I Kiev säljer veteraner pizza och memoarer

Han har kallats en andlig arvtagare till Bulgakov. Men i Ryssland är hans böcker förbjudna. Andrej Kurkov tar oss med på ett biblioteksbesök vid den ryska gränsen. I skuggorna rör sig veteraner som sadlat om till författare och det mäktiga Moskvapatriarkatet.

Häromdagen kom min fru hem och berättade att det hade varit skottlossning på Volodymyrska här i närheten och att någon blivit dödad. Vad hade hon sett? Hon sa att det stod en massa poliser och två ambulanser hundra meter från SBU:s huvudavdelning och att en blodig ung man, väldigt mager, låg orörlig på trottoaren nära växlingskontoret. Och bredvid stod en man som ropade något i en mikrofon. ”Vad då för mikrofon?” sa jag häpet. ”En radiomikrofon med en högtalare på trottoaren intill honom”, sa hon. ”Det är kanske något slags protestperformance?” frågade jag. ”Nej, killen som låg på marken var definitivt död. Annars skulle de ha forslat bort honom i ambulans.”

Jag bestämde mig för att kolla nyhetsflödet på internet. Och i samma ögonblick kom det upp flera rubriker om en incident med kulspruteeld nära ett växlings­kontor för kryptovaluta. Det verkade som om det brutit ut ett slagsmål som involverade trettio personer, varav många var maskerade, och att en av dem avfyrat en k-pist.

Ungefär en dag senare klarnade bilden av det som hänt lite grann, men inte helt och hållet. Polisen grep fjorton människor som varit inblandade i incidenten, därefter släpptes elva och tre fick sitta kvar i häkte. Alla de häktade är medlemmar i ­patriotiska organisationer, flera veteraner från kriget i Donbas. Detta var andra gången de hade försökt ­protestera utanför ­växlingskontoret. Enligt veteranerna ­finansierar växlings­byrån separatiströrelsen i Donetsk och ­Luhansk. Själva företaget är från Charkiv och ­säkerhetsföretaget som vaktar deras kontor är också från Charkiv. Aktivisterna bar alla på lagligt ­licensierade jaktvapen och ammunition. Säkerhetsvakterna som tillkallats av växlingsbyrån hade maskingevär. Båda sidor sköt varningsskott i luften. Stor panik uppstod eftersom ­skottlossningen ägde rum i ­centrala Kyjiv mellan polishuset och SBU:s högkvarter. Ingen sårades av ­kulorna, men två människor fick åka till sjukhus med skador. En av dem, han som min fru trodde var död, visade sig vara en journalist och krigs­veteran från Donbas, Oleksij Seredjuk. Jag blev lite mer intresserad av honom. Det visade sig att han fört befälet över den frivilliga ”Sankta Maria”-enheten, som upplöstes år 2016 när Försvarsministeriet bestämde att alla frivilliga antingen skulle ansluta sig till den reguljära ukrainska armén eller lägga ner vapnen. Han äger också förlaget ”Järnfar” där han givit ut boken En provokatörs bekännelser. Han är med andra ord inte en typisk Donbasveteran. Snarare är han en typisk radikal kämpe mot ”den ryska världen”.

I dag finns ungefär 400 000 veteraner från kriget i Donbas i Ukraina och deras antal växer oupphörligt. De har blivit en så inflytelserik kraft i samhället att den ukrainska regeringen i slutet av 2018 tvingades inrätta ett särskilt ministerium för veteranfrågor.

Veteraner från det pågående kriget är ytterst aktiva och tätt knutna till varandra. Flera av dem är näringsidkare och de stöder varandra, både ekonomiskt och på andra sätt. Kriminella och utpressare försöker undvika att ha med veteraners företag att göra. De vet att de kan stöta på väpnat motstånd. Faktum är att några veteraner som inte funnit sin plats i någon laglig verksamhet gått över till den brottsliga sidan. Och man hör ofta ­talas om dömda brottslingar som en gång varit soldater.

