Överlevnad, smärtsam död och droppande blod. Nålens historia passerar både himmelriket och helvetet och syr ihop vår civilisations historia.

Ouch! Den som slarvat med fingerborgen vet hur det känns att spetsas av en synål. Förbannelserna som osar genom rummet.

Smärtan som strålar genom kroppen. Då om inte förr kanske du skänker denna tingest intresset som den faktiskt är värd.

Nålens trådräder genom tyger och textilier är oumbärliga för att själva skalet kring oss inte ska falla sönder. Tänk bara på de köldbekämpande långkallingarna, de budskapspimpade tishorna, alla brallor, blusar, festblåsor, gardiner, soffklädslar och annat som den fogar ihop. Och vad skulle alla stramaljfantaster och korsstygnsaktivister ta sig till den hålögda stålpinnen förutan?

Men synålens betydelse är större än så. Ja, utan den: knappast något modernt samhälle som vi känner det.

”Textilbranschen hör till världens största industrier. Den var också den första branschen som mekaniserades och lade grunden till den industriella revolutionen”, konstaterar Tekniska museet.

Och visst, i textiltruppen som slungade in oss i moderniteten gjorde förstås också andra uppfinningar avgörande insatser. Som till exempel den på sin tid mirakulösa garnsammantvinnaren Spinning Jenny, och den år 1733 uppfunna ”flygande skytteln” som mångdubblade vävhastigheten. Och, som krona på det slamrande verket, den brittiske prästen Edmund Cartwrights mekaniska vävstol.

Alla släpas de ständigt fram av historiker och SO-lärare när storyn om klivet från gäspigt bondesamhälle till tekniskt himmelrike ska dras. Och inget fel i det. Här skulle också kunna ösas ljus över den elektriska symaskinen (åh ni ljuva syslöjdslektioner, när vi fick trampa gaspedalen i botten och leka att maskinen var Ronnie Petersons Formel 1-monster med raksöm som överväxel!).

Också det hålkortsstyrda underverket jacquardmaskinen och de förunderliga mönster den kan väva fram bör guldstjärneprydas: säg vad du önskar och nog kan den franske revolutionskämpen Joseph-Marie Jacquards varpinnovation ordna det.

Eller varför inte slå ett slag för den utanför expertkretsen knappast kända eriometern: en mätare som optiskt kan hålla koll på finheten hos ett parti ull.

Men nålen. Glöm inte den stingande tingesten som håller allt samman.

För att ta det från stenåldern: Tänk dig en växt ur det hyggligt stora yuccasläktet, på svenska kallade palmliljor; enligt Nationalencyklopedin ”fleråriga örter och ständigt gröna halvbuskar och småträd” utrustade med ” långa, bajonettlika blad”. Det var, hävdar sybehörssamlaren Molly Proctor i sin bok Needlework Tools and Accessories, sannolikt ett torkat blad från just en sådan växt som bildade bas till den första nålen när ”människan började klä sig med skinn”. Tricket var att liksom vässa lövtippen till en spets, alltmedan resten av ”det strimlade bladet användes som tråd”. Nål och tråd i ett!

Dateringen av när någon skarpsinnig Homo sapiens fick en snilleblixt och första nålen blev verklighet är i övrigt osäker, men det brukar sägas att de första nålarna av ben kan dateras 40 000 år tillbaka i tiden.

Vad alla forskare är ense om är uppfinningens fundamentala betydelse. Vetenskapsjournalisten Karin Bojs kallar, i en text i DN om istidens Europa, synålen för ”det viktigaste verktyget av alla”. Och slår därefter fast:

”Vi hade den, neandertalarna hade den inte. Den moderna människan kunde sy välsittande kläder. Hon kunde klä sig i lager på lager med stövlar på fötterna, hosor på benen, tunika och parkas på överkroppen och en pälsbrämad kapuschong på huvudet.”

Det låter ju nästan som en häftig nutida outfit, eller hur? Men viktigast av allt:

”Med en sådan utstyrsel gick det att överleva även den hårda köldknäpp som rådde för mellan 26 000 och 20 000 år sedan.”

