Efter kraftprovet med den mästerliga biografin över Selma Lagerlöf är Anna-Karin Palm tillbaka med en bok som skildrar moderns gradvisa försvinnande in i alzheimers sjukdom. Detta är ett utdrag inläst av författaren själv.

Jag börjar skriva den här texten när du blir sjuk. Först är det bara en vilja att dokumentera själva sjukdomen, det som sker med dig och oss genom den. Men snart börjar jag skriva också om dig, om den du var före sjukdomen, som om jag vill försöka fånga dig innan du försvinner.

Vill närma mig dig, och orden är som alltid mitt verktyg. Också: att skriva ner det som händer är mitt sätt att förstå det, göra det begripligt. Vi kan inte tala med varandra längre, jag får treva med orden över ditt ansikte, försöka hitta dig bland alla minnesfragment och lösryckta känslor. Jag måste minnas nu, jag som ännu kan.

Det svåraste är nästan allt jag måste välja bort. För att kunna skriva berättelsen om Selma Lagerlöf måste jag – precis som när jag skriver en roman – koncentrera mig på ett par, tre bärande teman, något som strukturerar och organiserar stoffet.

Jag vill ju framförallt fokusera på Lagerlöfs skrivande, på själva skapelseprocessen, på hennes idévärld som göder skrivandet, men också hur hon själv ser på arbetet, hur hon lever med dess olika stadier: får uppslag, samlar material, söker inspiration, tvivlar och arbetar.

Det förgrenar sig, hennes läsning, resor, relationer, allt har ju på något sätt med skrivandet att göra, också. Men det handlar om perspektiv, genom vilken lins jag väljer att betrakta hennes liv. Ibland sker bortväljandet medvetet – det där skulle leda för långt utan att tillföra så mycket till huvudtemat – men minst lika ofta är det nog ett omedvetet val, som kommer mer eller mindre automatiskt utifrån det perspektiv jag valt.

Så här är det förstås för alla som skriver en biografi, och därför blir varje biografi också unik, en spegling även av dess författare.

Därför blir varje biografi också unik, en spegling även av dess författare.