Hör Hanif Azizi läsa ur sin bok Förortssnuten

  • 30 mar 2021
  • 22 min
Hör Hanif Azizi läsa ur sin bok Förortssnuten
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Hanif Azizi hade trott att hans flyktingbakgrund skulle vara en tillgång som polis i förorten. Men när han jobbar sitt första pass i Rinkeby får han ett bryskt uppvaknande.

Här följer ett utdrag från Hanif Azizis bok Förortssnuten som släpps den 6 april.


Mina föräldrar träffades i slutet av 1970-talet när de var studenter i Shiraz i västra Iran. Mamma Zohreh läste till lärare, pappa Abbas till farmaceut. Båda kom från enkla förhållanden, och det som knöt dem samman var politiken. De var båda aktiva i Folkets Mujahedin, en muslimsk oppositionsrörelse grundad av universitetsstudenter som kämpade för ett sekula- riserat, socialistiskt och mer demokratiskt Iran. De var en del av revolutionen som fällde shahen av Iran, men bannlystes kort därefter av den nya regimens andlige ledare Ayatollah Khomeini, som ville föra Iran i en helt annan riktning. I praktiken gjorde det Mujahedinmedlemmarna rättslösa. De förföljdes, fängslades och torterades, och mamma och pappa flyttade hela tiden runt mellan olika adresser för att undvika upptäckt. De sov med skorna under kuddarna och en pistol gömd i pappers- korgen. Alltid på sin vakt, alltid redo att fly.

I denna turbulenta tid föddes jag, den 24 aban 1360. Eller 14 november 1981, om man räknar på svenskt vis. Några månader senare greps mamma och sattes i fängelse. Polisen sökte även pappa, men han lyckades undkomma och kunde ta sig över gränsen till Pakistan. Även min faster och hennes dotter försökte fly, men blev tagna av polis när de skulle korsa gränsen. De kastades i fängelse och kom aldrig levande därifrån.

Utan någon mamma eller pappa som kunde ha hand om mig blev jag lämnad i släktingars vård. Ibland tog mammas syskon hand om mig, ibland pappas.

Misstankarna mot mamma gick ut på att hon sympatiserade med Folkets Mujahedin. Myndigheterna kunde dock inte bevisa att hon faktiskt var medlem, så efter ett halvår i fängelset beviljades hon permission. Då hämtade hon mig, flydde över gränsen till Pakistan och letade rätt på pappa. Folkets Mujahedin hade en stor verksamhet i Pakistan, och mina föräldrar fick flera nya vänner, bland annat paret Reza och Mithra som långt senare skulle få en stor roll i mitt liv.

Från Pakistan har jag mina första minnen. Tror jag i alla fall. Det kan också vara sådant jag fått höra i efterhand och omskapat som egna minnen. Jag var bara två år gammal när vi bodde där. Hur som helst minns jag att jag sprang runt på en strand vid havet, och att jag plockade snäckor. Jag minns också att jag red på en kamel, och att det guppade väldigt mycket när den rörde sig framåt.

Jag brukar slarvigt säga att jag kom till Sverige som nioåring, men faktum är att jag bara var två och ett halvt år när jag kom hit första gången, då som kvotflykting i sällskap med mamma, pappa, farbror Hamid och faster Niko.

Först hamnade vi på en flyktingförläggning utanför Surahammar i Västmanland. Där föddes min lillebror Saleh. Sedan flyttade vi till Rinkeby. Jag minns inte mycket från den tiden, bara att jag rymde barfota från förskolan en gång, för att springa hem till mamma och pappa.

I vuxna år har jag fått höra mycket gott om mina föräldrar under den här tiden. Folk har kommit fram till mig och berättat hur Abbas och Zohreh alltid ställde upp för andra som stödde kampen, och att vår lägenhet så småningom förvandlades till ett anjoman, ett kontor för Mujahedinmedlemmar i exil.

Det var för kampens skull vi hade flytt hit, och det var för kampens skull våra föräldrar redan 1985 tog beslutet att rycka upp oss på nytt och lämna Sverige.

”Vi kunde inte ha ett bra liv i Sverige när vi visste hur folk led på grund av Khomeinis ändlösa brott”, skulle mamma skriva i ett brev till mig långt senare.