Det mest berömda veteranföretaget i Kyjiv är ­pizzeriakedjan ”Veterano Pizza ” och dess avläggare, gatustånden ”Veterano Coffee”. En av deras pizzerior ligger mitt i Kyjiv, nära Majdantorget. Inredningen har militärt tema och stället är populärt bland veteraner. Det är en omtyckt mötesplats, där de känner sig bekväma. Valerij Markus, den mest berömde författaren bland Donbasveteranerna, går dit då och då. Hans böcker, som alla handlar om kriget, köps också mest av veteraner. Hans debutroman Fotspår på vägen gavs ut på eget förlag och sålde över 35 000 exemplar tack vare sociala medier. Det finns många sådana militära författare, tvåhundra kanske. De skriver nästan uteslutande om kriget och bryr sig inte om den civila ukrainska litteraturen. De intresserar sig varken för den eller för författare som inte är veteraner. Veteraner är som mest aktiva i storstäderna. Ute i landet är deras närvaro knappt märkbar.

Förra veckan lyckades jag besöka ett avsides samhälle i regionen Poltava, nära ryska gränsen. Där hörde jag inte ett ord om kriget i Donbas och mötte ingen som deltagit i kriget. Jag var inbjuden att tala på ett bibliotek på landsbygden, på en ort med omkring fyratusen invånare. De bad mig föreläsa över ämnet ”Lokala och nationella eliter”. De skickade en bil för den fem timmar långa resan till och från Kozelsjtjyna, ett gammalt samhälle nära industristaden Krementjuk. Biblioteket är toppmodernt. Den gamla byggnaden renoverades och byggdes om till läroanstalt med föreläsningssalar. Där finns inte en enda bok som publicerats i Sovjetunionen. Varenda en har givits ut i det självständiga Ukraina. Denna bibliotekets fantastiska omvandling bekostades av en framgångsrik ung affärsman som föddes i byn men som nu pendlar mellan USA och Ukraina. Bakom biblioteket finns ett kloster som hör till Moskvapatriarkatet, den ryska ortodoxa kyrkan. Den har en enorm katedral, för stor för en by som denna.

Eftersom kyrkan hör till Moskvapatriarkatet kan man säga att den ligger på den ryska ortodoxins ­andliga territorium. Moskvapatriarkatet har över 12 000 församlingar i Ukraina. Antalet brukade vara högre, men sedan 2018 har fler än femhundra kyrkor överförts till Kievpatriarkatet och den ukrainska ­ortodoxa kyrkan. Å andra sidan har de ukrainska ­kyrkor som tillhörde Moskvapatriarkatet på Krim blivit ryska kyrkor.

Min föreläsning åhördes av folk från byarna i närheten såväl som från staden Krementjuk, ungefär 40 kilometer bort. Av frågorna från publiken fick jag intrycket att folk var missnöjda med landets nuvarande politiska elit. De ville veta hur den skulle kunna ersättas med helt nya människor.

Efter diskussionen drack jag te med arrangörerna och fick en rundtur i klostret. När vi närmade oss porten lade jag märke till en minnesplakett på polska och ukrainska. Väl inne i katedralen berättade min guide, den lokale amatörhistorikern Ivan Mykolajevytj Kravtjenko, att NKVD under kriget 1939–1940 (före kriget mellan Sovjet och Tyskland) använt katedralens källare som fängelse och att femtusen polska officerare, arresterade efter Molotov-Ribbentrop-paktens delning av Polen, förvarades där. Historikerna känner fortfarande inte till officerarnas öde. En teori är att de fördes till ett fängelse i staden Starobilsk i Luhanskregionen och sköts.

I katedralen slogs jag omedelbart av ett stort ­porträtt av den siste ryske tsaren, Nikolaj II. ”Vad gör det porträttet här?” frågade jag.

