Hög på heroin – hallå, Nick Cave är ju dopad!

  • 9 jun 2020
  • 10 min
Hög på heroin – hallå, Nick Cave är ju dopad!
Anna Charlotta Gunnarson

Lyssna på artikeln

Att använda kemiska substanser för att maximera sin prestation är helt förkastligt, menar de flesta. Men bara i sportens värld. I kultursektorn är inställningen förlåtande, till och med tillåtande. Anna Charlotta Gunnarson förklarar hur det funkar.

Det korta filmklippet går på repeat i min mobil. Vid en polisrazzia under skid-VM 2019 i österrikiska Seefeld påträffas värdnationens älskling, längdskidåkaren Max Hauke, med en kanyl i vänsterarmen. Skidmästaren byter denna vinterdag rutinmässigt ut sina dopade kroppsvätskor mot rent, friskt blod och kameran blottar hans uppsyn i exakt det ögonblick insikten drabbar honom att karriären är över. Han kan inte slita ut kanylen ur armen utan att göra sig illa. Nålen sitter där den sitter. Blodet pumpar. 26-åriga Hauke är inte bara slut, alla tidigare framgångar ska ifrågasättas, han kommer att stängas av, dra vanära över sig själv, sina närmaste och skidsporten överlag. Ångestfyllt vänder han bort blicken som en skamsen hund som tuggat sönder mattes bästa skor. Plus soffan. Och hela garderoben.

Max Hauke har beskrivits som en svärmorsdröm med sin förtroendeingivande filmstjärnelook, ni vet killen som väljs till prom king och bär hem matkassarna åt gamla damer. Nu ser vi vem han egentligen är och den killen tycker ingen om.

Droger har aldrig varit accepterat som framgångsrecept i idrottsvärlden. Tack och hej, Max Hauke och likasinnade, som cyklisten Lance Armstrong, friidrottaren Marion Jones, längdskidåkaren Johann Mühlegg och löparen Ben Johnson …

För konsten gäller andra regler. Där är det snarare ”Hej och tack – för att du berättar”. Samhället inte bara accepterar kulturutövare med förkärlek för suspekta substanser, vi har snarare en förlåtande inställning, till och med tillåtande. Åtminstone historiskt. Vi respekterar författare omslutna av opiumdimmor, pillertrillande konstnärer målandes tavlor i parallella universum, sångare som intar scenen kväll efter kväll under sina mörkaste år. När hitmakaren Elton John i förra årets storfilm Rocketman vittnar om vägen mot popens Purgatorio tycker vi synd om honom, vår sorgliga superhjälte som tvättar den pudrade näsan och reser sig igen i sitt palats. Och även om stjärnor som kommer fram i dag har skarpare blickar på sig från både bransch och fans är Elton John i kreddigt sällskap.

Äldre poppinglor som Paul McCartney och Marianne Faithfull, reggaeikoner som Bob Marley och rockgiganter som Dave Gahan från Depeche Mode har alla varit beroende av starkare preparat. Fleetwood Macs mästerverk Rumours skapades i ett vitt, mjölliknande moln medan r’n’b-artister som D’Angelo lyft marijuana som kraftkälla.

Hemma i Sverige har Tommy Körberg, Plura Jonsson och Alcazars Andreas Lundstedt dömts för narkotikabrott, precis som rapparen Ken Ring, som dessutom avslöjat hur han langat till de utländska kollegorna 50 Cent och Snoop Dogg. Veronica Maggio sjunger gärna om hallucinogena eskapader och Håkan Hellström om att ”plocka hem några gram” eftersom pulver verkligen har hjälpt honom.

Att giganter som Avicii, Whitney Houston, Janis Joplin, Kurt Cobain, Ol’ Dirty Bastard, Michael Jackson och Amy Winehouse dukat under av droger eller tung medicinering blir mest som en tråkig bieffekt. Att titta i gamla musiktidningar som Okej och Poster är som att bläddra fram en lit de parade av artister på väg mot helvetet, fastän de där ännu lever så gott de kan. Hasse Carlsson i Noice. Freddie Hansson i Noice. Deras tonårsögon plirar glatt från 1980-talets blanka tidningssidor, men blickarna slocknar allt eftersom.

