Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

  • 11 apr 2024
  • 26 min

// Foto: Alena Grom

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen
Maria Georgieva

// Foto: Alena Grom

Lyssna på artikeln

Ett undanskymt hus i Skåne har blivit en samlingsplats för ukrainska författare och ryska dissidenter. Men när storpolitiken kommer till Österlen riskerar konflikterna att få ödesdigra konsekvenser även här.

Mikael Nydahl kör på en ödslig landsväg. Landskapet – sargat och motsägelsefullt. Ett par grader kallt. 

Mikael – till vardags översättare – är på väg till en hemlig villa. Landsvägen skulle kunna vara en isig sträcka mitt i ingenstans på den ukrainska eller ryska landsbygden. Tiden tycks ha stannat. 

Efter ungefär två timmar kastar han en blick i backspegeln och svänger sedan hastigt in på en mindre grusväg. Vi anländer till huset en klar förmiddag. Hos de inblandade går byggnaden under namnet ”Plommonhuset”, och mycket riktigt: utanför köksfönstret ståtar ett snötäckt plommonträd. Säsongen har inte börjat än och först senare i vår ska de nya gästerna – bland annat en firad ukrainsk pjäsförfattare – checka in. Villan är så att säga mellan gäster. I alla fall officiellt. 

I köket sitter två unga kvinnor och dricker kokhett te och äter frasiga croissanter med leverpastej. En smak av Sverige och kontinenten i en och samma tugga. De befinner sig på flykt undan den ryska underrättelsetjänsten. En av dem är en av Rysslands mest kända journalister, Jelena Kostiutjenko, som arbetade i 17 år på Novaja Gazeta och som var på plats i Ukraina dagen efter den fullskaliga invasionen. Den andra är hennes flickvän, författaren Jana Kutjina. Hur länge har de varit ett par? Svårt att säga. Är det två och ett halvt år? Ingenting är sig likt sedan invasionen, inte ens tideräkningen. På grund av den allvarliga hotbilden kan de inte slå sig till ro på en plats utan tvingas, under stort hemlighetsmakeri, ständigt resa vidare. Ändå, konstaterar Jelena Kostiutjenko, är det ingenting mot vad författarna från Ukraina går igenom.

–Mina illusioner försvann 2022. Men vårt lidande handlar om bekvämligheter, och går inte att jämföra med ukrainarnas. De har förlorat sina hem, sitt land.

Österlens vita kullar skymtar utanför det smutsiga bussfönstret. Jag sitter på Skåneexpressen med sikte på Järrestad. En plats för sommarlängtan – och storpolitik. 

För här har ukrainsk kultur tillåtits slå rot under kriget.

–Ända från starten har vi haft ambitionen att ta världen till Järrestad, säger Staffan Julén, som tillsammans med Bea Tigerhielm är grundare och verksamhetsledare för Rikstolvan, i utkanten av Järrestad. Och sedan kriget bröt ut har många ukrainare hittat hit. Det är nästan som en ukrainsk by.

–Jag minns när dramatikern Andrij Bondarenko utbrast: ”Förut var Kyjiv samlingspunkten för dramatiker. I dag är det Rikstolvan”, säger Bea Tigerhielm.

Vi ses på Staffans och Beas gård, där konsthallen är belägen. Sedan våren 2022 har de även ett residens för ukrainska samtidskonstnärer, med tonvikt på pjäsförfattare. Rikstolvans ambitioner har växt till att inte enbart samla in och förvalta existerande texter utan även bidra till att ny ukrainsk dramatik kan skrivas och produceras här i Skåne, i syfte att sedan spelas på svenska scener. 

När jag når dramatikern Andrij Bondarenko är det en dimmig dag i Lviv i västra Ukraina, där han bor. Uppkopplingen är dålig. Vi kör utan video men samtalet bryts stundtals.

Bondarenko säger att hans värld blev större i Skåne.

–Det är viktigt att världen består av kontakter mellan människor, och inte bara abstrakt geografi. Rikstolvan skapar ett andrum för oss pjäsförfattare. Att få en paus från kriget och nyheterna, att kunna fortsätta skriva – det är viktigare än någonsin, säger han och berättar att han under sin vistelse här, hösten 2022, skrev två nya pjäser och dessutom involverade sig i ett nytt projekt, ”Triangle for Ukrainian Artists”, i samarbete med Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm.

