Hon har träffat kvinnorna som krigar i Ukrainas frontlinje

De strider i en av Europas mest kvinnotäta arméer, leder demonstrationer, programmerar mot rysk desinformation. Journalisten och författaren Lisa Bjurwald har träffat några av de ukrainska kvinnor som leder motståndskampen i frontlinjen.

Texten är ett utdrag ur Slava Ukraini! som ges ut av Bite the Bullet Press den 15 januari.

Ordets och bildens makt är stor i krigstid och de massiva summor som Ryssland spenderat på propaganda, desinformation och digitala så kallade trollfabriker sedan invasionens start understryker detta. IT-bataljonen Dattalion grundades i mars 2022 av ukrainska kvinnor, de flesta mödrar och fruar, som försökte komma på det bästa sättet att stödja hemlandet medan männen gav sig ut i krig. Det berättar Dattalions Lesja Donets:

– Under den första månaden blev vi utsatta för flera cyberattacker och var tvungna att arbeta anonymt. De flesta av våra kvinnor befann sig vid den tidpunkten fortfarande i Ukraina. Därefter har vi spridits till olika länder.

En av grundarna heter Natalja Mykolska, Dattalions nuvarande verkställande direktör som också var den som bjöd in Lesja Donets till projektet. Mykolska var Ukrainas handelsrepresentant 2015–2018 och är expert på områden som handel och ekonomi.

Kommer ni andra från IT-branschen?

– Nej! Vi består av en ganska lustig mix människor. Jag brukade arbeta inom mode (Donets har skrivit för prestigefyllda modetidningar som Esquire och arbetat med PR och kommunikation, förf. anm.). Vi har personer från IT-sektorn, men också från utbildningsväsendet. Något som förenar oss är att vi nästan alla är kvinnor med högre utbildning. Många drev egna företag innan kriget bröt ut.

I början av invasionen, säger Donets, kunde utländska medier inte ta sig till krigets ”hot spots”. Kvinnorna som grundade Dattalion fick korn på journalisternas behov av information och vittnesmål från civila och bestämde sig för att agera:

– Det fanns inte många krigskorrespondenter i landet till att börja med, och utan särskilda tillstånd fick de ändå inte arbeta i krigszonerna. De flesta kunde bara sitta nere i skyddsrummen eller stanna i säkrare städer som Lviv. Det var tydligt att människor i andra länder behövde få se och läsa om vad som hände på marken, vilka krigsbrott som begicks. När vi insåg utmaningen höll vi ett stort brainstormingmöte och bjöd in representanter för utländska medier.

Dattalion började bygga upp en databas, fritt tillgänglig via hemsidan Dattalion.com. Där finns idag en stor mängd texter, intervjuer, videor, fotografier och ljudklipp, vissa inhämtade av Dattalions volontärer runt om i Ukraina, andra funna via öppna källor som YouTube och Twitter.

– Vi lägger alltid till små förklaringar om vad som finns i en bild, säger Lesja Donets. Ett fotografi av ett barn vid en järnvägsstation kan tyckas handla om att familjen är på väg att fly från sitt hem, men i själva verket är det inte första gången barnet tvingas flytta. För att bara ta ett exempel. Så vi ger sammanhang och lägger till nyckelinformation.

Vi scrollar upp till det allra första vittnesmål som registrerats i databasen. Posten har märkts med titeln ”Vittne 1.00” och lyder:

HOT SPOT: Tjernihiv
NUVARANDE PLATS (VITTNETS): Tjernihiv
ÅLDER: 43
KÖN: Kvinna
TAGGAR: beskjutning, förstörda hem, brist på mat/vatten
KORT BIOGRAFI: En reseledare, delägare i ett café/bageri
SPRÅK: Ukrainska
LÅNG HISTORIA (OM TILLGÄNGLIG): Morgonen den 24 februari inleddes med att kvinnan väcktes av sin make med orden: ’Vakna, kriget har börjat…’

Därefter följer en dokumentation av familjens motståndskamp och hur kvinnan till slut väljer att fly från Tjernihiv och söka skydd i ett katolskt kloster, för att sedan återvända hem den 15 maj med posttraumatiskt stressyndrom. Dattalions prydliga Exceldokument kontrasterar skarpt mot berättelserna däri. Där finns kvinnan från Kyiv som tvingas föda sin son utan bedövning i ett skyddsrum, i de kalla och droppande gångarna under sjukhuset medan flyglarmet tjuter.

