Hör Anna-Karin Palm läsa om sin mamma

  • 9 apr 2021
  • 28 min

// Foto: Moa Karlberg

Hör Anna-Karin Palm läsa om sin mamma
Redaktionen Vi

// Foto: Moa Karlberg

Lyssna på artikeln

Efter kraftprovet med den mästerliga biografin över Selma Lagerlöf är Anna-Karin Palm tillbaka med en bok som skildrar moderns gradvisa försvinnande in i alzheimers sjukdom. Detta är ett utdrag inläst av författaren själv.

Jag börjar skriva den här texten när du blir sjuk. Först är det bara en vilja att dokumentera själva sjukdomen, det som sker med dig och oss genom den. Men snart börjar jag skriva också om dig, om den du var före sjukdomen, som om jag vill försöka fånga dig innan du försvinner.

Vill närma mig dig, och orden är som alltid mitt verktyg. Också: att skriva ner det som händer är mitt sätt att förstå det, göra det begripligt. Vi kan inte tala med varandra längre, jag får treva med orden över ditt ansikte, försöka hitta dig bland alla minnesfragment och lösryckta känslor. Jag måste minnas nu, jag som ännu kan.

Det svåraste är nästan allt jag måste välja bort. För att kunna skriva berättelsen om Selma Lagerlöf måste jag – precis som när jag skriver en roman – koncentrera mig på ett par, tre bärande teman, något som strukturerar och organiserar stoffet.

Jag vill ju framförallt fokusera på Lagerlöfs skrivande, på själva skapelseprocessen, på hennes idévärld som göder skrivandet, men också hur hon själv ser på arbetet, hur hon lever med dess olika stadier: får uppslag, samlar material, söker inspiration, tvivlar och arbetar.

Det förgrenar sig, hennes läsning, resor, relationer, allt har ju på något sätt med skrivandet att göra, också. Men det handlar om perspektiv, genom vilken lins jag väljer att betrakta hennes liv. Ibland sker bortväljandet medvetet – det där skulle leda för långt utan att tillföra så mycket till huvudtemat – men minst lika ofta är det nog ett omedvetet val, som kommer mer eller mindre automatiskt utifrån det perspektiv jag valt.

Så här är det förstås för alla som skriver en biografi, och därför blir varje biografi också unik, en spegling även av dess författare.

Därför blir varje biografi också unik, en spegling även av dess författare.

Vi gör ju det här mer eller mindre hela tiden oavsett om vi skriver eller inte, när vi berättar om oss själva eller om någon vi mött. Väljer ut karakteristiska personlighetsdrag, återger några episoder som vi tycker särskilt väl belyser den vi vill beskriva.

Om vi berättar om oss själva tillkommer ju frågan om hur vi vill framställa oss, vilka sidor av oss själva vi vill lyfta fram och vilka vi gärna låter stanna i dunklet. Det är ett slags vardagsberättandets grundformel, som vi som arbetar med att berätta måste förfina på olika sätt.

Jag brukar känna mig ganska hemmastadd i den här delen av arbetet och det gör jag nog mestadels även i arbetet med biografin, när jag väl hittat den grundstruktur jag vill ha, den ton som bär berättelsen. Jag tror att jag väljer bort rätt saker, i förhållande till den bok jag vill skriva.

Men när jag försöker berätta om dig blir det hela så mycket grumligare.

Mina egna minnen i all deras opålitlighet trängs med så att säga officiella familjeanekdoter, de gamla skakiga super 8-filmernas mystiska bildsekvenser; saker du själv berättat om ditt liv varvas med de skärvor av historier som du nu, i sjukdomen, verkar ha fastnat i.

När jag vill kontrollera någon episod med far, eller syster eller bror, visar det sig allt som oftast att vi alla minns helt olika saker. Jag väljer oftast att hålla mig tätt intill det jag själv minns, men jag vet inte riktigt vad det är jag då väljer bort eller varför.

Det är något med dig också, din personlighet. Varje gång jag lyfter fram en aspekt av dig tänker jag genast: men det var ju också precis tvärtom. Alla dina ansikten; alla dina känslolägen.

Kanske kan man säga att vad du än var, så var du det till fullo. Sällan några halvdanheter eller ljumma mellanlägen. Också: att du kunde överraska så fullständigt.

Som när jag var ung och vi bråkade så mycket, jag tyckte att jag hade genomskådat dig, din narcissism, din oförmåga att se andra människor som helt fristående från och annorlunda än dig – då kunde du plötsligt säga något helt klarsynt och viktigt som faktiskt hjälpte mig att förstå mig själv bättre.

