, so these poets have taken to the Bolinas Mesa, high ground, while the world goes awash around them, practicing a little ’Black Mountainery’, a little ’New York Schoolery’, and a little Tom Foolery. All part of America’s vital poetic machinery, high on the Mesa.”

”High on the Mesa” hade nog dubbel innebörd. 

Ett par timmar senare träffar jag Enzo Resta, poet och grundaren till Bolinas årliga filmfestival och son till Bolinas-profilen Piero Resta. På 1970-talet drev han den avantgardiska cirkusen The Now Primitives. Föreställningarna blandade poesi, mim och improvisation. Allt som oftast var deltagarna påverkade av hallucinogener och akterna bestod av medvetandeströmmar, snarare än planerade nummer. Det var en ”sammansmältning av konstformer där poesin stod i centrum”.

–Jag har några vänner som jag tror det kan vara intressant för dig att träffa, säger Enzo Resta. De har bott här sedan 70-talet, deras hem är Richard Brautigans gamla hus … 

När jag kliver in hos Karly och Jim Zeno känner jag mig genast hemma. Trots att de är en generation yngre än mina farföräldrar så är allt bekant: inredningen, böckerna … till och med kaffekopparna är spruckna på samma välbekanta sätt. Karly och Jim var goda vänner med poeten Joanne Kyger. 

–Åh, Joanne lyste så starkt, säger Karly med värme i rösten och plockar fram ett foto på dem två, i en trädgård med rökelser. 

Flera av dem jag pratar med tar upp Joanne Kygers centrala roll för Bolinas kreativa scen. Enzo Resta beskriver henne som själva essensen av en poet, en person som inte gick att ”reducera till det vardagliga”. 

–Hennes språk gled snabbt över i det gåtfulla, särskilt när hon drack! Då öppnade sig hennes ord för tolkning snarare än klar förståelse, säger han och skrattar till.

Han arbetade med Andy Warhol, gjorde film med Gerard Malanga och samarbetade med Mark Rothko och Allen Ginsberg

Varför hamnade så många poeter just i Bolinas? För att besvara det får man gå längre tillbaka i tiden. Enzo Resta menar att man kan spåra det till en mytomspunnen uppläsning i San Francisco i oktober 1955: Allen Ginsbergs första framförande av Howl på Six Gallery. Vid samma tidpunkt blev Ferlinghetti ett allt kändare namn på västkusten, jazzen låg i luften och nya idéer – inte minst buddhismen – cirkulerade. Beat­författaren Jack Kerouac hällde vin i gästernas glas på Six Gallery. Även poeten Lou Welch och Grove Press-förläggaren Don Allen, som senare redigerade antologin The New American Poetry 1945–1960, var där. När Allen Ginsberg började besöka Bolinas några år senare följde många av dem efter.

Enzo Resta konstaterar att hans pappa Piero var en allkonstnär. 

–Han arbetade med Andy Warhol, gjorde film med Gerard Malanga och samarbetade med Mark Rothko och Allen Ginsberg.

Han citerar Gabriel García Márquez, som en gång sa att han inte skrev magisk realism, han var en realist som bodde på en magisk plats. 

–I Bolinas räcker det att skriva ner det man upplever, resultatet blir poesi.

Senare samma dag blir vi sittande vid en restaurang som serverar skaldjur och fisk, ett klassiskt amerikanskt seafood schack. Det är disigt, som det ofta är i norra Kalifornien, och kallt i luften. Enzo berättar om när Joanne Kyger bjöd honom att tillbringa en sommar på Naropa, där hon var lärare på The Jack Kerouac School of Disembodied Poetics. De hängde med Ginsberg, som var ”omgiven av vackra, adonis­liknande unga män som rest långväga för att träffa den store poeten.”

Ginsberg i all ära. Har du några minnen av Jim Carroll? Forced Entries: The Downtown Diaries har format mig och bidrog till att jag återvände till New York som 22-åring. 

–Jodå, ibland skjutsade Jim mig till gymnasiet i Mill Valley. Han var som en androgyn David Bowie-figur med rött hår och stuprörsjeans. Han var så New York; vi blev alla förvånade när han flyttade till Kalifornien!

När jag får kontakt med fotografen Ilka Hartmann, som flyttade till Bolinas på 60-talet, får jag höra mer om Jim Carrolls tid här.

