Hon var ikonernas förläggare

Nu är det 100 år sedan förläggaren Sylvia Beach gav ut klassikern Ulysses av James Joyce. 1962 – samma år som hon dog – intervjuade Tidningen Vi Sylvia Beach i den mytomspunna bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Det blev ett samtal om sina pojkar, som hon kallade dem: Hemingway, Fitzgerald, Miller – och Joyce.

Ur Tidningen Vi, november 1962.

Hon var liten, späd, strikt klädd. Det kortklippta grå håret låg i prydliga lockar. I det mörka rummet, som var fyllt med böcker upp till taket, böcker som lade beslag på golvutrymmet och böcker som låg travade runtomkring på alldeles för små bord, satt miss Sylvia Beach, över sjuttio år gammal.

Hon hade levat hela sitt vuxenliv i Paris, men hon var född i Amerika.

Vem var hon?

Det var Sylvia Beach som skapade litteraturhistoria genom att 1922 ge ut James Joyces Ulysses – då stoppad i vartenda engelsktalande land i världen. Det var till henne som Henry Miller kom med sitt första manuskript, det som flera år senare skulle ge upphov till en hetsig polemik (litteratur eller pornografi?).

Och nu förklarade miss Beach för mig:

– De var mina barn, dessa egensinniga genier … Jag använde en så stor del av mitt liv till att lotsa dem genom framgångar och nederlag, att det var först när mina somrar blivit höst som jag plötsligt insåg att jag aldrig hade gift mig och fått någon egen familj. De var min familj: Hemingway, Joyce och Gertrude Stein … ja, Henry Miller också. Jag minns Henry Millers första besök som det varit i går. Han liknade ingen av de andra, nej han var inte det ringaste lik mina andra litterära barn. Han var en man från ett annat årtionde. Hemingway, Joyce och Gertrude Stein var 20-talsmänniskor. Men Henry Miller var tio år före sin tid. Jag skickade honom till en annan förläggare, Jack Kahane, som antog manuskriptet.

Henry Miller nådde fram till berömmelsen, liksom så många andra av de författare miss Beach hjälpte.

Och själv fick hon överleva många av sina legendariska barn. En melankolisk ton smög sig in i hennes röst när hon betraktade ett pojkaktigt porträtt av Hemingway, sådan han var för trettio år sedan. Porträttet var tillägnat Sylvia. Hon sade:

– När de går den vägen kan jag inte hjälpa att jag blir nedslagen … Jag satt som en kycklingmamma och vakade svartsjukt över mina ”ungar” i deras med- och motgång. Hemingway var alltid den utåtriktade. Men det fanns en annan sida hos honom, en sida som han inte ofta blottade för omvärlden. Han anförtrodde mig att innan han gått ut läroverket, medan han ännu var en ”grabb i kortbyxor”, dog plötsligt hans far under tragiska omständigheter. Till sonen efterlämnade han en revolver som enda arv. Och Hemingway fann sig stå där som familjens överhuvud, med ansvar för moderns, brödernas och systerns uppehälle. Han var ganska bitter när han talade om sin barndom.

– I Paris arbetade Hemingway som sportjournalist för Toronto Star. Han hade med sig sin fru, Hadley, för att jag skulle få träffa henne. Hon var den första av hans fyra fruar. Jag kände dem alla, utom ”miss Mary”, som blev hans änka.

– Och jag sammanförde Hemingway med min förläggargranne och bästa vän, Adrienne Monnier. Vi var de enda kvinnliga förläggarna i Frankrike på den tiden. Madame Monnier blev en av Hemingways stora vapendragare, och hon publicerade hans första novell i Frankrike, De obesegrade.

Miss Beach kastade en blick bort mot glasdörren och såg hur solen just höll på att gå ner, den skarpa glöden började övergå i skymning. Hon pratade … minnena var i ena ögonblicket rika, levande, muntra, i nästa ögonblick melankoliska. Hon lät mig förstå att hon just nu var upptagen med att katalogisera sina sällsynta förstaupplagor (som nu efter hennes död skall överlämnas till något universitet).

– Mina vänner frågar mig ofta om jag inte ångrar att jag använt åren som jag gjort, fortsatte hon, – nu sitter jag här gammal och ensam.

– Varför skulle jag ångra mig? Varje ålder för med sig ny anledning till att man vill fortsätta med livet och arbetet. Jag ska gärna medge att den här perioden, 60-talet, inte precis är min ”era”. Min värld var 20-talets, då Paris var världens litterära centrum, och då jag hade lyckan att fångas i den spännande väven.

– Men vad jag avundas den nya generationen, morgondagens litterära barn! Till dagens ungdom säger jag: Tro inte på pessimisterna, som säger att litteraturen är död som konstart, att vetenskapen blir den nya guden. Det är just därför att vetenskapen är på väg att bli den dominerande kraften, som morgondagens ungdom kommer att söka sig till litteraturen – den ska bli ett komplement, ett stöd åt vetenskapen, eller också, å andra sidan, ett medel att komma bort från vetenskapens kalla rationalism.