Första anhalten blev Auvers-sur-Oise, tre mil norr om Paris, där Folkets Mujahedin hade sin europeiska bas. Året därpå, 1986, flyttade min familj, liksom tusentals andra Mujahe- dinmedlemmar, till en militärbas i öknen några mil öster om Bagdad i Irak.
Kriget mellan Irak och Iran hade pågått i flera år, och Iraks ledare Saddam Hussein såg i Folkets Mujahedin en chans att locka till sig fler soldater i kampen mot sin ärkefiende. Han erbjöd därför organisationen både vapen och en stor militärbas, Camp Ashraf, bara åtta mil från gränsen till Iran.

Mamma och pappa återvände aldrig till Sverige. Det var bara jag och Saleh som gjorde det. Ensamma.

Pappa dödades av iranska soldater, och mamma valde att stanna kvar i Irak.

För kampen.

Tjugofem år senare rullar jag in i Rinkeby på nytt. Jag blickar upp mot fasaderna och försöker återkalla minnen från min barndom. Jag misslyckas. Det diffusa dagisminnet är det enda jag har kvar. Dessutom har jag fullt upp med att koncentrera mig på annat. Jag är i slutet av min aspiranttjänstgöring och gör i dag min första dag hos närpolisen i Rinkeby. Jag har längtat efter att få komma just hit och är oerhört sugen på att få komma ut och jobba. På att göra skillnad.

Närpolisstationen ligger bara några hundra meter från lägen- heten jag bodde i som fyraåring. Det är rätt märkligt egentligen. Fyra länder och 29 år senare är jag tillbaka på nästan samma plats jag en gång lämnade.

Stationen är inrymd i ett helt vanligt hyreshus i Rinkeby. Den är liten och mysig, och så fort jag sätter foten innanför dörrarna får jag en familjär känsla, precis som i poliskomedin Kopps. Här finns inget plexiglas som avskärmar besökare från personal vid receptionsdisken, och i det pyttelilla garaget trängs polisfordonen med övriga hyresgästers bilar.

”Ibland hänger vi kvar på jobbet och tar en AW”, säger polisinspektören Linda.

Hon är min instruktör och tar mig nästan genast på en guidad tur i området.

Vi hoppar in i en radiobil och Linda kör runt och berättar om de skolor, gator och kvarter som vi sakta passerar. Hon upp- manar oss att vara uppmärksamma när vi åker under broarna eftersom folk kan stå där och kasta sten mot oss. Hon pekar ut grillkiosken som en plats där många ungdomar hänger, och Lillans livs, där de yngre barnen håller till.

”Där har vi bus”, säger hon och nickar mot två tonårskillar som kommer gående på trottoaren.

”Hur vet du det?” frågar jag.

”Jag har haft mycket att göra med dem, och även med den långa killens föräldrar.”

Vi svänger in på en ny gata.

”Ser du där borta till höger, de som går och röker? De är också bus.”

Jag tittar på dem. De ser ut som vilka som helst i mina ögon. ”Vet du det, eller gissar du bara?” frågar jag.

”Nej, jag ser det bara.”

”Hur då?”

”Det handlar om hur de går, hur de klär sig. Deras stil och attityd. Jag kan inte riktigt förklara det. Du måste själv lära dig det. Mycket av arbetet här handlar om att ta ett eget ansvar för att bygga upp sin polisidentitet.”

Vi rullar in mot Rinkeby torg. Det ser lugnt och trevligt ut. Vårsolen skiner, trädens blad har slagit ut och mammor rullar sina barnvagnar förbi den stora fontänen i torgets mitt.

”Där går Yassic”, säger Linda och pekar ut en man i 35-årsåldern som kommer gående med uppdragen huva och butter min.

”Han brukar vara på bättre humör. Undrar varför han är så sur.”

”Vem är han?” frågar jag.

”Äsch, han är bara en person som tror att han styr området.”

Linda kör in till kanten och vi kliver ur bilen. En tomburk svischar genast förbi mitt huvud. Den missar med bara någon centimeter och träffar i stället den sure Yassic.

