Hör Anna Ardin läsa ur ”I skuggan av Assange”

  • 25 jan 2021
  • 18 min

// Foto: Joel Nilsson

Hör Anna Ardin läsa ur ”I skuggan av Assange”
Anna Ardin

// Foto: Joel Nilsson

Lyssna på artikeln

Hon är en av de kvinnor som för drygt 10 år sedan anmälde Julian Assange för sexuella övergrepp. Det förändrade hela hennes liv. Nu har Anna Ardin skrivit en bok om allt som hänt.


När vi kommer in i boken har det gått fyra månader sedan Anna Ardin mötte Julian Assange. Hon har förlorat sitt jobb och har mötts av hot och trakasserier från Wikileaks-supportrar runt om i världen. Nu har hon fått ett efterlängtat uppdrag som följeslagare i Kyrkornas världsråds program för att bevara freden i Israel/Palestina. Hon ska flytta till en by i Palestina för en tid.

Då anmäler sig Julian Assange hos polisen i England och uppståndelsen omkring fallet väcks åter, Anna Ardin måste avbryta sin planerade resa när hon står på Arlanda och väntar på flyget. Hennes säkerhet kan inte garanteras.


Jag hade fel i gissningen att det skulle bli lika illa med medieuppmärksamheten som i augusti – det visade sig inte bara i Yanoun, utan i hela världen – det blir mycket värre. Det märks att Julian är betydligt mer känd nu, och har ett mycket starkare stöd.

Med plakat och näthat stöttas han av tusentals. Samma drevtribunal som frikänner honom dömer mig. Det verkar som att exakt allt som går att hitta om mig används mot mig. Genom att i diskussionen kalla mig aktiv och medveten reduceras han som förgripit sig på mig till ett passivt offer.

Trots att jag försöker hålla mig långt från trollen kommer de ikapp mig och diktar ihop skrönor ibland med, men oftast utan, minsta korn av sanning, respekt eller välvilja:

− Jag känner henne, jag kan berätta.
− Spännande, berätta allt du vet om hennes sexliv. Vad gillar hon i sängen etc?

− Vad är hennes agenda att göra sig känd som en kvinna som lägger sig med i princip vem som helst? Hur många kände till denna kvinna innan hon erbjöd sin kropp till Julian Assange?

Var det planerat från hennes sida att locka honom till sig, för att sedan kunna anmäla honom och på
det viset göra sig ett namn som villig kvinna för män med ”makt”?

− Ojoj! hon är inte blyg för att visa sitt förvrängda inre i det öppna, här är min lilla amatör-diagnos på henne utifrån denna lilla hämndlista:
Hennes far var notoriskt otrogen mot hennes mor, och Anna har haft otur med sina första sexpartners (äldre faderliga socialistgubbar, som visat sig vara korrupta och svaga för ung-fitta och alkohol). Hon önskar att hon vore lesbisk men tyvärr, det är den äckliga manslemmen som lockar. Hon har en grav borderlinestörning och har en narcissistisk läggning.
Antar att hon mår väldigt dåligt nu när hon börjar förstå hur snett hon är ute åsikts och handlingsmässigt.

− Du har helt fel, alla hennes tidiga partners var yngre än henne, de flesta var höger. kring liberalerna, extremliberaler eller mörkblå.

− Intressant!!! Hon har alltså dragits till folk som har hennes ideologiska motsats, typiskt borderline att ligga med nån som när ens självförakt.

− En vidrig groupiehora.

− Vad har dumfeministen Anna Ardin för sexhistoria? Hur många och vilka knullpartners har hon haft förutom Assange? Hur många Gambianer har hon knullat? Hur många muslimer har hon knullat? Hur många könssjukdomar har hon/har haft? Fick hon hiv i Gambia, och var det därför hon inte ville knulla utan kondom (mina egna spekulationer här)?

− Anna Ardin verkar lida utav hämndbegär på män.

