Hur Mumintrollen fann en arbetarklasspojke i Liverpool 

I år är det 80 år sedan Mumintrollet såg världens ljus. Frank Cottrell Boyce återvänder till en ”våldsamt uppriktig författare” och den allra första meningen.

”Det måste ha varit fram på eftermiddagen någon gång i slutet av augusti som Mumintrollet och hans mamma kom in i storskogens djupaste del.”

Det låter som början på en saga. Faktum är att Tove Jansson – i ett brev till sin vän Eva Konikoff – kallade den för en saga. Vi vet hur sagor fungerar. Ett barn lämnar hemmet på jakt efter hjältedåd och skatter ­– därför att man, i sagor, måste lämna hemmet för att bli sitt sanna jag. Eller kanske ett barn förs ut i skogen av en jägare, som har fått i uppdrag att döda barnet – därför att hem, i sagor, kan utgöra farliga platser. Djupt inne i skogen kan barnet hitta ett pepparkakshus. Men var försiktig. Det må se ut som godsaker men är egentligen en fälla. Barnet, inte pepparkakan, kan bli uppätet.

Det här är en annan sorts saga. Tove Jansson har tagit sagan och vänt den upp och ner.

Alla vet att författaren måste göra sig av med föräldrarna för att äventyret ska börja. Tänk på James föräldrar i Roald Dahls James och jättepersikan som blev ”uppätna av en noshörning”. I Småtrollen och den stora översvämningen följer inte mamman endast med på äventyret, hon blir dessutom hjälten. Det är mamman som ska leda Mumintrollet genom mörkret och ut i ljuset.

Mumintrollen lämnar inte heller ett hem på jakt efter berömmelse och skatter. Det är tvärtom.Målet för deras sökande är att hitta själva hemmet.

Det här är djärvt och nytt i en saga. Men inte i verkligheten.

Medan Tove Jansson skrev sin bok var vägarna i Europa fyllda av människor, flyktingar som försökte återuppbygga sina liv och hitta sina förlorade kära i slutskedet av ett världskrig. Det samma gäller i dag i Ukraina, Mellanöstern och Afrika. Var än det råder konflikt eller klimatkris.

Det här är det viktiga med Tove Jansson. Ja, hennes berättelser är fyllda av förundran och påhitt men de handlar också om världen omkring henne. Därför att Tove Jansson framför allt var en våldsamt uppriktig författare.

”En hel familj! Mamma, vi måste rädda dem!”

Så Tove Jansson vände sagan upp och ner. Hon var tvungen. Därför att världen hon befann sig i hade vänts upp och ner av kriget. I sitt eget förord till boken skrev hon, apropå tillvaron 1939: ”Ens arbete stod stilla; det kändes totalt onödigt att försöka göra bilder.” Kriget som nyss hade inletts var fasansfullt men hade, för de flesta länder, ett försonande drag. Vad som var moraliskt rätt och fel var glädjande tydligt. Det var en berättelse om godhet och ondska där du antingen stod på rätt eller fel sida. Vi lockas fortfarande till att göra filmer och skriva böcker om den motsättningen. Därför iscensattes så många av de stora fantasyeposen som kom till efteråt – Sagan om Ringen, Narnia, Harry Potter, Stjärnornas krig  – som kampen mellan gott och ont.

Läget var annorlunda för Finland, som balanserade på den spända lina som utgjorde gränsen mellan två stormakter. Här var ”kriget” faktiskt en serie av krig – Vinter­kriget, Fortsättningskriget, Lapplandskriget. Allianser skiftade. Man var tvungen att kompromissa. Familjer splittrades. Toves bror, Per Olov, tjänstgjorde i norra Finland. Tove ritade skämtteckningar som var anti-Hitler så tidigt som 1935, men hennes far Viktor, som hade slagits på de vitas sida under Finlands bittra inbördeskrig, var pro-Tyskland. Men han var ändå hennes far. Mannen som, enligt Toves bror Per Olov, ”visste hur man skulle skinna en ål, var bästa vän med alla lotsarna på lotsstationen och, det bästa av allt, älskade stormar.” Han är den uppenbara förebilden för sjötrollet som säger ”Jag tycker nog mer om när det stormar.” Liksom för Muminpappan.

I en värld indelad i gott och ont är det lätt att skapa hjältar och skurkar. I Tove Janssons värld finns det mycket få skurkar (undantaget är parkvakter). De som verkar skrämmande och farliga – Trollkarlen, Mårran – visar sig alla ha egna anledningar till att de är som de är. Men om det förekommer få onda karaktärer finns det desto fler besvärliga. Hemuler är dominerande och lätt fanatiska. Filifjonkor är neurotiska. Muminpappan kan vara pompös. Lilla My är alltid rasande. Snusmumriken är lätt att idolisera men svår att älska. Sjötrollet i den här berättelsen räddar familjen men är kringflackande och Muminmamman är inte säker på att hon kan lita på honom. 