Jag vänder mig runt och ser en kille i artonårsåldern som står för sig själv ett tiotal meter bort. En rätt smal typ, klädd i t-shirt, Nike-sneakers, svarta Adidas-byxor och svart keps. Ingen annan står tillräckligt nära för att ha kunnat kasta burken. Det måste vara han.

Yassic svär och gormar och ser ut att vilja kasta sig över burkkastaren. Men innan jag ens hinner fundera på hur vi ska hantera situationen kommer artonåringen leende mot oss och tar ögonkontakt med vår instruktör.

Han är inte välkommen hit.

”Hej Linda”, säger han. ”Kul att se dig. Hur är det?”

I ögonvrån ser jag hur Yassic muttrande lommar iväg. Han verkar inte sugen på att ställa till en scen med polisen som vittne.

”Bra”, svarar Linda vänligt. ”Hur är det själv?”

”Bra. Men du, jag vill bara säga en sak. Du är alltid välkommen hit, det vet du. Men han…” Killens leende förbyts i en bister min och han pekar på mig. ”… han ska inte vara här. Han är inte välkommen.”

Det tar nästan stopp i huvudet på mig när killen säger detta. Jag hör hans ord men har svårt att ta in deras betydelse.

Vem är den här killen att komma och säga så till oss? Vem är han att bestämma vem som får vara här och inte? Hur är det ens möjligt att utan skam i kroppen gå fram och tilltala poliser på det sättet?

Och så det konstigaste av allt: att det är just mig han pekar ut som icke önskvärd. Jag som har en annan bakgrund. Jag som är som han.

Det var inte så det var tänkt att vara. Det skulle ju vara jag som var välkommen hit, som skulle förstå ungdomarna. Det var mig som folk i Rinkeby skulle titta på och tänka: ”Fan, vad coolt. En som är som vi.”

Jag hade flera gånger använt min bakgrund som argument i diskussioner om problemen i förorten, både med kurskamrater och poliser på ordningen. Sagt att jag minsann förstod män- niskorna där bättre än någon annan. Och så är det jag som blir dissad, medan den blonda polisen hälsas välkommen.

Sekunderna när jag står där vid bilen känns evighetslånga, och jag får flashbacks från min barndom, när jag introducerades för mina svenska fosterföräldrar Anders och Christina. Hur allt jag trodde mig veta om världen ställdes på ända. Hur märkligt det var att möta vuxna som hanterade osämja genom att resonera sig fram till beslut i stället för att bara klappa till. Hur vilsen jag kände mig inför deras agerande.

Det hade varit en kulturkrock den gången. Och det är en kulturkrock nu.

Han är inte välkommen hit.

Som om det vore upp till en fjunig artonåring att bestämma det.

Linda pratar med killen en stund, sedan går han iväg. Jag säger ingenting. Jag är fortfarande så förvånad över det som hänt.

Förvåningen lägger sig snart. Jag möter så många andra som han. Unga män som ser det som självklart att själva bestämma huruvida en polis har rätt att vistas på en viss plats eller inte.

Och vi låter dem göra det. Precis som vi låter dem göra mycket annat.

En dag påtalar jag för en man att han har felparkerat på Rinkebyplan.

”Du kan inte ställa bilen här”, säger jag just som han stiger ur.

”Vad ska du göra åt det då?” säger han och låser.

”Du måste flytta den.”

”Jag ska bara hämta en grej. Det går fort.” Han börjar gå i riktning mot torget.

”Men du kan inte stå här över huvud taget”, säger jag. ”Det här är ingen parkeringsplats.”

Han stannar upp. ”Sluta vara så tuff.”

”Vadå tuff? Jag gör bara mitt jobb.”

”Ditt jobb? Var tror du att du är någonstans?”

”I Sverige.”

”Du, det här är inte Sverige”, säger han då. ”Det här är Rinkeby.” Och så går han iväg.

Jag inser att han på sätt och vis har rätt. Rinkeby är åtskilt från övriga samhället precis som militärbasen Camp Ashraf var skild från övriga Irak. Den tillhörde formellt sett landet, men var ändå en oas med egna spelregler.

Snart går det också upp för mig att det inte bara är vissa av invånarna som ser på området på det sättet. Vi gör det också. I Rinkeby låter polisen människor komma undan med saker de aldrig skulle komma undan med i andra områden.