”Han var här på besök”, förklarade Ivan ­Mykolajevytj Kravtjenko. ”Vi har en undergörande ikon av Jungfru Maria, så han stannade till på väg till Odesa för att se ikonen i Kozelsjtjyna.”

”Var finns ikonen?”

”Nunnorna håller den undangömd. De tar bara fram den en gång om året, på kyrkans festdag. Sedan, på kvällen, gömmer de undan den igen.”

Det visar sig att det tills nyligen fanns två offentliga porträtt av tsar Nikolaj II i Kozelsjtjyna. Ett i kyrkan och det andra i biblioteket. Före renoveringen kom en medlem i det radikala nationalistpartiet Svoboda (frihet) regelbundet till biblioteket för att protestera mot porträttet av tsaren. I byn bor två medlemmar av detta parti, grundat i västra Ukraina för femton år sedan. En av dem demonstrerade i flera månader och vägrade sätta sin fot i byggnaden där porträttet hängde. Sedan, ­under ­renoveringsarbetet, försvann tsarens porträtt ­under ­mystiska former. Det hänger förmodligen i en av byggnadsarbetarnas hus. Men nu kommer den nationalistiske aktivisten till biblioteket på varenda föreläsning och vartenda ­arrangemang.

Moskvapatriarkatet har fortfarande en ytterst stark ställning i Ukraina.

Det finns ingen ukrainsk-ortodox kyrka i Kozelsjtjyna, enbart klostret och kyrkan som lyder under Moskva­patriarkatet. Kanske är det därför ingen protesterar framför kyrkan där ett porträtt av den siste ryske tsaren hänger.

I Moskvapatriarkatets ukrainska kyrkor ber man i början av varje gudstjänst för patriarken Kirills hälsa och välgång. Kirill, alla ryssars patriark, är nära förbunden med Putin. Det är en av anledningarna till att många ukrainare kräver att Moskvapatriarkatets ortodoxa kyrka i Ukraina ska byta namn till den rysk-ortodoxa kyrkan. Men Moskvakyrkan vill inte byta till det namnet. Prästerna fruktar att församlingsborna ska lämna kyrkan om den officiellt kallas rysk.

Sedan 2014 har Moskvapatriarkatets präster vägrat begrava ukrainska soldater som stupat i Donbas. Följden är att Moskvapatriarkatets kyrka ofta omtalas som ”Moskvakyrkan”. Men Moskvapatriarkatet har fortfarande en ytterst stark ställning i Ukraina, och i tre län – Zaporizjzjia, Cherson och Luhansk – har inte en enda av Moskvapatriarkatets församlingar gått över till den ukrainsk-ortodoxa kyrkan.

I byn Lazarivka där vi har ett hus, en timmes bilfärd från Kyjiv, finns också bara en kyrka och den lyder under Moskva. Gudstjänsterna hålls på kyrkslaviska, fast hela byn talar ukrainska. Folk går bara i kyrkan om helgerna, vilket innebär att prästen har en ytterst liten inkomst. Den förra prästen extraknäckte som taxichaufför på fritiden. Hur den nye prästen drar in extrapengar har jag ingen aning om.

För ett år sedan skrev president ­Zelenskyj under en lag om fältpräster. Sedan dess finns det präster och kapell i ukrainska armén. Präster tillhöriga Moskvapatriarkatet godtas inte som fältpräster.

De flesta rekryter inleder sin militärtjänst som agnostiker ­eller ateister. Men många av dem återvänder från kriget som troende och ansluter sig till ortodoxa kyrkan i Ukraina, kyrkan som står fri från Moskva, eller den grekisk-katolska ukrainska kyrkan som var förbjuden på sovjettiden. Jag tror inte att Ukraina genom­lever en religiös ­väckelse, men jag är säker på att Moskvapatriarkatet saknar framtid i Ukraina.

Andrej Kurkov är aktuell med Dagbok från en invasion, från vilken denna text är hämtad, och romanen Grå Bin.