För att nästa gång vara lika dömande och kategorisk som vanligt igen, och gången därpå översvallande generös och full av värme. Växlingarna kanske det som tydligast beskriver dig. De tvära, starka kasten och vad de gjorde med oss andra, hur vi lärde oss ständig uppmärksamhet.

Men hur skulle jag skildra en personlighet som din i en roman?

Inser med ens att det vore så mycket enklare, för att jag då skulle kunna fokusera helt på dig. När jag nu försöker skriva fram dig är det omöjligt att inte också skriva fram mig själv, den jag var tillsammans med dig.

En mor är alltid ett mysterium. Och åtminstone i vår familj den vi varit mest uppmärksamma på under vår uppväxt, men just därför kanske också den vi varit mest blinda inför.

Allt så hoptrasslat, sikten skymd av behov och begär och hela känslopaletten. Projektioner, drömmar, längtan. Banden mellan oss så många, täta och finförgrenade. Lätt att gå vilse, svårt att göra dig rättvisa

Lätt att gå vilse, svårt att göra dig rättvisa.

Du gömmer saker hela tiden. Tar av dig vigselringarna och lägger dem på underliga ställen, gömmer dina skor, dina smycken.

Jag och äldste systersonen går skift en kväll och natt när far är inlagd för observation på hjärtintensiven (han svimmade när han skulle göra ett träningspass, alla värden ser bra ut men de vill ha honom kvar över natten för säkerhets skull; jag tror han är helt utmattad; han får eget rum med jättelik teve och verkar ganska nöjd).

Nästa dag ringer syster och frågar om vi sett dina tänder. Du har gömt dem; vi vet inte ens när du tagit ut dem. (Du har en protes i överkäken.)

Jag hämtar far på sjukhuset och kör honom hem, vi letar alla efter dina tänder. I väskor och påsar, under kuddarna i sängen, i garderoben intill sängen där du har dina toalettsaker på en hylla.

Vi letar i smyckeskrin och byrålådor, kappfickor, badrumsskåp och i lådorna under köksbordet. Vi tittar till och med i soppåsarna och i kylen, på alla konstiga platser vi kan tänka oss att du passerat. Ingenstans ser vi tänderna.

Du följer intresserat våra förehavanden, ler knipslugt. Din mun ser underlig ut utan tänderna, du suger lite på överläppen, kanske vill du dölja tandlösheten. Syster och jag ger upp och åker därifrån. Timmar senare kommer ett sms från far, han har hittat tänderna i en prydnadsask i bokhyllan.

Fars ömhet.

Jag kunde skriva sidor om den, jag kan inte hitta orden. När han varit borta, ute en sväng eller som nu sist en hel natt, kryper du in i hans famn och skrattar mjukt.

Han är så mycket större än du, du lutar huvudet mot hans bröst, hans starka armar omkring dig. Hemkomst, trygghet.

Ni kramas ofta, det har ni alltid gjort, små beröringar och smekningar i förbifarten. (Vi rör alla vid dig så mycket mer nu, det är vad vi har kvar av kommunikation.)

Tidigare har du alltid blivit orolig när han är borta, frågat om och om igen var han är, när han kommer. Nu kan du inte formulera frågan längre och du verkar inte ens märka att han inte är där. Men glädjen när han dyker upp är stark och ögonblicklig, du går rakt in i hans famn.

Fars ömhet är också att varje stund på dygnet vaka över dig (när du inte är på dagverksamheten eller med hemtjänsten, så att han får lite avlastning); fars ömhet lagar maten varje dag, vegetarisk till dig, tvättar era kläder, städar, köper semlor eller andra godsaker, försöker få dig att klä av dig och ta på pyjamas om kvällen, håller din hand när du somnar vid hans sida, stiger upp och kokar kaffe till er, lagar frukost, får dig att ta av dig nattdräkten och klä på dig för dagen (det är svårt, du vill helst aldrig byta kläder), kammar ditt hår, hjälper dig med tänderna.

Fars ömhet gör allt detta. Den sviktar inte, den tvekar inte. Den irritation han ibland kunde visa i början av din sjukdom är som bortblåst och denna stora ömhet fyller honom nu. Tålamod, varsamhet, omsorg. Kärlek.