– Förr i världen, på den viktorianska tiden, under den industriella revolutionens tid, kunde de förmögenheter som de stora industrimännen skapade bidra till att ge plats för konsten och författarna. Något liknande kommer att inträffa i rymdåldern. Vetenskapen kommer att bli konstens och författarnas gynnare.

Hur gick det till när Sylvia Beach (denna i hjärta och hjärna så sprittande unga dam) öppnade sin bokhandel i Paris?

På det svarade hon brådstörtat, som om hon skyndsammast ville lämna det förflutna bakom sig:

– Min far var presbyteriansk präst i Princeton i New Jersey. Jag var helt ung när familjen flyttade till Paris. Och 1917 började jag studera samtida fransk litteratur. En dag fick jag syn på en annons i en paristidskrift om var man kunde köpa en viss bok som jag ville ha tag i. Jag gick dit och träffade butikens innehavarinna, Adrienne Monnier, vi pratade litteratur och blev snart goda vänner. Det var hon som indirekt förmådde mig att skaffa en egen bokhandel.

– Jag arbetade och sparade och fick till slut se drömmen bli verklighet i november 1919. Då ägde jag själv en lokal. Butiken fick heta Shakespeare and Company. Jag sålde böcker och drev lånebibliotek, och nyheten om butiken spred sig till min förvåning snart till USA – hit kom de litterära pilgrimerna från Amerika så snart de besökte Paris.

– Gertrude Stein blev en av mina första kunder. Hon hade en sådan charm och hon kunde ofta säga de mest vidunderliga saker för det barnsliga nöjet att få retas med folk. Adrienne Monnier förstod sig inte på Gertrude Steins humor, det märktes redan första gången de träffades. Jag presenterade dem, och Gertrude förklarade ogenerat: ”Ni fransmän har inga ALPTOPPAR i er litteratur, ingen Shakespeare, hela er begåvning kommer till uttryck i de franska generalernas tal!”

Den mest berömda av Beachs ”pojkar” var förstås James Joyce, andra var Scott Fitzgerald, Hemingway, Archibald Mac Leish och kompositören Antheil.

– Joyce hade inget bruk för superlativer, förklarade miss Beach. Också de förfärligaste händelser beskrev han som ”ledsamma”. Han betedde sig alltid egendomligt, när vissa ämnen diskuterades i damsällskap, och blev eldröd i ansiktet om någon drog en vågad historia i min närvaro. Ändå hade han ingenting emot att sätta Ulysses i händerna på damer, eller att det var en dam som gav ut boken.

– Språkstudier var hans favoritsysselsättning. Jag frågade honom en gång hur många språk han kunde. Det var åtminstone nio. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen, och fortsatte sedan med svenska och danska. Jag kom att älska Joyce och hans hustru Nora. Vad hans arbete kan ha inneburit för henne törs jag inte tänka på. Hans äktenskap var verkligen det lyckligaste författaräktenskap jag känner till. När han bad mig att ge ut Ulysses saknade jag både pengar och erfarenhet och allt det andra som krävs av en förläggare, men jag grep mig genast verket an …

Tyskarna stängde butiken och internerade mig.

Ända till sin död bodde Sylvia kvar i våningen ovanför sin lilla bokhandel. Tyskarna kom till Paris och gjorde en påhälsning hos henne.

Och hon förklarade med minen hos en odygdig skolflicka:

– Tyskarna stängde butiken och internerade mig, men de fick inte tag i ett enda exemplar av mina ovärderliga förstaupplagor. Jag gömde alltsammans. En högre tysk officer kom in strax efter att de tagit Paris, och sa att han ville köpa mitt exemplar av Finnegans Wake (Joyce). Jag förklarade att den inte var till salu. Två veckor senare kom de för att konfiskera mina böcker, men då hade jag med portvaktens hjälp plockat bort vartenda dugg ur butiken – till och med glödlamporna. Mina böcker fick de alltså inte tag i, men de fick tag i mig. Jag internerades, men släpptes efter några månader.

– Som ni ser har jag överlevt det mesta, precis som Paris, som har blivit min stad. Jag älskar Paris därför att det är tidlöst. Hur jäktig än staden verkar på ytan så har den ändå plats för tänkarna och för de unga älskande … Och är man gammal som jag, så ska man se att Paris aldrig glömmer att göra små torg med bänkar, där man kan sitta och betrakta denna värld av ungdom och kärlek. En fransman behöver en bänk för att kunna sitta ensam med sina tankar, för kärleken och för ålderdomen … I Amerika, mitt hemland, såg jag en nation som helt behärskades av TV:n.

– Tänk er gata efter gata med stängda fönster och fördragna gardiner, och därinnanför ögon som alla är riktade åt samma håll, mot en liten låda som kallas för TV! Det kändes skönt att komma tillbaka till Paris, och det fast Paris var fullt av generaler som var i luven på varandra. Vi tar i alla fall inte våra generaler på ett sådant allvar – fransmännen är alldeles för upptagna av konsten att LEVA.