Jaja, men vi vet ju varför musikerna håller på. Det är hård press i rampljuset. De måste orka, få inspiration och har tillgång till snabba kickar som får deras kreativa sidor att blomma ut. Det är därför jag vill prata om Nick Cave. Denna australiensiska rockpoet skulle i dagarna ha spelat i Globen, men på grund av pandemin är konserten framflyttad till maj 2021. För närvarande lider popvärlden av svårartad andnöd, men för att inte helt kapitulera, resignera, kan det vara bra att då och då påminna sig om normaltillståndet, och i denna kontext personifierar Nick Cave den kulturella vildingen. Även om han i dag är drogfri var han länge med och befäste myten kring rockikonen som svart, svår och påverkad.

Inför hans tänkta Sverigebesök såg jag om filmklassikern Himmel över Berlin och slogs av hur bedräglig den där symbolfiguren egentligen är. I en av filmens mest berömda scener besöker Berlins kringvandrande änglar en dystopisk bar där Nick Cave, nipprig på droger och bejakandes sina ljusfattigaste sidor, susar runt i feberångor inför en publik i samma sinnesstämning. Vad snygg han är, vad cool han är, tänkte jag. Det här är idealet, att vara så totalt inne i musiken. Sedan drabbade det mig med full kraft: Hela hans rörelsemönster och utstrålning där och då bygger ju på att han inte är sig själv. Han är för tusan dopad! Den Nick Cave vi ser har huvudet fullt av artificiella substanser och är något slags förstoring, en transformerad variant, som troligen aldrig skulle ha utvecklat samma teatrala aura i nyktert tillstånd. Amfetamin och heroin byggde denna vackra kropp. Och vi har hjälpt till att bygga denna vackra arketyp. Publiken och journalistkåren är medskapare, för vi har köpt och understött sex, drugs & rock’n’roll-mallen, eftersom det ser så förbannat tufft ut när junkies uppför sig lynnigt och ohämmat, materialiserar demonerna inom sig.

Jaja, det är hård press i rampljuset.

Jag minns när det gick rykten under 1990-talet om att den svenska popstjärnan Dilba tvingade hela sitt crew att vara nyktra under en turné. Tvingade. Det var så man sa. Fatta vilken ansträngning för ett helt band och en stor artist att vara helt nyktra under en hel turné. Jag vet inte ens om ryktet var sant, men hur kunde det vara en stor grej? Jo, för att vi förväntar oss dopade rockartister, för normen är satt av de utflippade typerna. Elton John som skruvad seriefigur i vilda flygelhopp med platådojorna mot himlen. Det var ju bara drogerna. Inte hade den okända Reginald Dwight, som han egentligen heter, vågat fara omkring över tangenterna som ett jehu utan kokain i kroppen. Vi fans har präglats på rockens ryckiga rörelsemönster. Och det kan vara sjukt svårt att släppa taget för den artist som en gång standardiserat rollen. Singer-songwritern Eric Palmqwist har berättat om hur depression och social fobi gjorde honom till missbrukare. Med hjälp av uppåttjack odlade han en eskapistisk bild av ständig galenskap, och det svåraste med att till slut bli nykter var – att spela live.

Att vara nykter under en hel turné, vilken ansträngning!

Givetvis finns detgott om hänförande musiker som hoppat fem meter upp i luften på ren personlighet. Som bara har det där modet och uttrycket inom sig. Men för många har drogerna skapat en eftertraktad distans till publikens blickar och format den explosiva scenkaraktären som stagedivear och slår sönder gitarrer. Den vi betalar för att se. När Ulf Lundell 1988 var ute på sin första nyktra turné höll publiken upp skyltar med texten ”Börja sup igen, Uffe!”.

Även om jag själv inte är nykterist (jag brukar ofta vara den som lämnar festen sist), kan jag inte undgå att jämföra med sporten och hur olika vi dömer dem som tar hjälp på traven för att maxa sin prestation. Nyligen skrev Nick Cave på sin hemsida att då rockkollegan P J Harvey gjorde slut med honom, på grund av hans bortdomnade tillvaro, blev han så förvånad att han nästan tappade sprutan. Den ironiska kommentaren citerades flitigt i svensk press.

Längdskidåkaren Max Hauke kommer aldrig att vara rolig eller charmig igen. Trots avbön är han en av idrottsvärldens mest hatade. Var han ska göra av sin ångest har jag ingen aning om. Han kanske kan bli musiker?

Fler utvalda artiklar