Trakten kring Järrestad är rik på fornlämningar. Under förhistorisk tid fanns här en omfattande bosättning. Bygden togs i anspråk under såväl sten-, brons-och järnåldern och det finns fortfarande gott om gravhögar och hällristningar som vittnar om platsens betydelse. 

Vilket uppskattas av Andrij Bondarenko, som förutom att skriva dramatik även är kulturhistoriker.

–Jag tänkte mycket på alla gamla byggnader och interiörer. Hur välbevarade de var. Inte raserade som hemma. Dessa ögonblick … De fick mig att inse att det förgångna kan leva i nuet. Och att man då varken kan glömma eller ta någonting för givet.

Han tar ett djupt andetag. Jag hör på hans röst att han plötsligt ler.

–Vet du vad jag tänkte då, när jag var där? Att vårt skrivande om kriget borde vara så.

Hur då, menar du?

– Hela min värld präglades av döden. Jag var fast mellan olika verkligheter. Men på residenset fick jag komma bort. Bort från monstren.

Nu när han ser tillbaka på sin Skånevistelse inser han att språket fick en ny dimension när vardagen hade förvandlats till ett slagfält.

–Det som hemsökte mig fick ta plats i orden, bo i texten och inte i mig. Monstren har därmed ingen kraft över mig. I skrivandet blev jag fri.

Första gången jag träffade Bea Tigerhielm och Staffan Julén var en sommarkväll i Minsk 2018. Vi befann oss på nionde våningen i en modern skyskrapa en bit utanför Belarus huvudstad. Här hade tut.by, landets sista fristående nyhetssajt, sin redaktion. Men våningsplanet inrymde även Svetlana Aleksijevitjs ”Klubb för intellektuell debatt”. Ett krypin som hon startade efter att hon tilldelades Nobelpriset i ­litteratur 2015. Det var en historisk dag. För första gången skulle Aleksijevitjs verk ges ut på belarusiska. Dessutom var det inofficiell premiär för Staffans ­dokumentärfilm om henne, Lyubov – kärlek på ryska. ”Språket är avgörande för att förstå världen”, sa Aleksijevitj och konstaterade att det, i krigshetsens tid, finns en stor risk att det korrumperas och i förlängningen går förlorat.

Det handlar om att bygga upp långsiktiga nätverk som fungerar även efter kriget

–Det var en annan värld, när allting kändes möjligt, säger Staffan Julén. Kvällen markerade en historisk period som är svår att föreställa sig nu. Det gick några månader, sedan var Aleksijevitjs böcker förbjudna igen.

Fyra år senare var Staffan Julén och Bea Tigerhielm mitt uppe i sin största satsning någonsin: en utställning av den världsberömda performance-konstnären Marina Abramović. Men över en natt – när Putin beordrade en fullskalig attack och ryska trupper korsade gränsen, samtidigt som artillerield och robotar regnade ner över ukrainska städer – valde de att lägga satsningen på is och skifta fokus.

Det fanns redan en brokig grupp som arbetade med att samla in texter och vittnesmål från Ukraina (samarbetet ”Röster från Ukraina” utmynnade bland annat i en läsning på Dramaten 2022). Men radarparet från Järrestad ville göra mer.

–Det handlar inte bara om krishantering under kriget, säger Staffan Julén. Det handlar om att bygga upp långsiktiga nätverk som fungerar även efter kriget.

Staffan Julén och Bea Tigerhielm. // Foto: Åsa Sjöström

I februari 2023 stormade det kraftigt på Österlen. Stämningen i Rikstolvan var orolig. De kraftiga vindarna slet i takpannorna och stormen fick de ukrainska gästerna att tänka på bomberna som föll i hemlandet. De satt som klistrade framför sina mobiler. Nyhetsflasharna från Ukraina lyste upp skärmarna. Och nyheterna – de var fasansfulla.

–Den tunga artilleribeskjutningen har satt sig i kroppsminnet, säger Natalka Vorozjbyt. Jag bär med mig kriget överallt.

Natalka och hennes 15-åriga dotter hade vaknat mitt i natten av att larmappen på mobilen, som varnar för flyganfall, plötsligt tjöt. Hon och dottern hade fått ett tillfälligt andrum i Skåne och Staffan och Bea hade välkomnat dem med öppna armar. ”Här behövde vi inte förklara oss”, som Natalka säger och får det att låta som den största av gåvor. Men ovädret gjorde henne dyster till sinnet.

