Fredrik Sahlin: Varför är reklamen så högljudd? 

Det är synd om reklammakarna. Deras yrke går ut på att producera något som få vill ha och som många är beredda att betala för att slippa, konstaterar Fredrik Sahlin.

”Om du inte betalar senast den 2 oktober kommer vi att dränka dig i Nybroviken”.

Nej, riktigt så illa är det inte. Byt ut ”Nybroviken” och ersätt med ”reklam” – så får ni andemeningen i det mejl som nyligen kom från en av strömningstjänsterna. Det påminner om maffians beskyddarverksamhet (i alla fall som den gestaltas på bio) där man också betalar för att slippa allvarliga konsekvenser.

Det är ingen nyhet att reklam är en ständig sten i tillvarons skor. Okej, den betalar en del av det vi ser på, det vore okunnigt att hävda något annat, men för varje sevärd serie går det tio Naked attraction, Love island och annat som delar DNA med Tutt-Tv och andra encelliga varelser från reklam-TV:s barndom. Kommer ni ihåg hur reklamen såldes in? Intäkterna skulle göra programmen bättre – och gratis. Det blev sämre – och dyrt.

Och nu tar detta ytterligare ett steg in i vår privata sfär, genom att kräva oss på mer pengar för att få samma sak som vi redan betalar för. Själva poängen och grundtanken med att abonnera på en strömningstjänst var ju att vi hostade upp en summa för att kunna sjunka ner i en garanterat reklamfri zon.

Nå. Kan man vänja sig vid covid kan man göra det även med reklam. Det är värre med volymen.

Jag går på promenad, solen glittrar i viken, lyssnar stillsamt på DIF-podden när en hysterisk människa plötsligt börjar skrika rakt in i hörselnerven att Ikea:s restaurang har både god och billig mat!

Adrenalinet rusar, jag famlar efter mobilen, får upp den ur fickan, lyckas efter Matrix-utdragna sekunder hoppa fram i poddflödet. Blir inte jättesugen på att äta mat på Ikea.

Man borde ju lära sig, men bara några timmar senare befinner jag mig i tvättstugan, sorterar strumpor, en trist handling som har en meditativ kvalitet, när det plötsligt drar en tsunami genom trumhinnorna. Det tar några sekunder innan en jollrande mansröst börjar prata om resor, bad och ”Vingeffekten”. Effekten på mig är nog inte den som reklamarna hade tänkt sig.

Det är illa nog att reklammakarna lyckas öka volymen på våra TV-apparater

Den höjda ljudnivån är ett gammalt mög, ett mediavärldens kalsongryck på integriteten. Det är illa nog att reklammakarna lyckas öka volymen på våra TV-apparater när de vill pracka på oss varor vi inte bett om, men när man lyssnar med hörlurar med brusreducering är det ett tinnitustriggande övergrepp som väcker aggression, inte köplust.

Och den där webbreklamen. Hrmpf! En halv sekund efter att den webbsida man sökt har laddat klart fylls pekskärmen medelst en djävulsk algoritm av en annons, vilket gör att pekfingret råkar hamna på annonsen istället för en artikel, och du sladdar ofrivilligt vidare till någon som vill sälja blöjor, hemorrojddynor eller Wahlgrens värld. Extra listiga är de som lägger annonsens lilla ta-bort-kryss precis intill symbolen som länkar dig vidare – ett litet feltryck så kan företaget räkna in ännu ett klick.

Man tycker ändå lite synd om reklamarna, vars yrke går ut på att producera något som få vill ha, som man måste betala för att slippa och som de måste lura kunderna att ta del av.

Det är för övrigt lustigt att glosan ”reklam” är tabubelagd i den kommersiella TV:n. Ungefär som man förut inte fick nämna Djävulen eller Ulven för att inte reta de mörka makterna har branschen sedan Hedenhös jobbat med uttryck av noa-karaktär som ”Efter pausen ska vi…” och ”Vi ses igen efter detta”. Det är verkligen ingen ny tanke, men den dyker upp igen eftersom jag inte betalade den där extra beskyddarpengen och nu därför dränks i reklam.

Läs mer av Fredrik Sahlin:

Kate Winslet: ”Skarsgård är en cool lirare”

Nya filmhjälten: En lattjo liten pryl