Jag minns med ens talet han höll på din åttioårsdag, det var öppet hus i gamla skolan i din födelseby i Hälsingland, fullt med folk, släktingar och vänner. Far håller bara tal om han måste – inte som du, som älskade att ta till orda, synas, bre ut dig.

Men nu håller han ett tal som är så vackert att jag tror varenda människa i rummet får tårar i ögonen.

Han talar om ert liv tillsammans, att ni har haft det bra, och så säger han: Jag är lika förälskad i dig idag som jag var när vi först träffades. Och vi tror honom, alla vi som lyssnar och torkar tårarna, det är så uppenbart att det han säger är sant.

Du ser upp på honom och ler ditt vackra leende. Bara något år senare börjar din sjukdom, börjar det långsamma sönderslitandet av ert förbund. Men fars ömhet blir kvar.

Det går inte längre. Det har inte gått på länge, egentligen. Far drabbas av mystiska svimningar och hjärtkrångel, stressen är för stor och han kan inte bära dig genom dagarna längre.

Du kräver ständig passning och mycket uppmärksamhet. Nu kommer det där steget vi kanske alltför länge tvekat att ta: du måste flytta. Vi väljer ett boende där du i samma hus redan gått på dagverksamhet, det verkar fungera bra och har en stor vacker trädgård.

Du som alltid älskat allt som växer och odlat överallt du kommit åt, det känns trösterikt att du nu åtminstone ska få vistas i en trädgård ibland.

Dina gröna fingrar. Så länge jag kan minnas har du odlat och älskat dina växter. Krukväxterna i lägenheterna vi bott i som fyllde varje fönster.

I hälsingehuset blev det mest grönsaksodling, men du ville också alltid ha blommor, det skulle vara vackert också, inte bara nyttigt.

En period under min uppväxt hade vi också en kolonilott i Ulvsunda, det var när vi hade flyttat till Solna, det gick att cykla till kolonin. Ni var båda tidigt miljömedvetna och odlade självklart giftfritt, kolonilotten var dessutom viktig för familjeekonomin.

Syster och jag var inte så entusiastiska men tvingades ut i landen för att hjälpa till med att rensa eller skörda. När ni var på landet och vi kvar i stan som tonåringar fick vi ansvara för kolonin, vattna, hålla snyggt, plocka av hallon och vinbär från buskarna.

Allt skulle tas om hand, inget fick förfaras. När vi flyttade till den större lägenheten i Solna, som hade en takterrass, fick dina gröna fingrar verkligen släppa loss – den terrassen var den mest prunkande i hela kvarteret. Hibiskusen i vardagsrummets hörn blev stor som ett träd, till slut nådde den ända till taket, magnifikt översållad med stora mörkröda blommor.

Ni brukade hänga julgranskulor i den till jul. Och ditt trädgårdsintresse blev bara starkare med åren. I hälsingehuset anlade du en fantastisk odling, där du delade upp det stora grönsakslandet i tårtbitar med olika växter i varje.

Blommor, grönsaker, kryddväxter. Du praktiserade växtföljd och anlade kompost, gjorde nässelvatten och tvättade bort bladlöss med såpa. Varje vår brukade du ringa och skrattande berätta om alla frön och plantor du hade köpt, att det skulle ruinera dig.

En sådan glädje i det gröna, en gång sa du till och med att du kanske skulle ha blivit trädgårdsarkitekt istället för läkare. Kanske hade du varit lyckligare då, lugnare?

Men läkare hade nog större revanschistisk tyngd, dessutom drevs du av din idealism, att vilja hjälpa, göra gott. Jag tror inte ens du visste att det fanns något som hette trädgårdsarkitekt när du var ung.

Nu betraktar jag dig när du går mellan krukväxterna i lägenheten, hur dina fingrar automatiskt nyper bort torra blad, hur du småpratar mumlande med växterna. Vi får se efter så att du inte vattnar ihjäl dem, du glömmer hur många gånger du redan fyllt vattenkannan och gått din vanliga runda.

Du kan bli stående i långa minuter framför novemberkaktusen i sovrummet, alla dess blommor. Jag tror att du fortfarande kan se skönheten, njuta av den.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en odlare, efter alla år av motsträvigt krypande i landen och hallonbuskarna var mitt motstånd starkt och min leda inför det oändliga arbetet stor.

Så flyttade jag, i trettioårsåldern, till ett hus där man kunde ha en egen odlingslott. Jag ville prova, det började så oskyldigt med den där lilla jordrutan, jag satte ner lite plantor hipp som happ, något tog sig, mycket dog – men utan att jag riktigt förstod hur det gick till blev jag fast.