Ungefär 3000 f.Kr. hade man hur som helst enligt Molly Proctor hunnit få till benvarianter som var antingen krokformade eller hålade. Bronsåldersvarianterna kunde ha upp till fyra ögon att trä trådmaterialet igenom på en och samma nål. Men det är när de första metallnålarna skapas och får sitt punkterande genomslag som nålens historia börjar bli riktigt rafflande. Till landet som skulle bli synålens absoluta tillverkningscentrum – Storbritannien – anlände metallvarianten runt 100 f.Kr. När massproduktionen så småningom börjar ta fart ter sig tillverkningen till en början som rena mardrömmen.

Fast först, för att fånga också synålens symboliska dimension, en avstickare till … skapelseberättelsen. Och världshistoriens mest berömda nudister. Adam och Eva alltså. Ni vet det där sorglösa Paradisparet i Edens lustgård som stryker runt kring Kunskapens äppelträd med dess helt perfekt glänsande, förbjudna frukt.

Se nu framför er den där onda ormen med den slitsade tungan som slingrat sig runt stammen, och plötsligt använder sin förbluffande list och väser, ungefär: Ta ett äpple, ja en tugga bara, så blir ni odödliga och allvetande! Eva tar som bekant en tugga, Adam likaså och så sker det: ”Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna”, som det står i Bibelns Första Mosebok.

Det är här som synålen kommer in i bilden.

Ett av textilsvängens mest anrika hantverksgillen är The Worshipful Company of Needlemakers, som fick sina rättigheter fastslagna och välsignade av självaste Oliver Cromwell, år 1656 i London. Denna nålmakarorganisations ”logga” består just av det gammaltestamentliga paret, nu båda lövskylda med en rejäl nål höjd som ett spetsat vapen (som ormen fräser ilsket åt) i Evas högra hand.

En med tre synålar och tre kungakronor försedd heraldisk sköld hör också till. Och så sloganen, ett Bibelcitat på engelska: ”They sewed fig leaves together and made themselves aprons”. Fritt översatt till svenska: De sydde samman fikonlöv och ordnade skynken åt sig själva. Men det lövprydda paret blev ju trots allt utdrivna ur Paradiset. Och vad gäller industrialismens nålmakare: innan tillverkningen blev hälsosammare befann sig många av dem i ett veritabelt helvete.

”Fakta var dessa: Sliparna av nålspetsarna levde när de arbetade i en atmosfär tjock av sten- och ståldamm, orsakad av det torra slipandet mot hjulet rätt under deras näsor”, skriver filosofen och socialreportern Harriet Martineau om yrkesgruppen som drabbades riktigt hårt i den tidiga nålindustrin, i den av Charles Dickens redaktörade tidskriften Household Words (februari 1852).

Hon fortsätter: ”Deras enda försiktighetsåtgärd var att gå ut en gång i timmen och skölja sina munnar; ett tämligen klent knep, eftersom deras näsor, halsar och luftstrupar, liksom deras kläder och hud, myllrade av vassa flisor av sten och grymt stål.”

Dessa arbetare som spetsade synålarna fick omkring åtta gånger högre lön än de vanliga ont slitande inom näringen, berättar Molly Proctor. Men vad hjälpte det när få blev äldre än 30 år.

Att veta att döden genom fasansfulla åkommor kunde vänta efter nästa arbetspass gjorde dem, tillsammans med de snabba stålarna, till en sorts industrialismens dekadenter. ”Tidvis drack de öl dag som natt, under två eller tre veckor tillsammans”, skriver Harriet Martineau. ”Sedan återvände de till sina bänkar … ”

Ändå blev de ursinniga när maskinerna gjordes mer hälsofrämjande och gick som så många andra arbetare i strejk eftersom de var rädda om sina löner.

Men den industriella revolutionen skulle rulla på. Oändliga rader av synålar stansas fram och i Sverige skulle vi i takt med att hemmasömnaden stäcktes få en storslagen symaskinssurrande tekoindustri, med inbitna varumärken och tillverkare som Boråsbjässen Algots, tills krisen slog till på 1970-talet och kläderna vi bar och skorna vi trampade i här hemma allt oftare syddes ihop i annat land. Med andra maskiner och med andra nålar. Under andra och, skulle det visa sig, inte sällan inhumana tillverkningsförhållanden, där begreppet ”slavlön” är en realitet som vi glömmer så fort 50-kronorströjan dragits över våra huvuden.

All bolstrad bekvämlighet och allt skydd mot naturkrafterna som den gör möjlig. Men också stygnen som inte stoppar för något. Sådan är den till vikten fjäderlätta synålens kraft. Ser du nu hur den gnistrar med några bloddroppar i ljuset?