Houellebecqs nya romanfigur skiljer sig från mängden

Michel Houellebecq är tillbaka med romanen Förinta och de franska kritikerna är delade. Mycket är bekant, men huvudfiguren Paul skiljer sig från tidigare personer i Houellebecqs romaner.

Förinta
Roman
Författare: Michel Houellebecq
Översättare: Sara Gordan
Förlag: Albert Bonniers

Året är 2027 och Frankrike står inför ett nytt val. Det är ett land där högernationalismens idégods har tagit över, medelklassen har försvunnit, ett Frankrike som benämns som en förort till USA. Det är fonden för Michel Houellebecqs nya roman Förinta, liksom den förra utmärkt översatt av Sara Gordan.

Bokens huvudperson Paul, är en en 50-årig man som arbetar på franska finansdepartementet under Bruno Juge, någon vars likheter med Frankrikes nuvarande finansminister Bruno Le Maire, är slående.

Här finns för Houellebecq återkommande teman: Västerlandets undergång, den franska kulturens förflackning, kärnfamiljens sönderfall. Även frågeställningar som rör människans gemenskap med gud får ta plats. ”Kunde bönen vara en gemensam aktivitet för ett par? Eller var det av nödvändighet en individuell, personlig kontakt med Gud?” Den typen av meditationer stannar längst hos mig.

Central för handlingen är jakten på anonyma terrorister som sprider hotfulla videoklipp, bland annat en iscensatt halshuggning av finansminster Bruno Juge, och flera andra scenarier som flyter ihop med Pauls egna (mar)drömmar.

Om personerna i Houellebecqs tidigare romaner försökte dämpa sin existentiella ångest med alkohol, knark och kvinnor, vill den här bokens antihjälte döva livssmärtan genom att försöka göra rätt.

I Frankrike är kritikerna till vänster splittrade inför denna tegelsten till bok. Några skriver att de vill spy och kallar den för rasistisk, nedlåtande mot kvinnor och vårdpersonal. Den katolska vänstern däremot tolkar Förinta som en kritisk skrift mot hyperkapitalism och nyliberalismen.

Nå, det är inget nydanande att som Houellebecq hålla en spegel framför samhället och insistera på att vi ska genomskåda förljugenheten. Redan 1800-talets Gustave Flaubert och Honoré de Balzac, både konservativa och samtidigt kompromisslösa samhällskritiker, använde denna litterära metod. Man kan också fråga sig hur edgy Houellebecqs kritik framstår i dagens Europa, med den högernationalistiska våg som försöker göra sig till norm? Håller kanske tiden på att komma ikapp honom?

Att vara en benhård civilisationskritiker med tyngd och djup är ett Sisyfosarbete. Att lyckas göra det lika underhållande som Houellebecq, är skickligt.

I sina bästa stunder kan prosan läsas som ett dämpat mässande inför den stundande döden. Eller en politisk thriller om döden men också om kärlek och makt. I sina sämsta? En övertydlig samhällssatir över den cyniska människans uppgång och fall i den postmoderna eran.