I skuggan av skotten

  • 27 dec 2022
  • 7 min

Diana Sinisalo håller på med Tiktok på sin mobiltelefon medan mormor blickar ut genom fönstret i rummet intill. Diana och hennes bror delar rum, hennes mamma och mormor delar på ett annat rum. I en säng i vardagsrummet sover Dianas morfar. // Foto: Meli Petersson Ellafi

I skuggan av skotten
Kassem Hamadé

Diana Sinisalo håller på med Tiktok på sin mobiltelefon medan mormor blickar ut genom fönstret i rummet intill. Diana och hennes bror delar rum, hennes mamma och mormor delar på ett annat rum. I en säng i vardagsrummet sover Dianas morfar. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Lyssna på artikeln

Diana var bara 13 år när hon såg sina två bröder bli skjutna i en förort till Stockholm. Hon lever med minnena, de ljusa och de fasansfulla. Under hösten följde vi henne i en vardag där marken gungar.

I januari är det sju år sedan ­Diana Sinisalo såg det som ingen 13-åring ska behöva se.

– Än i dag får jag flashbacks från ­händelsen. De kommer från ingenstans. Jag ser allting spelas upp framför mig igen, säger Diana.

Hon arbetar deltid på Pressbyrån, inte långt ifrån Hässelby, Rinkeby och Akalla, Stockholmsförorterna där hon växte upp med sin mamma Carolina och sina äldre bröder, Robin och Alejandro.

– Jag var tillsammans med mina bröder hela tiden. Jag hade dem på min sida. Robin såg när jag ­cyklade första gången, han var alltid med när jag gjorde någonting första gången, och jag var med när han gjorde någonting han aldrig gjort förut. Robin var alltid glad och positiv. En glädjespridare. Han fick alla att må bra och skratta. Inte ens när vi bråkade gick det att vara sur på honom, säger Diana.

Den 19 januari 2016 bodde familjen i Akalla. Det var snö på trottoarerna, fem minusgrader, solen sken. Diana hade precis kommit hem från skolan. Storebrorsorna, som nu hade hunnit bli 15 och 20 år gamla, spelade tv-spel. De frågade om hon kunde göra ostmackor till dem. De var på väg ut på gården för att ta ett bloss, mellan pizzerian och ingången till förskolan.

– Ni kan röka på balkongen i stället. Mamma ­kommer inte att märka något, sa Diana.

Aldrig glömd. Diana har låtit tatuera sin storebrors namn, födelsedatum och dödsdag på sin vänsterarm. Mitt i det kom­pakta mörkret finns ljusa stunder, som när hon sminkar sig inför en utekväll och filmar sig själv med mobilen. Hon har 11 000 följare på Tiktok. På väggen i hennes sovrum syns bilder på Robin. Hon drömmer om honom nästan varje natt. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Robin tog på sig sina tofflor och gick nerför trappan med Alejandro och de ställde sig utanför porten.

Plötsligt hörde Diana kraftiga smällar. Det lät inte som någonting hon hade hört tidigare. Lägenheten låg på första våningen, precis ovanför porten. Hon sprang fram till fönstret och det är den här scenen som sju år senare fortfarande spelas upp för henne igen och igen.

Hon såg Alejandro springa och trodde först att han och Robin jagade varandra på skoj, som de brukade. Men nu såg hon en maskerad man springa efter Alejandro. Mannen avlossade fyra skott och Alejandro föll ner på marken. De två första skotten Diana hörde hade varit riktade mot Robin.

– Jag sprang ner för att hjälpa. Det var då som jag fick panik. Robin levde och hostade blod. Han tittade på mig. Jag kunde inte prata. Jag kunde inte göra någonting. Jag var i chock. Han tog sina sista andetag framför mig, berättar Diana.

Alejandro träffades av flera skott. Ett snuddade hans hals. I flera månader svävade han mellan liv och död.

– Vi visste inte om han skulle överleva. Hans lungor kollapsade flera gånger. Han låg med massa slangar, säger Diana och pekar mot halsen.

