Diana var bara 13 år när hon såg sina två bröder bli skjutna i en förort till Stockholm. Hon lever med minnena, de ljusa och de fasansfulla. Under hösten följde vi henne i en vardag där marken gungar.

I januari är det sju år sedan ­Diana Sinisalo såg det som ingen 13-åring ska behöva se.

– Än i dag får jag flashbacks från ­händelsen. De kommer från ingenstans. Jag ser allting spelas upp framför mig igen, säger Diana.

Hon arbetar deltid på Pressbyrån, inte långt ifrån Hässelby, Rinkeby och Akalla, Stockholmsförorterna där hon växte upp med sin mamma Carolina och sina äldre bröder, Robin och Alejandro.

– Jag var tillsammans med mina bröder hela tiden. Jag hade dem på min sida. Robin såg när jag ­cyklade första gången, han var alltid med när jag gjorde någonting första gången, och jag var med när han gjorde någonting han aldrig gjort förut. Robin var alltid glad och positiv. En glädjespridare. Han fick alla att må bra och skratta. Inte ens när vi bråkade gick det att vara sur på honom, säger Diana.