Holsts nya roman: ”Ett uppriktigt ärende och ett väsentligt stoff”

Åter går tankarna till kvinnors kamp i patriarkatet. Med sin nya roman fortsätter Hanne-Vibeke Holst vara en viktig röst i samtalet om jämställdhet mellan könen. I Kvinna utan mask får vi möta kvinnoförtrycket i 1900-talets konstnärsvärld genom den danska skulptören Sonja Ferlov Mancoba. ”Holst är obrottsligt lojal med den kämpande Sonja”, skriver Maria Küchen.

Kvinna utan mask
Roman
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Översättning: Djordje Zarkovic
Förlag:Albert Bonniers förlag

Första boken jagläste av Hanne-Vibeke Holst var Min mosters migrän eller hur jag blev kvinna. Det är tjugo år sedan, men jag har inte glömt att mosters migrän försvann när hon skilde sig.

Tankarna går till alla kvinnor vars ”migrän” har berott på vantrivsel med sakernas tillstånd – i äktenskapet, i samhället, i patriarkatet.

Kärntemat i Holsts långa författarskap är kvinnors kamp i en värld styrd av män. Många älskade trilogin från 90-talet om tv-journalisten Therese Skårup, om balansen mellan karriär, kärlek och moderskap. Den följdes upp några år senare av Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret – uppmärksammade romaner om maktspel och kvinnoförtryck i politiken.

Sedan dess har tiden gått, men Holst förblir en viktig röst i samtalet om jämställdhet mellan könen. Det bekräftas när jag läser hennes nya roman Kvinna utan mask.

Jag hade just börjat undra vad hon gör i dag. Det har gått sex år sedan förra boken Som pesten, lång tid för en så produktiv författare som Holst. Där skildrades läkaren Karoline Branner, som i sitt jobb för WHO tvingas kämpa inte bara mot en farlig pandemi, utan också mot politikens tröghet och makens vantrivsel i det flotta hemmet i Genève.

Som pesten föregrep profetiskt verklighetens covid 19-pandemi. I sin nya roman ser Holst i stället bakåt. Vi får möta kvinnoförtrycket i 1900-talets konstnärsvärld, speglat i den danska skulptören Sonja Ferlov Mancobas livsöde.

Människorna i Holsts roman har existerat. Hennes väl researchade bok bygger på verkliga händelser. Men hon tar sig också friheten att drömma fram karaktärer och skeenden. Hennes roman kan kallas ett experiment med sanningen, för att låna titeln på Mahatma Gandhis självbiografi.

Holst är obrottsligt lojal med den kämpande Sonja, som inte ger upp sin längtan efter att skapa. I tonåren dumpar Sonja sin dryge överklasspojkvän Mogens och blir vid första ögonkastet förälskad i den lika dryge surrealistiske målaren Richard Mortensen. Men det är inte för hans skull som hon söker sig till konstskola i Köpenhamn. Hon vill hitta sitt uttryck, materialisera visioner, bli en del av 1930-talets unga avantgarde.

Att skapa konst är ett arbete. Det kräver övning. Sonja stöter på motstånd, både inuti sig själv – är hon tillräckligt bra? – och i kampen med former och perspektiv. Jag uppskattar att Holst grundligt skildrar konstnärers arbetsvillkor sådana de faktiskt är. Det räcker inte att ”vara kreativ”. Det krävs också att man bemästrar material och metoder. Att lära sig det tar tid.

Ovanpå detta tvingas Sonja stå ut med unga manliga konstnärers struntprat om att kvinnor aldrig kan bli lika bra som män. De saknar rent biologiskt vad som krävs, enligt odågan Mortensen som Sonja älskar utan gensvar. De surrealistiska avantgardisternas verk på 30-talet må ha varit radikala, men deras kvinnosyn var det inte.

Sonjas materiella trygghet upphör när hennes far dör – skuldsatt och utblottad, vilket ingen visste. Det är slut på livet som fin familjeflicka. Utan pengar på fickan far Sonja till Paris. Där blir hon kvar när andra världskriget bryter ut.

Romanen ändrar ton. Det danska konstavantgardets lekfullhet under förkrigstiden ersätts av ett allvar på liv och död. Än en gång chockar Sonja familjen – genom att förälska sig i en svart man, den sydafrikanske konstnärskollegan Ernest Mancoba.

Richard Mortensen är äntligen glömd. Sonjas nya kärlek innebär utmaningar som få av oss skulle klara. Andlöst följer jag hennes omutliga vägran att ta den enklaste vägen. Som bonus får jag kunskaper om 1900-talets konsthistoria, krigets grymhet och blind rasism.

Genom hela romanen känner jag att Hanne-Vibeke Holst är en författare att lita på. Hon må experimentera med sanningen, men hon fuskar inte. Hennes språk har ett driv som gör Kvinna utan mask svår att lägga ifrån sig. Här finns ett uppriktigt ärende och ett väsentligt stoff, och trots Sonjas alla vedermödor hörs en ljus grundton. En kvinna kan älska utan att ge upp sig själv. Det är möjligt.

Ur Tidningen Vi 2023 #7.