Närpolisens taktik i förorterna under den här perioden är hela tiden att stryka medhårs. Att prata, resonera och visa förståelse. Kanske är det en klok taktik, sett till förutsättningarna. Vi är för få poliser i tjänst. Befinner oss alltför ofta i underläge. Men jag känner så tydligt att taktiken gör att de kriminella ser ner på oss, att de ser oss som svaga.

Känslan blir extra tydlig när vi återvänder till Rinkeby sent en natt efter att ha arbetat med krogtillsyn på Stureplan. Det har varit en bra kväll. Unga killar och tjejer har gjort sig fina och står i långa köer för att komma in på Spy Bar, Sturecompagniet och Soap Bar. Jag och mina kollegor är civilklädda och går fram till vakterna och visar våra legitimationer.

När man jobbar civilt har man betydligt mindre utrustning än annars. Jag brukar ha tjänstevapnet i ett civilt hölster som jag stoppar innanför byxorna. Batongen skippar jag oftast, men inte pepparsprejen. Jag har klippt av innerslangen från en cykel och fäst runt bältet. I den tränger jag in burken. Tillsammans med ficklampa, fängsel, anteckningsblock, radio och lite annat blir det rätt många kilo att kånka runt på ändå, men man vänjer sig fort. Vi välkomnas in. Köande gäster stirrar på oss och undrar vilka vi är som bara kan kliva in så där? Ordningsvakter leder oss runt i lokalerna, och jag och mina kollegor inspekterar. På Soap Bar ser jag några personer dansa på ett bord. Det blir en notering i min anteckningsbok, och efteråt har jag ett samtal med ansvarig på plats.

”Ni har skött det här bra, men tänk bara på det där med gäster som dansar på bordet. Det ser inte så bra ut.”

”Självklart”, svarar den ansvarige.

Mina iakttagelser och åsikter respekteras, och det får mig att känna mig betydelsefull.

Vi avslutar arbetspasset med att ta en runda i Rinkeby. Vi kör en gul Volvo S40, så ful att inte ens buset ser att det är en polis- bil. I närheten av torget ser vi först några äldre ungdomar stå och hänga. Eller ungdomar och ungdomar. Det är egentligen ett slarvigt sätt som vi poliser uttrycker oss på. Det vi kallar ungdomar kan lika gärna vara tonåringar i gymnasieåldern som unga män i upp till 25-årsåldern.

Hur som helst. Vi ser de här ”ungdomarna” stå och hänga. Och sedan ser vi en felparkerad bil. Så vi stannar. Det är ingen långsökt gissning att ungdomarna vi just har sett håller på med narkotikaförsäljning och att bilen tillhör någon av dem. Det är vardag och mitt i natten, och de uppehåller sig på en plats där det brukar säljas och köpas narkotika.

Men det är svårt att komma åt narkotikaförsäljning, särskilt när vi inte sett något. Visst, vi skulle kunna försöka leta rätt på ungdomarna, kanske få tag i någon av dem och plocka honom på ”en femma”, alltså fem gram hasch. Det skulle resultera i sex timmars utredningsarbete och i slutändan – i allra bästa fall – en bot för ringa narkotikabrott.

Därför kan det vara mer effektivt att försöka störa försäljningen på andra sätt. Göra det besvärligare för de inblandade. Att lappa bilar är ett sådant sätt. Det är svårt att sälja en begagnad bil med obetalda parkeringsböter, eftersom köparen i dessa fall måste betala dem.

Samtidigt visar vi att vi finns där och håller koll på dem.

Vi kliver ur bilen och gänget förstår genast att vi är poliser. De ser det på våra tröjor som är tillräckligt bylsiga för att dölja en skyddsväst. De ser det på våra kraftiga kängor, på Haglöfsbyxorna, på snäckorna i örat.

Jag lutar mig över huven på vår bil och börjar skriva ut en p-bot. En av ungdomarna lösgör sig från de andra och kommer fram till oss.

”Ey, vad tror ni att ni håller på med?”

”Vårt jobb”, säger jag irriterat. ”Vad gör du själv?”