–Plötsligt kom skuldkänslorna tillbaka. Att jag lämnat Ukraina. Att min man var kvar i landet. 

När jag når Natalka Vorozjbyt på telefon har det gått ett år sedan den kvällen, och hon har åkt vidare till ett nytt utländskt fristadsresidens, den här gången i Oxford, Storbritannien. Men i vår återkommer hon hit i samband med att hennes pjäs Bad Roads får Sverigepremiär.

Natalka skrev Bad Roads efter en resa till östra Ukraina, där hon satte upp dokumentära pjäser med soldater. Kriget har pågått sedan Ryssland annekterade Krim 2014. Enligt Natalka var det en tid då ukrainare ställdes mot varandra, och blundade för det egentliga problemet.

–När ryssarna började ta över i full skala öppnade vi ögonen.

För Natalka Vorozjbyt är det normalt att prata ryska, hon är utbildad i Moskva, vid Maksim Gorkijs litteraturinstitut. Men:

–Jag kommer aldrig kunna läsa ryska klassiker igen, säger hon och på hennes sätt att säga det förstår jag att hon menar allvar.

–Relationen mellan ryssar och ukrainare har förstörts. Och det beror inte bara på krigsbrotten utan även på att den ryska intelligentian i första hand räddar sig själva.

Efter uruppförandet på Royal Court Theatre i London 2017 och uppsättningar i bland annat Tyskland, Schweiz och Litauen har turen nu kommit till Göteborgs stadsteater, där Bad Roads hade premiär den 15 mars. På hemsidan varnar teatern: ”Föreställningen innehåller bitvis ett mycket grovt språk samt explicita beskrivningar av våld.”

Bad Roads är mitt sätt att varna världen, säger Natalka Vorozjbyt. Mitt sätt att påminna om att det här kriget kan drabba människor i andra länder också.

–På teatern kan man gå på djupet och förstå ­människan. Vi kan se, men också känna, kriget. Åskådarnas empati väcks till liv, det går rakt in. Oavsett vilka språk vi talar kan man dra paralleller. Du kan förstå rädslan för att förlora ditt hem, ditt land, säger hon.

På en vind i centrala Malmö värms limmet upp i tryckpressen. Luften retar halsen. Mikael Nydahl, för dagen klädd i en brun stickad tröja, säger att förläggaren och översättarkollegan Ola Wallin gav honom tryckpressen som delarvode för en översättning.

Mikael övervakar maskinen när den till ljudet av smattrande pip trycker ut den ryska författaren Daria Serenkos stridsskrift Kriget börjar i hemmet, som han ger ut på sitt eget förlag Ariel. 

Under flera år har han varit delaktig i skandinaviska och ryska nätverk och sammanhang, och sedan en tid tillbaka översätter han inte bara från ryska utan även från belarusiska och, sedan 2022, från ­ukrainska. 

Mikael flyger lite under radarn. Något som är en förutsättning för att kunna skapa en plattform där ryssar, belarusier och ukrainare kan formulera sig för offentligheten, utanför deras länder, förklarar han. ”Gotlandssamtal”, en skriftserie ägnad det fria ordets ställning i Ryssland, är ett av många projekt han är involverad i.

–Vi behöver kunna läsa texter som de av Daria Serenko, och pjäser som Natalka Vorozjbyts, för att alls kunna prata om kriget på svenska. Inte ens ukrainarna var beredda på kriget – vi kanske gör klokt i att notera det. När kriget kommer så kommer det inte knacka på dörren först och fråga: Får jag komma in? säger Mikael Nydahl.

Du säger när kriget kommer, inte om?

–Ja. Vi har redan kriget närmare oss än vi kan inse. Vi har bara inte riktigt språket för det.

Mikael Nydahls engagemang började före det ryska anfallskriget 2022. En brytpunkt för honom var händelserna i Belarus i augusti 2020 och protesterna som skakade landet efter Aleksandr Lukasjenkos förfuskade val.

–För oss i nätverket handlade det om att ta in all erfarenhet av att röra sig i de där miljöerna. Vi hade någon från Belarus, någon från Ukraina, någon från Ryssland. Och vi kunde arbeta tillsammans för att snabbt föra ut skildringar från de drabbade platserna, säger han och tittar upp från tryckpressen.

Varför var det så viktigt?

–För att det skulle bli möjligt för oss här i väst att förstå vad som hänt, och varför det angår oss.