Några rader därunder kan man läsa om kvinnan som befann sig på järnvägsstationen i Kramatorsk den 8 april när Ryssland attackerade. 60 civila dog i terrordådet, däribland sju barn, och minst 114 skadades. Kvinnan överlevde men fick ge sig själv första hjälpen och räddade sitt liv genom att knyta tröjan kring sitt värst skadade ben. Hon tvingades sedermera amputera ett ben och ett finger.

Man kan också läsa vittnesmål från Mariupol, en stad som nästan jämnats med marken av ryssarna. Den 9 mars bombade de ett barnsjukhus och en förlossningsavdelning i Mariupol. Bilderna på blodiga höggravida kvinnor ledde till starka fördömanden. I maj föll Mariupol slutligen i Rysslands händer. Hösten 2022 meddelade Ukraina att minst 87 000 av stadens invånare har fått betala med sina liv. Tusentals fler tros ligga begravda under rasmassorna. 95 procent av staden är förstörd.

Nästan ingen oberoende information om Mariupol når i skrivande stund (sen höst 2022) ut till utländska medier inifrån den ryska kontrollapparaten. I Dattalions databas finns mardrömslika vittnesmål om hur dödade män och kvinnor ligger utspridda på Mariupols gator under ockupationen. Nere i källare och skyddsrum svälter barnfamiljer sakta ihjäl i mörkret medan omvärlden ser på. Vilda djur springer runt med mänskliga kroppsdelar i käftarna.

– Vi jobbar kortare skift numera, säger Lesja Donets. I början arbetade vi hela dagar i sträck med att samla in sådan information, men det blev för krävande och påfrestande för psyket. Nu kör vi 4-timmarsskift.

Hur verifierar ni sanning och riktighet?

– Under kriget är det omöjligt att verifiera någonting till hundra procent, det är viktigt att vara medveten om det. Vi gör så mycket som är praktiskt möjligt. För bilder gör vi jämförande sökningar, så att en ”ny” krigsbild inte i själva verket publicerades för 10 år sedan. Det är annars väldigt vanligt på nätet. Vi delar också in vårt material i tre mappar: Officiell information som man kan lita på, i alla fall om man litar på myndigheterna. Sedan information från media. I den tredje mappen finns icke-verifierad information från civila och sociala medier.

Dattalion får inga statliga medel utan är helt självfinansierade. I augusti öppnade de en utställning med krigsfotografier i Washington D.C., ”Från Kyiv till Kapitolium”, med stöd av ukrainska ambassaden i USA.

– Fotografierna vi valde ut visar alla det civila lidandet, vilket är vårt fokus. Några av dem är från Azovstals stålverk i Mariupol där människor satt instängda under flera veckors tid. Andra är från fotografer som offrat sina liv i kriget i en strävan efter att visa sanningen.

Har ni gått ut med offentliga kampanjer för att få in material, eller hur får vanliga ukrainare reda på att ni finns?

– Vi har inte gjort det än, men vi planerar att förbättra metoden för direktuppladdning. Vi får e-post från personer som förser oss med material, och de känner ofta till oss genom rekommendationer från andra.

Finns det inte risker för civila att dela känsligt material mitt under ett krig?

– Vi har ett samarbete med en av folkrättsorganisationerna som samlar in material om potentiella ryska krigsförbrytelser. Om det är känsligt eller kan påverka ryska ockupanter så skickar vi det till dem.

Hur gör ni med källskydd?

– Alla vittnesmål är anonymiserade. Bilder och annat material ändrar vi metatexten i så att de inte kan spåras till ursprungsanvändaren, bara till oss. Vi är medvetna om att ryska specialstyrkor gärna vill ha tillgång till information om olika platser och vad som skett eller sker där. Vi gör inte ansikten suddiga; det här är en öppen databas, så mycket material finns redan online. Om det inte finns på nätet, kontaktar vi upphovspersonerna och ber om deras tillstånd. Eller deras släktingars, ifall det handlar om en avliden person.

Vi har lång erfarenhet av olika försök att splittra oss.

Dattalions arbete påminner om Shoah-stiftelsen och dess databas över Förintelsens offer. Men det finns ingen liknande databas med text och fotografier från de första åtta åren av Rysslands krig, eller från Majdanrevolutionen, säger Lesja Donets.