”Vad fan håller ni på med den bilen för?”

”Det är vår bil. Vi gör vad vi vill med den.”

Jag är trött, och less på stöddigheten och attityden hos de här killarna. Det var så skönt att jobba inne på Stureplan, där både vakter och nattklubbschefer behandlade oss med respekt och lät oss göra vårt jobb utan att ifrågasätta det. Där vi fick ett proffsigt och vänligt bemötande, även när vi hittade fel och brister i deras verksamhet.

”Du tror att du är tuff, va?” frågar killen.

”Vad pratar du om?” frågar jag tillbaka.

Jag utmanar honom, och han känner det direkt. Han tar ett steg närmare, stirrar mig i ögonen.

”Du, åk iväg och lämna din bricka och ditt vapen och kom hit efter arbetstid, så kan vi göra upp. Då får vi se om du är lika tuff då.”

”Vad menar du med det?” frågar jag, alltmer irriterad.

Hanif, sätt dig i bilen.

Lars, vår instruktör, lägger en hand på min axel. Jag tänker först att han ska ta i med hårdhandskarna och behöver lite svängrum. I stället säger han:

”Hanif, sätt dig i bilen.”

”Men jag …”

”Sätt dig i bilen.”

Jag blir utvisad. Det är så det känns. Mitt framför ögonen på den stöddige killen.

Jag går mot vår bil, och samtidigt som jag öppnar dörren för att sätta mig vänder jag mig om. Då ser jag hur Lars sträcker fram armarna i en välkomnande gest mot killen.

”Inte ska du hålla på så där”, säger han mjukt. ”Kom så kramas vi i stället.”

Jag blir chockad. Vad fan säger han? Killen har just hotat mig, och Lars erbjuder honom en kram.

Det är helt sjukt. Men samtidigt överraskande effektivt. För killen blir minst lika paff som jag. Aggressiviteten rinner liksom av honom, och efter att Lars har fortsatt prata lugnande med honom en stund lommar han tillbaka till sina polare.

Då blossar min egen ilska upp igen. Den där killen har just hotat mig inför mina kollegor, och ändå är det jag som får skit för det, medan killen får gå.

I bilen på väg tillbaka till stationen säger jag att jag tänker göra en anmälan om olaga hot.

”Det tjänar ingenting till”, säger Lars. ”Det kommer inte att leda någonvart.”

”Jag vill göra det i alla fall. Jag tänker inte ta att någon idiot står och hotar mig när jag gör mitt jobb.”
Lars rycker på axlarna.

”Gör som du vill. Men det är jobb som du lägger ner i onödan.” Det slutar med att jag lyder hans råd och struntar i att anmäla. Vad säger det om oss? tänker jag när jag har lagt mig i sängen och har svårt att somna. Vad säger det om svensk polis att vi väljer att göra lapplisors jobb, men låter stöddiga unga män hota oss och komma undan med det? Hur har vi kunnat låta det gå så långt?

Under polisutbildningen hade jag så tydligt känt mig annorlunda på grund av min utländska bakgrund. Det var bara jag och en kille till som hade utländska namn. Men i Rinkeby, i ett område där nästan alla har sitt ursprung i ett annat land, betraktas jag på grund av mitt yrke som svensk, som en del av majoritetssamhället. Och av det skälet anses jag inte höra hemma här heller.

Ändå lyckas jag under den här perioden behålla en ganska ljus bild av Rinkeby. Visst, det finns mycket att jobba med här, men de allra flesta jag möter är trevliga och glada över att polisen är närvarande i området. De vill inte ha det stökigt i sitt eget område. De vill kunna leva sina liv i lugn och ro som alla andra.

”Vad är det som är så speciellt med Rinkeby? Det är väl som alla andra ställen”, kan jag säga till mina kollegor. ”Jag cyklade ner och köpte glass på torget i går, det var hur lugnt och trevligt som helst.”

Då ler kollegorna överseende.

”Vänta bara”, svarar de. ”Det kan hända grejer här. Det kommer du att märka.”

De har rätt. Det kommer inte att dröja länge förrän jag får bevittna scener i Rinkeby som jag aldrig trodde skulle kunna utspela sig i Sverige.

Fler utvalda artiklar