– Den där jävla surfittan är bara för mycket, hon har inte den minsta gnutta skam i hela kroppen. Tvi! Otroligt … vissa når aldrig botten de fortsätter bara sjunka!! Kvinnan är både galen och farlig för allmänheten hon borde för tusan spärras in! Ursäkta mina grova ord men fan jag fick en chock! Att hon har mage att gå runt och kokettera om att hon stöttar Wikileaks när hon egenhändigt är på väg att sänka både dem, det fria ordet och hela det fria nätet!

− Gotland har avlat fram henne så de kan gott ta hand om alla problem hon ställer till med. Hoppas hon aldrig mer får inresevisa till fastlandet något mer. Jag ser hellre 100 arbetande turkar, greker, juggar än en enda extrem feminist gotlänning som henne.

– Men för helvete finns det ingen med stake nog att ta tag i detta och lägga ner det? Anna FUCKING Ardin vilken djävla slampa!!!

− Anna Ardin – ensam dåre eller politisk spelpjäs? På den går definitivt inte hissen hela vägen upp, så jag röstar för ”ensam dåre”.

− Undrar hur omvärldens kvinnosyn på Svenska kvinnor har förändrats tack vare denna Wikileaks-groupie-radikal-feminist-hora som Anna Ardin är? Vore kul om ni som bor utomlands kunde pejla av detta?

− Frågar man mig så är hon precis som vilken svensk kvinna som helst: rabiat jävla PK radikalfeminist och marxist som inte drar sig för att få en i fängelse om man skadar hennes uppblåsta ego när det blir tydligt att hon är en hora.

− Denna kvinna som är så oerhört hämndlysten och faktiskt måste vara litet galen. En ganska tydlig psykopat med grandios och narcissistisk självbild. Hänsynslös som få och besatt av ta sig fram till varje pris. Att man bär sig så oerhört illa åt bara för att hämnas och t o m publicerar på nätet hur man hämnas på ”män”. Snacka om att vara rasistisk mot män!

− Hon är inte den hennes ytligt bekanta tror att hon är och hon lever upp varken till ett kristet eller feministiskt ideal. Jag blir fan äcklad. Fifan vad äcklig hon är, hoppas du läser detta Anna, fan vad äcklig du är.

– DU ÄR EN ÄCKLIG URSÄKT FÖR EN KVINNA!

– Hon är en hora som vill ha uppmärksamhet.

Jag får också fler och värre hot, mer konkreta än tidigare.

Jag får också fler och värre hot, mer konkreta än tidigare. Polisens personsäkerhetsgrupp gör bedömningen att säkerhetsläget för mig är allvarligt, och att det försämras. De rekommenderar att jag ska bli gömd utomlands en tid, det är billigare och säkrare än livvakter. Till att börja med två veckor. Självklart för hoten, men också för att skydda mig från framför allt brittisk media.

Situationen är helt ohållbar. Jag är stukad, förnedrad och jagad och går med på att de transporterar mig till hemlig ort, men jag måste få ta med mig någon. Polisen godkänner det och jag ringer Somar, en av mina bästa vänner, och berättar. Jag vill att hon ska följa med, men vet också att det är väldigt mycket begärt att någon ska ta tjänstledigt så länge och så plötsligt.

Men jag behöver inte ens fråga.

– Vill du att jag ska följa med?
– Åh, ja, om det funkar?!
– Självklart! Säger hon, utan att tveka en sekund. Hon måste bara kolla med sin chef.

En liten stund senare ringer hon tillbaka.

– Det gick bra, säger hon. Jag sa bara att jag har en vän som är hotad. Han var väldigt förstående, jag tror att han antog att det var hedersrelaterat på något sätt, och det kan man ju säga att det är, säger hon och skrattar.

Jag läser i Kriminalvårdens kunskapsöversikt om hedersrelaterat våld och förtryck att ”hederskultur är ett begrepp för kulturella mönster som inskränker människors fri- och rättigheter” med hänvisning till heder. Att ”hedersförtryck är när hederskultur utövas mot personer som inte lever upp till hederskulturens värderingar”. Att det är ”ett socialt system där det utövas en sträng kontroll” av ”framför allt flickors och kvinnors, sexualitet”.