Varför?

– Onlinedagböcker och bloggar slutar fungera eller blir inaktiva och innehållet försvinner. Det sker naturligt på nätet i takt med att tiden går.

Men Dattalions långsiktiga mål håller på att förändras, säger hon, eftersom efterfrågan nu ser annorlunda ut:

– Det finns inte längre speciellt många journalister som har problem med att rapportera från fronten. Vi betraktar därför oss själva som ett arkiv för kommande generationer, för att de ska kunna minnas det här kriget på ett sanningsenligt sätt.

En sista fråga som många intervjupersoner har fått. Varför är ukrainska kvinnor så starka och motståndskraftiga?

Lesja Donets funderar länge.

– Oj, det är en stor fråga, men en inspirerande sådan. Jag tror att ukrainare överlag, oavsett kön, har den här starka känslan för varandra, en känsla av samhörighet. Vi har lång erfarenhet av olika försök att splittra oss och vi besitter en stark längtan efter frihet. Det är absolut omöjligt att ta den längtan ifrån oss.Det är som att vi alltid är redo att enas och hjälpa varandra när vi stöter på hinder.

Hon tar en ny, kortare tankepaus.

– Det här får mig att tänka på alla människor som nu börjar återvända till Ukraina. Jag åkte personligen tillbaka till Kyiv för att hjälpa min mamma att komma tillbaka; hon är balettlärare och ville återuppta sitt arbete. Själv hade jag flytt till Wien. Tanken var att jag bara skulle komma på besök under ett par veckor. Men jag ville verkligen inte åka härifrån. Det är svårt att hitta människor som de på Dattalion i ett nytt och främmande land. De är alla lite galna – och väldigt modiga. De leds av sina hjärtan. Många verkar ha förstått hur coolt det är att vara hemma. Andra försöker vara behjälpliga från utlandet.

Ukraina har genomgått två omstruktureringar i modern tid: självständigheten från Sovjetunionen 1991 och Euromajdanprotesterna 2013–14 mot det avbrutna EU-samarbetet som ersattes med ett närmande mot Ryssland. Euromajdan utvecklades till en revolt mot den sittande regeringen där president Janukovytj avsattes den 22 februari 2014. Dagen därpå hämnades Ryssland genom att ockupera den ukrainska halvön Krim med en befolkning på 2,4 miljoner.

Därmed inleddes den militära konflikten med Ryssland i östra Ukraina, ett blodigt regionalt krig som kulminerade med den fullskaliga ryska invasionen i februari 2022. Det här är djupt omvälvande händelser som omformade den ukrainska nationen, en ”omstart” av hela det ukrainska samhället, för att använda modernt språkbruk.

Var du aktiv i Euromajdanprotesterna för demokrati 2014–15?

– Oh ja, absolut, säger Lesja Donets. Jag studerade på universitetet i de centrala delarna av Kyiv, ganska nära Majdantorget. Jag smög ut till protesterna så fort jag fick möjlighet. Sedan, under mitt första år efter examen, arbetade jag för en modetidning och deltog i protesterna. Vi brukade ta med mat, kläder och medicin till de som behövde det. Jag bodde vid andra sidan av floden Dnipro och det var ganska svårt att ta sig in.

Hon minns ett särskilt tillfälle när hon gick till ett lokalt apotek för att köpa bandage, sårtvätt och liknande för att kunna hjälpa skadade demonstranter.

– Där fanns massor av äldre människor som ville hjälpa till, men som var för rädda eller för sköra för att själva delta i de våldsamma protesterna. På något sätt insåg de att jag skulle dit. De kom alla fram och gav mig de pengar de kunde avvara, så ivriga var de att hjälpa och stötta oss!

Vad gäller det kvinnliga deltagandet i demokratirevolutionen har Lesja Donets sin bild klar:

– Killar må ha kastat molotovcocktails, men om du kollade 40 meter bakom dem såg du kvinnor sitta och göra dessa molotovcocktails. Killarna vid frontlinjen kastade gatstenar – tjejerna som rörde sig bakom dem grävde upp stenarna.

Fotnot: Slava Ukraini! Kvinnors motstånd under Rysslands krig ges ut av Bite the Bullet Press den 15 januari.