Men inte långt senare hamnade nätverket, som Mikael är en central del av, i en annan situation. Efter krigsutbrottet handlade det inte längre om att främst föra ut texter ur landet, utan människorna som skriver dem. Mikael Nydahl räcker mig ett exemplar av Artur Drons Vi var här, med dikter skrivna vid fronten, och säger att vi i väst nu måste hitta sätt att lyssna till ukrainarna.

–Vi måste sluta tro att vi befinner oss på en säker plats som på något sätt skulle befinna sig precis utanför historien.

Hur ska det gå till?

–Ett sätt är att ta in poesin och dramatiken som skrivs i detta nu. Erfarenheterna som de formulerar. Vi gör vårt eget lilla språk till en plats där de kan bo, så länge som de behöver. Sedan när kriget är slut, kan de flytta hem.

Staffan Julén och Bea Tigerhielm äter frukost i köket. Intill brinner eldstaden. Hunden sover under ­trappan. På övervåningen finns ombonade sovrum för gästerna.

–Redan under residensets första år märkte vi hur samtalsklimatet blev hårdare och hårdare mellan gästerna, särskilt under de gemensamma middagarna, säger Staffan Julén. Till slut blev kriget ett ämne man knappt kunde beröra. Oförsonligheten mot aggressorn Ryssland har blivit starkare. Det är inte så mycket vi kan göra åt det, annat än att belysa det från olika håll.

Staffan Julén och Bea Tigerhielm.
Under ­frukosten slår Bea Tigerhielm fast att ­deras uppgift inte är att ta ställning, utan att finnas till för människor som behöver en frizon, en plats att jobba ostört på. // Foto: Åsa Sjöström

Ukrainare och ryssar kan numera inte samlas under ett och samma skånska tak. När Rikstolvan har en paus mellan projekt, och de ukrainska gästerna inte är på plats, har Bea och Staffan passat på att bjuda in ryska dissidenter.

–Vi ska inte ta ställning, säger Bea Tigerhielm. Vi är till för människor som behöver en frizon, en plats att jobba ostört på, oavsett. 

Rikstolvan har inlett processen med att välja ut sex nya ukrainska gästförfattare. Om tillfälle ges ­kommer de även att då och då bjuda in ryska dissidenter.

–Det är enormt viktigt, säger Staffan Julén. Ska vi sprida information i Sverige om vad som pågår behöver vi även vittnesmål från de ryska dissidenterna.

De ukrainska besökarna kommer till Österlen till sensommaren och sedan är tanken att de ska skriva på nytt material under hösten. Dessutom ska ett antal ukrainska pjäser översättas.

–Detta ska presenteras i olika läsningar för teatrar runt om i landet, säger Staffan Julén. Finalen blir en presentation på Scenkonstbiennalen våren 2025.

Staffan Julén konstaterar att det läggs en ”enorm press” på ukrainarna i sammanhang som dessa. De förväntas umgås och interagera med ”de goda ­ryssarna”, de som flytt Putins regim och som helst av allt vill slippa förknippas med övergreppen i Ukraina.

–Det är inte vår uppgift att säga: ”Nu slår vi oss ner här tillsammans och umgås som vänner.” Det går inte.

Staffan suckar.

–Det är vad kriget gör. Det splittrar folk och skapar klyftor.

Mikael Nydahl är inne på ett liknande resonemang, när jag träffar honom där på vinden i Malmö.

–Ukrainarna är trötta på att leva i ett narrativ som inte riktigt har en roll för dem, säger han.

Och så länge det finns ryska trupper på ukrainsk mark, tänker Mikael Nydahl inte argumentera med en ukrainsk poet som inte kan tänka sig att dela scen med en ryss.

–Jag kan inte säga till ukrainaren: ”Tagga ner – ta en kopp te med dina ryska kollegor.” Det är inte vår uppgift att förmå dem att visa upp gester av kulturell diplomati för omvärlden. Men det är inte heller vår uppgift att undvika de ryssar som, ofta till priset av stora personliga uppoffringar, verkar för ett annat, fredligt Ryssland. Tvärtom: när kontakten mellan ryssar och ukrainare nu på många sätt är omöjlig, då är det kanske vi som måste fortsätta dessa samtal?

