Hur har vi människor löst svåra situationer tidigare?

  • 5 jan 2022
  • 6 min

// Foto: Thron Ullberg

Hur har vi människor löst svåra situationer tidigare?
Lasse Berg

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Veckans brevskrivare vill ha tips på hur vi kan hantera och lösa problem. Vi borde väl kunna lära av historien? Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter.

Hej Lasse

Berätta gärna om svåra situationer som vi människor befunnits i och som lösts på ett bra sätt, som kan ge uppslag till att lösa dagens problem i framtiden.

/Gunnar


Hej Gunnar!

Inte har tillvaron precis varit en färd i gräddfilen för mänskligheten genom tiderna. Illavarslande är att alla arter av förmänniskor, kanske minst en trettio fyrtio sorter, förr eller senare har gått under. Dessutom av samma anledning, klimatförändringar som de inte förmått anpassa sig till.

Nu finns bara vår sort kvar. Vi vet att vi står inför samma faror som våra föregångare, fast nu krävs av oss en omställning i en fart som aldrig förr. Kanske kan vi, precis som du funderar över, försöka lära oss något av hur just Homo sapiens har tagit sig an tidigare existentiella hot?

Den hittills värsta av alla svåra situationer vi ställts inför började för över 100 000 år sedan med den stora nedisningen. Den gjorde hela norra halvklotet kallt och otrevligt. Våra släktingar från långt tidigare afrikanska utvandringar – neandertalare, denisovamänniskor, Homo luzonensis och allt vad de heter – fick det svårt med överlevnaden i kylan. Men också vi afrikaner höll på att dö ut. Det blev nämligen svår torka i vårt afrikanska hem när så mycket vatten bands i de nordliga glaciärerna. För drygt 60 000 år sedan fanns bara 10 000 människor kvar på jorden, alla i Afrika. Men några lyckades ta sig till de kalla världsdelarna.

Och här kommer historiens stora mysterium. Dansande och sjungande lämnade våra förfäder sin födelsekontinent. De var gjorda för tropiska förhållanden. De mötte släktingar som haft gott om tid att anpassas till kylan. Dessa varelser var robusta och hårdhudade jämfört med de små slanka tropikinvånarna.

Mysteriet är varför det var de senare som klarade sig och inte de muskulösa tuffingarna. Inget finns som tyder på att de afrikanska invandrarna slog ihjäl och utrotade de arter de mötte. Tvärtom. Senare års genetiska studier tyder på ett ivrigt kopulerande mellan infödda och invandrare. Avkomman var uppenbarligen inte föraktad och utstött utan kunde fortplanta sig. Det var afrikanerna som blev mänskligheten (även om inslagen av arvsanlag från de släktingar de mötte finns kvar jorden över).

Så vilka fördelar i kampen för tillvaron besatt vi afrikaner? Det handlade med all sannolikhet om en överlägsen förmåga att kommunicera, att prata med varandra. Ingen löser något stort problem på egen hand. Med pratet kunde vi hjälpas åt att hitta på sätt att värma oss, med eld, kläder, skyddat boende. Vi skapade tillsammans överlevnadsverktyg som avancerade jaktvapen, redskap för sömnad, matlagning och så småningom till och med jordbruk. Ingen annan varelse som någonsin existerat kan som vi lösa problem tillsammans. Det var så vi gemensamt överlevde till och med nedisningens stora maximum för drygt 20 000 år sedan.

För att svara på din fråga, Gunnar, tror jag att lärdomen från vår arts tidigare erfarenheter inför det nya stora hotet är att bara prat (om än som numera i skriven form) hjälper. Så knyter vi samman våra hjärnor och löser kommande omställningsproblem. Det är bara med prat som det kan bli någon verkstad.

Varma hälsningar
Lasse

Fler utvalda artiklar