Det är inte bara varelser som är svåra. Muminvärlden är alltid i riskzonen för att bli överrumplad av naturkrafterna. Den är utsatt för översvämningar, både här och i Farlig midsommar. Vintrarna kan vara dödligt kalla (fråga bara ekorren med den vackra svansen). Själva materian planeten består av kan hotas av kometer som omvandlar hav till öken. Det är därför Muminberättelserna når vårt innersta. Farorna de ­beskriver är verkliga. Det handlar inte om onda kejsare eller utomjordiska inkräktare utan om våra egna svagheter och osäkerheten som präglar existensen på denna ömtåliga planet. Historierna uppmanar oss inte att beväpna oss med magiska svärd eller maktens ringar, utan med vänlighet – som när Mumintrollet och hans mamma frågar om det skrämda, namnlösa lilla djuret vill följa med dem. Och med mod – som när mamman vid åsynen av en katt och hennes kattungar som med strömmen driver förbi i en stoppad länsstol, skriker ”Arma moder!” och rusar ut i vattnet för att rädda dem.

Världen är inte ett problem som kan lösas genom en enda avgörande strid, utan en svår, komplicerad plats och vi måste lära oss hur vi ska navigera i den. Bara mod och vänlighet duger. Eller nåja – bara mod, vänlighet och en välutrustad handväska.

”Till slut kom de till en liten dal som var vackrare än något de sett tidigare på dagen.”

När Tove Jansson fortsatte skriva, lade hon andras inflytande åt sidan

Jag läste meningen för första gången bara för några dagar sedan. Det tog andan ur mig att läsa den, det var en historisk stund för mig – en stund av upptäckt – den första skymten av Mumindalen. Det är så mycket mer spännande eftersom det under de tidigare sidorna finns så många saker, i och för sig förtjusande, som inte verkar höra hemma i Mumin­dalen. Som att Muminpappan har fickor! På vissa ställen i texten kan man beskåda Tove Janssons inspirationskällor – det har hon själv sagt. Som att Tulippa, liksom Tummelisa, uppstår ur en blomma. Hon har blått hår som fen i Pinocchio. Jakten på en försvunnen far, liksom det högteknologiska tillhållet i bergen, för tankarna till Jules Verne. När Tove Jansson fortsatte skriva, lade hon andras inflytande åt sidan och skrev mer och mer självsäkert med sin egen röst. Den där meningen – ”Till slut kom de till en liten
dal…” – är även Toves första skymt av Mumindalen.

Men en sak som är närvarande redan i den här berättelsen är Mumintrollens vackra, generösa, radikala definition av familj. En familj är en familj men samtidigt öppen för främlingar som vill ansluta sig till den. Alla familjer är komplicerade och svåra men den heroiska, uthålliga, orubbligt lugna Muminmamman påminner oss om att det är okej att ta sig an de här komplikationerna på sitt eget sätt. Man kan åka iväg till sin lilla ö, som Snusmumriken eller Tove. Man kan vara tyst som Mymlans barn, rasande som Lilla My eller obegripliga som Tofslan och Vifslan med den hemliga kärleksrubinen. Man kommer ändå att vara välkommen. Och när saker går fel kommer Muminmammans handväska bombsäkert att innehålla allt som behövs för att ställa saker och ting tillrätta.

Jag har alltid undrat och varit förbryllad över att den första Muminboken översatt till engelska, Trollkarlens hatt, som skrivits av en bohemisk, lesbisk finlandssvensk, verkade tala direkt till mig – en arbetarklasspojke i ett hyreshus utanför Liverpool. Jag tror det beror precis på det här. Den lärde mig att familjen utgör en styrka hur högljudd och grälsjuk den än må vara. Inom familjen lär man sig tolerans.

Naturligtvis tränger rötterna i Mumindalen djupt ner i Toves egna komplicerade, obekväma, alltomfattande familj. Det första Mumintrollet ritades på en dassvägg på landet efter ett gräl med brodern Per Olov. Den första som namngav Mumintrollen var hennes morbror Einar som försökte skrämmas med historier om små djur som bodde bakom kakelugnen och kunde komma ut på nätterna och blåsa en i nacken.

En sak jag lärt mig från Småtrollen och den stora översvämningen är att den förtjusande formen på Mumin­huset ska påminna om och återskapa kakel­ugnarna bakom vilka deras förfäder bodde. Mumintrollen förlorade sin ekologiska nisch när centralvärmen ersatte kakelugnarna. Men med deras typiska återhämtningsförmåga och hopp, byggde de en ny värld för sig själva – precis som flyktingarna gjorde efter att kriget var över. Själva Muminhuset är byggt av hopp och förnyelse.

Det förekommer två resor i denna bok. Mumintrollet och hans mamma söker efter pappan och ett hem. Men också Tove Jansson var på jakt efter ett hem. När kriget hade brutit ut sa hon att ”det kändes totalt onödigt att försöka göra bilder”. Så – med Jules Verne och H.C. Andersen i ryggsäcken – gav hon sig iväg på jakt efter ett nytt hem för sin kreativitet. Det påminner om resan som Snusmumriken beger sig ut på i novellen ”Vårvisan” i Det osynliga barnet, i hopp om att få tag på en ny melodi i skogen. Till slut nådde Tove Jansson en liten dal som var vackrare än någon hon hade sett. En liten dal i utkanten av den stora, ombytliga världen. En liten dal där hon skulle bygga sig ett hem och öppna dörren för oss alla.

Texten är översatt från engelska av Sara Ehnholm Hielm.

Ur Vi Läser #1 2025.

Läs mer:

Kärleken till Tove Janssons Muminvärld förenar dem

Lilla My har gått i pension