Det är fredag kväll och Diana är på väg att träffa sin kompis Anna på Baras Imperium vid Medborgar­platsen på Södermalm i Stockholm. Vid halv tio drar de vidare till Colosseum Nattklubb i Globenområdet. Diana har en provanställning på Pressbyrån och drömmer om att få en egen hyres­lägenhet där hon skulle kunna bo med sin mamma. ”Vi kommer aldrig att lämna varandra”, säger hon. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Efter flera månader i koma vaknade ­Alejandro – förlamad från bröstet och nedåt. I dag föreläser han om livet i förorten och om det som ­drabbade hans familj.

Polisens teori är att Alejandro var måltavlan, men att Robin ställde sig i vägen för att skydda sin storebror. Diana och brödernas mamma Carolina uttrycker missnöje med att koppla mordet till gängkriminalitet. Hon och Diana är måna om att understryka att Robin inte var kriminell.

– Polisen stämplade oss som kriminella. De sa att Robin och Alejandro var med i ett maffiakrig. Det var de inte alls. Okej, de kan ha gjort små grejer som alla ungdomar gör, säger Diana.

I flera år har polisen förgäves försökt hitta ­mördaren. Hundratals förhör, spekulationer, teorier, inga resultat. Mordet skedde mitt på dagen men inte ett enda vittne har trätt fram för att leda polisen till mördaren.

Graven. Diana avskyr att gå till Robins grav på Spånga kyrkogård, men ibland gör hon det ändå. Hon har på sig hans huvtröja och tänder ett ljus och en cigarett som hon placerar framför gravstenen för att hon vet att han är ­röksugen. Hon kan fortfarande känna doften av sin storebror, en fläkt av en blommig parfym av märket P 12. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Amir Rostami, polis, doktor i sociologi och docent i kriminologi, menar att det enkla svaret är att ingen vill ha ytterligare huvudvärk.

– Det är logiskt kalkylerande som vi alla gör, där vi väger vinster mot kostnader. Få lagförs för dessa brott. Gängen har stort våldskapital vilket medför att kostnaderna för den enskilde kan uppfattas vara för höga och då väljer man att inte blandas in i ­ärendet, säger han.

Diana har inte kommit över sorgen. Efter ­mordet var hon borta från skolan i flera månader. Hon ­orkade inte gå upp ur sängen.

– Jag har gråtit i mer än sex år. Jag tänkte väldigt mycket på att ta livet av mig. Jag kan ha sådana ­tankar än i dag. Jag kände att jag inte har någonting att leva för. Det är ett trauma. Jag har fått PTSD-­diagnos (posttraumatiskt stressyndrom), säger Diana.

Sedan mötet med polisens psykolog efter mordet har hon inte träffat någon professionell för att bearbeta sitt trauma. Hon mådde sämre efter det mötet och upplevde att polisen försökte pressa henne på information. Sedan dess har hon inte sökt hjälp utan försöker att bearbeta sorgen på egen hand.

Familjen. Diana firar sin 20-årsdag med buffé på Mongolia Djingis Khan Barbecue på Sveavägen i Stockholm. Hennes storebror Alejandro var också nära att dö när deras bror Robin sköts till döds i Akalla den 19 januari 2016. Alejandro var medvetslös i tre månader innan han vaknade. Sedan dess är han förlamad från bröstet och nedåt. Han sköts med fyra skott och har låtit tatuera en diamant bakom örat där det första skottet träffade honom. Nedre bilden: Brorsbarnet Leah, tre år, klättrar upp i sin fasters knä. I bakgrunden Dianas mamma Carolina som för två år sedan började engagera sig politiskt för Socialdemokraterna. I september blev hon invald som ersättare i kommun­fullmäktige i Stockholm. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Hon har inga stora framtidsplaner. Hon har ­kämpat för att klara av sina gymnasiestudier, men vill vänta med att planera inför framtida studier.

– Nästa år ska jag ta körkort, få fast jobb och fixa egen lägenhet. Vi har startat en insamling till Robins minne. Pengar som ska gå till barnen i Thailand. Jag vill inte att Robin bara ska bli en siffra i statistiken, säger Diana.

Hur tänker hon kring mördaren?

– Jag vill att han ska gripas och ställas inför rätta. Jag har en enda fråga om jag ser honom. Varför?

Fler utvalda artiklar