–En gång i mitten av 70-talet sprang jag på Jim. Jag hade precis fått reda på att min mormor i Tyskland hade blivit sjuk och jag var tvungen att skrapa ihop pengar för att ha råd med en flygbiljett till Hamburg. Carroll undrade om jag ville fota några små lerfigurer som han hade skulpterat. Han ville att bilderna skulle vara med i The Basketball Diaries. Några minuter senare mötte jag en annan författare som undrade om jag kunde fotografera ett omslag. Tack vare uppdragen fick jag råd att åka hem.

Få berättelser exemplifierar livet i en konstnärs­koloni som denna.

Någon timme efter att jag sagt hejdå till Enzo Resta sms:ar han att jag borde kila förbi Brighton Avenue. 

Där bodde familjen Doss, och deras hus blev ett inofficiellt centrum för litterära evenemang i Bolinas.

Katie, husets nuvarande ägare, sitter på altanen och röker en joint i sällskap med hunden Axel. Efter att jag berättat vem jag är bjuder hon in mig till vardagsrummet, där hon drar fram en liten häftad grön broschyr. Ett av hörnen är avrivna. 

–Ursäkta det där med kanten, det är Axels fel.

Broschyren är skriven av Margot Patterson Doss som ägde huset i trettio år. Hon nämns i nästan varje historia om poeter som flyttat till Bolinas. I broschyren beskriver hon hur Allen Ginsberg regelbundet ringde henne: ”Could you put up Philip for a week or two?” Till en början hade de inte alltid tänkt stanna. Sedan fick de tag i ett hus, blev kvar. Som Robert Creeley, Bill Berkson och Joanne Kyger. En annan var nyss nämnda Philip Whalen. I dikten America inside & outside Bill Brown’s House in Bolinas gör han ett försök att fånga Mesas särart: 

”Flowers thick and various, fuchsias all over everything / Houses all scattered, all different, unrelated to the ground / or to each other except by road and waterpipe / Each person isolated, carefully watching some guy / to make some funny move & then let him have it POW / Right on the beezer.”

En annan av hans dikter heter Life at Bolinas. The Last of California och är tillägnad Margot Patterson Doss och hennes make. I den skriver han: ”At Duxbury Point, a few thousand feet from here / The wind blows heavy 35 miles an hour all night long / Big lights at the post office illuminate Brighton Avenue / The raccoons can see to get across.”

Tillbaka i Sverige kontaktar jag skådespelaren Stephen Rappaport, som efter scenkonststudier i Jämtland flyttade till Bolinas tillsammans med konstnären Karin Wikström, där de bodde fram till 1985. Vi sitter i hans lägenhet i Stockholm när han plötsligt plockar fram ett dragspel och stämmer upp i en melankolisk visa om en av alla dessa Bolinas-figurer som fyllde min pappas barndom. Andy bodde i en grotta i närheten av Bolinas och pappa har beskrivit honom som en ”lite otäck ovårdad man som alltid verkade hög på LSD”. Men när Stephen sjunger om honom, om hans död, blir det ett melankoliskt vittnesmål som framkallar en vinddriven existens som en dag insåg att han behövde hjälp med sina tänder. Andy var säker på att han skulle stöta på ett skepp med en tandläkare, om han bara tog sin surfbräda och paddlade tillräckligt långt ut i havet. 

–Som unga föräldrar, när vi just anlänt till Bolinas, bodde vi ett tag i en gammal skolbuss som stod på Piero Restas tomt. Vi arbetade som keramiker och så småningom fick jag jobb som keramiklärare på grundskolan. Där blev jag känd som Clay Man bland barnen, säger Stephen med ett leende. 

Han är fortfarande vän med Jim Zeno och Ernesto Sanchez. 

–Jag samarbetade med dem för att organisera Bolinas första Sun Festival, berättar Stephen. 

Pappa beskriver Sun Festival som en slags tidig Burning Man och berättar att stora delar av byn deltog. 

–Vi tågade genom stan med jättelika dockor som Karin skapade. Sedan välsignade vi nyfödda bebisar.

När han berättar det tänker jag att det är lätt att blanda ihop frihet och flum. Trots knark, sex och okonventionell livsstil var Bolinas-poeterna oftast ytterst seriösa i sitt skapande. Många hade utbildningar från prestigefyllda universitet och de flesta delade en djup och uppriktig skaparglädje. Det handlade om frihet – frihet från samhällets normer och frihet från litterära konventioner. Men det handlade också om att ta litteraturen på stort allvar.

