Historien bakom Agneta Pleijels succéroman

Agneta Pleijels klassiker En vinter i Stockholm ges nu ut på nytt. Vi publicerar Pleijels nyskrivna förord där hon berättar om händelsen som fick henne att börja skriva om kärlek och otrohet.

Den 5 september kommer nyutgåvan av boken En vinter i Stockholm av Agneta Pleijel (Norstedts).

Att förlaget önskar ge ut min lilla En vinter i Stockholm på nytt är glädjande. Det förord jag ombetts att skriva vill understryka hur central boken är för allt jag har skrivit.

För att börja med titeln. För mig är den en travestering på poeten Arthur Rimbauds ord efter slutet på hans kärleksaffär med Paul Verlaine, en tid som han kallade för ”Une saison en enfer” – en tid i helvetet. Rimbauds livsöde, hans tid som handelsman och vapenförsäljare i Abessinien, hans förhållande till sin mor och hans död i Marseille, 1891, har spelat stor roll för mig och min text, liksom hans så kallade ”skådarbrev” och hans väg till poesin. En vinter i Stockholm är mitt sätt att försöka hitta ett språk, obundet av kronologi och logik, för att nå fram till en sann känsla.

Början av min roman utspelas på 80-talet i staden Struga i dåvarande Jugoslavien, där jag befann mig som representant för Svenska PEN-klubben under den årliga poesifestivalen där. Mitt liv och mitt äktenskap var i oordning. Hur jag därifrån hamnade i Madrid redogör jag inte för och har för övrigt glömt. Av vikt är att jag vandrade i parken Parque Retiro, där åtskilliga siare erbjuder sig att spå framtiden åt de förbipasserande, säkert även än idag. Jag valde en äldre herre och spådomen med tarotkort är autentiskt beskriven. Hans spådom sade att jag genast borde lämna mitt äktenskap, varvid jag genast skulle möta en ny och intressantare man. Jag lydde hans råd. Och så inleddes romanens kärleksberättelse med en ny man medan äktenskapet avslutades.

Det blev en oförutsägbar text, lika mycket för mig som för läsaren.

Jag stal ett grepp från en roman som jag hade läst många gånger och uppskattat mycket, Montauk, som utkom år 1975, av den schweiziske författaren Max Frisch. Även den beskriver en oväntad kärlekshistoria, som av allt att döma är mycket sannfärdigt beskriven. Hans roman kan sägas vara en uppriktig rannsakan med det egna då sextioåriga jaget. Författaren till En vinter i Stockholm är något yngre, men har ett liknande syfte.

Repliker som Max Frischs gestalter yttrar, nyheter, i media, reklam, gatuskyltar, stort och smått i berättelsen lånas till rubriker över korta avsnitt. Det var ett grepp som fick texten att bli lekfullare, luftigare, roligare, mer oväntad och djärvare. Ett kalejdoskop av realistiska och sannfärdiga bilder och berättelser överlämnades till läsaren att tolka och smälta, det var kompositionsmetoden.

Romanen har översatts till många språk och ges ut igen på svenska 27 år efter första utgåvan, vilket tyder på att den vunnit läsarens bevågenhet. Själv är jag också fäst vid denna lilla bok, som fick mig att släppa påstådda regler för att i stället söka textens vilja. Det lärde mig mycket. Så kom En vinter i Stockholm att bli första delen i en självbiografisk romansvit. Efter den – men det dröjde 18 år – följde Spådomen – en flickas memoarer, Doften av en man och Sniglar och snö. Vissa händelser beskrivs flera gånger. Det är ju samma liv som skildras, fast synvinklar och sammanhang skiftar.

Allt detta för att jag ville hitta ett djupare sätt att handskas med det som kallas autofiktion. Själv ser jag i efterhand hela sviten som en lång berättelse om det som psykologen C.G. Jung har kallat för individuation, den mödosamma vägen för att bli ett jag, en självständig person.

Det är en process som inte har ett tydligt slut. Människan utvecklas och förändras så länge hon andas.

Men våra liv har grunddrag – kärlek, familj, svek, krig och förluster – som är igenkännbara och gemensamma. Medan En vinter i Stockholm skrevs ändrades världens och Europas öde genom sönderfallet av Jugoslavien, vilket är romanens tragiska grundackord.

Stockholm i mars 2024

Läs mer:

Tone Schunnesson hyllar Ramqvist: ”Boken är en örfil”

Därför väcker Lena Andersson raseri