När jag läser vad de anonyma männen skriver till mig och diskuterar i sina forum, är det svårt att missa att de vill kontrollera min sexualitet och att de anser att jag bryter mot deras hederskulturs värderingar. Det är inte familjerelaterat, och jag är tacksam att leva i ett sammanhang, på en plats och i en tid där varken släkt eller lagstiftning backar upp förtrycket mot mig.

Jag är tacksam att männen på nätet inte har den yttersta makten i mitt liv, att deras partier inte stiftat lagarna
som reglerar mina rättigheter. Och jag hoppas att de aldrig får det. För jag ser att de organiserar sig i partier, och jag ser i vilka partier de värsta av dem finns.

En advokat från ett annat land hör av sig till Claes. En ung kvinna har kontaktat henne om att Julian har utsatt henne för ett övergrepp som liknar det han utsatte oss för. Hon vill inte anmäla honom, men hon vill vittna i vår rättegång. Dock vill hon vara helt anonym. Claes hör av sig till mig för att diskutera hur han ska svara henne.

– Det går ju inte att vara anonym som vittne i Sverige, säger Claes.
– Nej okej, det måste du ju berätta för henne, säger jag, men det är klart att det vore värdefullt om hon kan vittna.
– Ja, jag hälsar henne det.
– Men du måste också vara väldigt tydlig med att det bokstavligt talat är livsfarligt. Hennes namn kommer att läcka ut, nätmobben kommer att få tag i henne.
– Ja, hon måste vara medveten om riskerna om hon gör det.

Kvinnan drar sig tillbaka.

Om du fått välja mellan att låta en person slippa straffas för det han gjort mot dig och att själv bli hånad, hotad, få ditt privatliv uthängt i minsta detalj, stå till svars inför dina släktingar som också hängs ut, bli misstrodd till och med av de författare som finns i din egen bokhylla, inte kunna sköta ditt jobb, vara tvungen att gömma dig på olika platser, ha journalister i trappuppgången och livvakter när du är på möten som råkar ha annonserats offentligt, hade du ändå gjort en anmälan?

Jag frågar mig själv det, och svaret är solklart. Ja, om jag hade haft det valet, men det hade jag inte.

Trots facit i hand, trots alla gånger jag önskat att jag låtit bli, hade jag ändå anmält. Men jag kommer aldrig att kräva av någon annan att anmäla en man med högre status än hon själv. Stötta henne om hon väljer att göra det, peppa henne att våga, absolut, men aldrig försöka övertala henne att gå vidare bara för att det är det moraliskt riktiga. Aldrig. För jag vet att det som kommer sedan är värre.

Du kan kanske få upprättelse för övergreppet, med inte för det karaktärsmord som han, hans vänner, dem han betalat och det som andra som vill sola sig i hans glans utför mot dig. Trots det har det för mig ändå varit värt det. Om jag kan bidra – om än aldrig så lite – till att patriarkatet en dag faller, är det värt det.

Trots facit i hand, trots alla gånger jag önskat att jag låtit bli, hade jag ändå anmält.

8 december 2010
Jag blir erbjuden pengar för att ge min historia till en tidning.
En stor tysk tidning som nämner en ”möjlighet till femsiffriga belopp i Euro”. Jag skickar en bit av frågan på sms till Maria för att visa hur absurt allt är. Helt overkligt, jag tror att de tagit fel på person och jag svarar inte. Det är som att varje rörelse kan röja mig, få rovdjuren att få syn på mig och äta upp mig.
Inga pengar i världen kan få mig att prata med någon eller ge dem mer bränsle till det där bålet. De mest ihärdiga journalisterna ber jag Claes att prata med.

Jag sitter vid Andreas köksbord och ser alla mejl, sms, missade telefonsamtal, tweetar. Från vänner och grannar får jag höra att de haft människor hos sig, att det står folk och väntar på olika platser, och jag känner mig helt förlamad.

