Att använda kemiska substanser för att maximera sin prestation är helt förkastligt, menar de flesta. Men bara i sportens värld. I kultursektorn är inställningen förlåtande, till och med tillåtande. Anna Charlotta Gunnarson förklarar hur det funkar.

Det korta filmklippet går på repeat i min mobil. Vid en polisrazzia under skid-VM 2019 i österrikiska Seefeld påträffas värdnationens älskling, längdskidåkaren Max Hauke, med en kanyl i vänsterarmen. Skidmästaren byter denna vinterdag rutinmässigt ut sina dopade kroppsvätskor mot rent, friskt blod och kameran blottar hans uppsyn i exakt det ögonblick insikten drabbar honom att karriären är över. Han kan inte slita ut kanylen ur armen utan att göra sig illa. Nålen sitter där den sitter. Blodet pumpar. 26-åriga Hauke är inte bara slut, alla tidigare framgångar ska ifrågasättas, han kommer att stängas av, dra vanära över sig själv, sina närmaste och skidsporten överlag. Ångestfyllt vänder han bort blicken som en skamsen hund som tuggat sönder mattes bästa skor. Plus soffan. Och hela garderoben.

Max Hauke har beskrivits som en svärmorsdröm med sin förtroendeingivande filmstjärnelook, ni vet killen som väljs till prom king och bär hem matkassarna åt gamla damer. Nu ser vi vem han egentligen är och den killen tycker ingen om.

Droger har aldrig varit accepterat som framgångsrecept i idrottsvärlden. Tack och hej, Max Hauke och likasinnade, som cyklisten Lance Armstrong, friidrottaren Marion Jones, längdskidåkaren Johann Mühlegg och löparen Ben Johnson …