Bolinas poesikrets började lösas upp i slutet av 1970-talet. Pappa flyttade hemifrån som femtonåring och farmor och farfar flyttade till Colorado för att vara närmre buddhistkretsen. Till viss del handlade flytten om att staten dragit ner på socialbidragen och folk var helt enkelt tvungna att skaffa jobb, jobb som bara fanns over the hill. 

Bolinas har dock fortsatt att påverka min familj på olika sätt, ibland indirekt, ibland direkt. Pappa – han som längtat efter bio och snabbmat som barn – sökte stabilitet. Han läste juridik och blev affärsjurist. Min farbror arbetade på ett buddhistiskt bokförlag, min mamma blev filosof och akademiledamot. Och jag? 

Som tonåring slukade jag böcker om konstnärs­kretsar i New York och grävde ner mig i allt från 1880-talets City Beautiful-projekt till den excentriska kretsen runt Andy Warhol under 1960-talet. Patti Smith blev min husgud och Jean-Michel Basquiat min tonårsförälskelse (att han var död spelade ingen roll). När jag bodde i New York 2022–2025 arbetade jag som assistent åt Julian Schnabel, som tagit 80-talets konstvärld med storm. Det kändes som om jag klivit in i en av de fantasier som jag närt under min uppväxt. 

Under den här tiden upptäckte jag också ett litterärt, normbrytande avantgarde på södra Manhattan. Kretsen kring Dimes Square betraktade 2010-talets woke-kultur som en kreativt hämmande boja. De omhuldade konstens chockverkan. Jag hoppades ha hittat vår tids Warhol-krets. Men efter hand upptäckte jag något annat där under alla lager av ironi – rasism, homofobi och sexism.

Det är delvis en annan historia. Men samtidigt inte. 

Genom USA:s historia har olika tolkningar av det amerikanska frihetsbegreppet varit centrala för sin tids författare och poeter. Så var det i Bolinas och så var det på Dimes Square.

Det är även ett ämne som tagit allt mer plats i den svenska kulturen. Och som jag till viss del är skyldig till. 2021 hade dramatikern Matthew Gasdas pjäs Dimes Square premiär på hans teater i Brooklyn. Förra sommaren grundade jag teatergruppen Autodramatik som satte upp pjäsen Dimes Square Stockholm i mina föräldrars lägenhet i Vasastan.

Sedan en tid tillbaka är det snarare teatern som påminner mig om Bolinas kulturliv. I en tid av politisk oro och antidemokratiska rörelser har det bubblat upp en kultur där man söker sig tillbaka till det experimentella och fysiska, gärna genom teaterföreställningar och uppläsningar. Precis som The Now Primitives ägnar teatern sig åt en ”sammansmältning av konstformer”. 

Sedan i höstas har jag arbetat med teatergruppen Hjärter fem. Häromveckan hade vi premiär för Blondinens historia på Bonniers konsthall, en föreställning där vi spelat bland konstnären Ingela Ihrmans jättelika nattfjärilsskulpturer, som kunde ha varit hämtade från Bolinas teaterscen på 60-talet.

Jag tänker ofta på vad farfar Jim Green skulle ha tyckt om utvecklingen i USA. Han växte upp som jude under andra världskriget och hans demokratiska övertygelser var starka. De sista åren av hans liv sammanföll med pandemin och då skrev han mycket, ofattbart mycket. Hans sista intellektuella kraftansträngning vid 90 års ålder gick ut på att försöka förena västerländska upplysningsideal med en buddhistisk upplysningstradition.

De många sidor text han skrev skulle sammanfatta hans livsverk. Jag vet inte om han avsåg att texten skulle publiceras, men det han skrev överläts till min mamma som är filosof. På kvällen efter att jag träffat Stephen Rappaport läser jag igenom min farfars haikudikter som han skrev när han bodde i Bolinas. 

”Hiking through the pines one misty morning, 
He ran on alone. 
Later we stood beside one another
Watching the sun greet the birds 
Early-morning walk with my son.”

Läs mer:

New York, Paris och Dubai – den kulturella staden är död

Sommaren 1967: Sex, droger och drömmar som gick i kras