I olika grupper lyfts just det som den gruppen inte håller med om. Bland feminister lyfts mitt svek att inte varna Maria för Julian, bland antifeminister mitt feministiska engagemang, bland Castrovänner lyfts mina krav på att släppa Kubas politiska fångar och bland USA-vänner mitt försvar av Kubas sociala rättigheter, samåkningssystem och starka kultursektor.

Bland muslimer sprids misstankarna om mitt samröre med USA, bland islamofober mitt engagemang för muslimers rättigheter och bland allmänheten en misstro om att jag kanske inte existerar i verkligheten, att jag bara är en påhittad karaktär.

Ett blogginlägg från min tid på Sveriges ambassad i Buenos Aires 2005 om att jag ser likheter mellan socialdemokrater i Sverige och Argentinas peronister blir nationella nyheter i Argentina, och peronisternas motståndare mobiliseras mot mig. Alla hittar vägar att komma åt mig.

Om Julian bara ställs inför rätta kanske jag kan fortsätta att leva mitt liv. Jag vill att det juridiska systemet ska reda ut frågan. Men än så länge behandlas frågan bara i medierna och på nätet, som en folktribunal helt utan rättssäkerhet.

Människorna i mitt trapphus verkar vara utsända som ett jaktdrev för att driva fram mig i ljuset. De verkar vilja fånga, släpa, muta, tvinga och hota mig till att medverka i den tribunal som nu tycks ske på Julians villkor.
Hur skulle jag kunna vinna där? Jag är en nolla, en frivillig, ensam gräsrot utan vapen i form av kändisskap eller vänskap med journalister och presidenter, en påhittad karaktär med krossat hjärta utan minsta drag av stjärnglans. Domstolen, inte drevtribunalen, måste bedöma bevisen. Det är min enda chans.

Och nu verkar det bli så. Han har inställt sig till polisen och det drar ihop sig till avgörande. Samtidigt tätnar stormen till en orkan. Och den tjuter att jag har mig själv att skylla för drevet eftersom jag konsekvent vägrat ge min version. De säger att jag vill mörka historien.

Två livvakter från stockholmspolisen kommer och hämtar mig hos Andreas och skjutsar mig till ett hotell i Upplands Väsby.
Livrädd, fullständigt livrädd, att någon ska känna igen mig och tipsa tidningarna ber jag polisen göra incheckningen i sitt namn. Hon hjälper mig att snabbt komma ut från polisbilen med sina skyddande tonade rutor och hitta rummet så att jag inte behöver vistas för länge i lobbyn. Någon timme senare kommer min vän Somar.

Jag ska bli gömd i något land som svensk polis har bra samarbete med, och jag har önskat att få komma till ett ställe där jag kan språket. Polisen väljer Barcelona, Spanien. De fixar resa och hotell. För en stund känns det nästan lyxigt.

I den becksvarta gryningen nästa morgon hämtas vi av polisen igen. De eskorterar oss sedan bakvägen och med särskilt tillstånd kör de på utsidan av flygplatsbyggnaden ända fram till gaten.
Hotbilden bedöms vara så pass stark att de vill minska risken att någon känner igen mig och berättar för omvärlden var jag är. Vi går ombord på planet och sedan lyfter vi.

När vi landar i Barcelona är det allra första jag gör att gå till en frisersalong. Jag ber dem att färga mitt hår mörkt. Jag köper en vårkappa och checkar in på vårt hotell som är bokat i mitt falska namn Carolina Blomgren.

Det går inte att laga mat på hotellet och vi är tjänstlediga utan lön, så redan på vägen till den lilla pizzerian på hörnet inser vi att den här resan kommer att kosta oss en hel del i restaurangnotor.
Det oroar oss, men när vi sätter det i ett flyktingperspektiv känns det plötsligt löjligt.

Mediestormen river i alla segel, men just ikväll kommer ingen åt mig.

Fler utvalda artiklar