Veckorna går, kriget fortsätter. Ljudmila Ulitskaja, den ofta Nobelpristippade ryska författaren som fördömde kriget i Ukraina, får se sina böcker plockas bort från biblioteken i Ryssland. Kultförfattaren och essäisten Lev Rubinstein – en ihärdig häcklare av Rysslands krigföring – blir påkörd vid ett övergångsställe i Moskva och dör. Sju personer i Charkiv, varav tre barn, träffas av en rysk drönare och avlider. Det ryska krigsfartyget Tsezar Kunikov sänks i Svarta havet. 

Österlens kullar är fortfarande vita när Jelena och Jana packar sina väskor för att lämna Plommonhuset. Kylskåpet töms. Mjölken slängs, men annat tas med, som smördegsknyten med spenat. Jana letar efter tandborsten medan Jelena stökar inne i sovrummet. Jana har cerebral pares och rör sig långsammare än Jelena och behöver mer tid för att packa. Jelena låter jäktad. Men med varm stämma säger hon till Jana att hon inte ska glömma sina smycken.

–Att vi älskar varandra ger mig styrka, säger hon. Regimen vill att alla ska kuva sig. Våra liv, våra kroppar, ska tillhöra staten. Vi som inte passar in …. Ja, oss kan de skicka till kriget eller helt enkelt döda, säger hon. 

I största hemlighet har de tillbringat mer än en vecka i Sverige, men nu har det blivit dags att resa vidare. Oron för att den ryska underrättelsetjänsten ska spåra deras rörelsemönster – från en plats till en annan – är ständigt närvarande. Med tanke på att Jelena blev förgiftad under en vistelse i Tyskland är oron knappast obefogad. 

Båda är högst medvetna om varför de för tillfället varken kan dela boende eller scener med ukrainarna. Men utanför de stora sammanhangen finns det platser där den ukrainska verkligheten möter den ryska.

–Under våra författarträffar kommer ukrainare fram till oss för att prata, säger Jana Kutjina.

Vad vill de prata om?

–De delar med sig av sin smärta, sin historia. De blottar sina hjärtan och, vet du vad – det är verkligen en häftig känsla.

I din bok Jag börjar med mig själv skriver du: ”Kriget består av människor, och för att det ska ta slut måste det ta slut inuti var och en.” Kan du utveckla det?

–Ryska staten har förberett oss för våld, men det finns ingen rehab. Att förhålla sig till våldets språk, att uthärda det, har blivit någon slags nationell stolthet, säger Jana.

Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina. // Foto: Åsa Sjöström.

Hon menar att andras lidande konsekvent förminskas. Vilket hjälper Ryssland att hålla kvar kriget i människors medvetande.

–Det går som en röd tråd mellan det våld som ryska styrkor utsätter ukrainare för – och våldet som drabbar kvinnor och minoritetsgrupper i Ryssland.

Hon och Jana arbetar på ett ”virtuellt laboratorium” som ska sprida berättelser i förstapersonsperspektiv om kriget och dess konsekvenser. Ett nybildat förlag, som ägs av den ryska tidningen Meduza, ger ut Jelenas bok gratis i Ryssland. När det kommer på tal parafraserar Jelena ett känt citat av den nu döde ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. ”Det är bättre om varje människa kan göra lite än inget alls.”

–Vi vill nå ut till människor som tar del av Kremls propaganda och stöttar kriget, säger Jelena och Jana fyller i:

–Vi vill minska gapet mellan ryssar i exil, och de som är kvar.

Språket blir en fristad

Deras hopp för ett fritt Ryssland är oppositionella i exil.

–Alla vi som har lämnat landet, över en miljon, kan också räknas dit. Vi som är uppgivna över att ryssar dödar sina grannar, och är emot Putins krigföring i Ukraina.

Jelena säger att de är på flykt på fler än ett sätt.

–Vi har tvingats fly in i språket på samma sätt som de ryska poeterna och dissidenterna tvingades göra under kommunismen. Språket blir en fristad, där vi kan mötas… Glöm inte din dator!

Tiden går plötsligt snabbt och nu måste Jelena och Jana åka till stationen i Malmö för att inte missa sitt tåg.

–Vet du, Maria. Vi ska faktiskt gifta oss den 8 mars.

Med ett skratt tillägger hon:

–När kan man annars ha ett lesbiskt bröllop om inte på internationella kvinnodagen?

Innan vi lämnar huset passar jag på att låna ­toaletten. Jag upptäcker att de glömt rakhyveln i duschen. Men när jag påminner dem om det så ser de på varandra:

–Vi lämnar kvar den, säga Jana.


Ur Vi läser #2 2024.

Fler utvalda artiklar