Vem bestämmer om vi ska skaffa barn, och hur många? Kanske påverkar vinster i det lokala fotbollslaget, och i så fall ligger Värnamo bra till just nu. Men många länder vill styra utvecklingen mer handfast, med politik och pengar.

Hört talas om den demografiska transitionen? Inte? Men om jag säger Hans Rosling? Fram träder bilden av en entusiastisk farbror som gör globala frågor begripliga genom att stapla legobitar på bästa sändningstid.

Till allt som den populäre professorn i internationell hälsa lyckades förklara för tv-publiken (Hans Rosling dog 2017) hör just ”den demografiska transitionen”. Den handlar om hur världens befolkning sedan 1800-talet rört sig från höga döds- och födelsetal till låga. Startpunkten är industrialisering och ökad välfärd. Ju bättre folk har fått det desto färre barn har satts till världen.

Processen är genomförd i stort sett jorden runt, bortsett från Afrika söder om Sahara och några ­fickor i Asien. Övriga regioner har nått det som kallas replacement fertility, det vill säga en befolkning där i princip alla barn överlever till fertil ålder och där varje kvinna föder i genomsnitt 2,1 barn.

Därför borde befolkningsminskningen enligt alla prognoser ha stannat av.

Men det har den inte.

I stället har en avsevärd andel av de mest utvecklade länderna gått in i en fas som demograferna inte såg framför sig när teorin föddes på 1960-talet.