Dina gröna fingrar trevade efter mig, drog in mig i odlandets värld. Det var äntligen något vi kunde dela, något där du var auktoriteten och jag lät dig vara det. När jag tog över hälsingehuset ett decennium senare blev jag besatt på allvar.

Du var förvånansvärt generös, såg med jämnmod hur jag ändrade mycket i trädgården, berömde mig för det som blev bra och teg om det som misslyckades.

Tänker nu: kanske kunde du vara så generös just för att jag självklart accepterade din större erfarenhet och kunskap på området? Tänker också: det var sällsynt att jag lät dig vara förebild, öppet och utan reservationer.
I trädgården försvann våra strider, där kunde vi mötas.

Till slut blir bara kärleken kvar. I korridoren på demensboendet håller jag och syster dig i var sin hand. Du går sakta men med spänst i steget, på huvudet hatten som du sytt, i stolt vinkel. Du ler och skrattar till varje gång du ser på någon av oss.

Konspiratoriska blinkningar, busminer. Ett litet skutt, kanske ett halvt danssteg. Så brister du ut i sång, starka klara toner, jag känner inte igen melodin, du slår ut med armarna som en operadiva.

Du är glad idag, sköterskan vi möter kommenterar det, kallar dig en ”riktig solskensspridare”. Du kramar min hand, jag känner värmen strömma mellan oss. Tänk, att det är så mycket enklare att älska dig nu än det någonsin varit. Rent och starkt.

Det är så mycket enklare att älska dig nu.

Vi möblerar ditt rum, packar dina kläder och några utvalda föremål. Vad behöver du nu? Vad är viktigt för dig?

Vi sätter upp flera av dina egna målningar på väggarna, fyller byrån med fotografier. En blå glasvas och en blå glasskål som du alltid älskat, en liten silverglittrande uggla, dina gosedjur i sängen. Din blå laminostol.

Rummet har höga fönster och utsikt över trädgården, där körsbärsblommen snart byts mot den stora kastanjens vita koner.

Du verkar förvånad när du kommer in i rummet, du känner igen dina saker men allt annat är ju nytt. Du slår ihop händerna och ser glad ut, nästan lycklig. Jag tror du tycker det är fint, stor fri golvyta finns också, vi tar ett par danssteg.

Personalen är så vänlig att jag får tårar i ögonen, de klappar på dig, ger dig komplimanger, du strålar.

Vi dricker kaffe i dagrummet med de andra boende, sju stycken på din avdelning. En kvinna på andra sidan bordet kisar mot dig och undrar om det är ”den nya flickan”. Vi får sockerkaka med hallonsylt och grädde, du säger flera gånger att det är så roligt, du verkar genuint upplivad.

Damen på min andra sida frågar om jag också ska flytta in. Dagrummet är stort och lite rörigt på ett hemtrevligt sätt, med udda möbler, tavlor, växter och i en fåtölj en stor gammaldags blunddocka. När vi fikat färdigt går vi tillbaka till ditt rum, det är dags för oss att gå nu.

Far och jag kramar dig, säger att vi ses snart. Du ser lite frågande ut, far säger att du ska bo här nu, du nickar bara. En kvinna ur personalen tar din hand och säger att ni kan gå tillbaka till dagrummet. Du är fortfarande så glad.

Far och jag tar hissen ner. Det känns trångt i bröstet, eller är det i magen. Vi vågar inte riktigt titta på varandra. Jag säger att det är lite som när man lämnar sitt barn på dagis första gången, det gör ont men det blir nog bra. Det måste bli bra, helt enkelt.

Dagen efter ringer far när han besökt dig på eftermiddagen. Han säger att du först knappt kände igen honom, men att du verkade glad och lugn. Du har fått vara med på gymnastiken på förmiddagen, nu sitter du med de andra tanterna och tittar på teve.

Du är redan där, mer än någon annanstans. Ingen sa något om hur natten hade varit, så far tyckte det var bäst att inte fråga. Jag vet att han har gruvat sig för just det, att du skulle bli orolig på natten.

En sjukhussäng istället för din vanliga sida i dubbelsängen. Det går att räkna på fingrarna antalet nätter ni sovit ifrån varandra de senaste femtiofem åren.

Nu är det över.


Jag skriver över ditt ansikte utkommer den 12 april på Albert Bonniers förlag.

Fler utvalda artiklar