Ia Genberg: ”Jag är motståndare till tidens gång”

Hennes roman Detaljerna är en av 2000-talets stora litterära succéer och nu är den på väg ut i världen. Vi slog följe med en ”ganska våghalsig och omdömeslös” författare som går en ständig kamp mot tiden.

Vi har aldrig träffats, vilket är lite märkligt. Vi bodde båda i Stockholm när vi debuterade som författare 2012. Vi har gemensamma bekanta och har rört oss i samma queera världar i många år. Kanske bidrar vår bakgrund till känslan att vi redan känner varandra. Det finns många uteställen där våra vägar kan ha korsats i slutet av 90-talet och början av 00-talet, som Indigo och Hannas på Södermalm och Hyndans hörna i Gamla stan, och framför allt restaurangen Roxy på Nytorget. Där tillbringade vi båda mycket tid under några år i början och mitten av 00-talet, så sannolikheten att vi stått bredvid varandra i baren är rätt stor. Det var förresten Ias vänner Åsa Hedman och hennes fru Jeanette Landmark som grundade Roxy, och som är vänner till flera av mina vänner, Ia Genberg jobbade även lite i disken.

Nu sitter vi i hennes kök på Södermalm och pratar som om vi känner varandra fast att vi alltså aldrig mötts. Väggen bakom Ia är täckt av bilder på de tre barnen som blivit ”tre halvgamla ungdomar”. Kaffemaskinen i hörnet mullrar och lever om. På golvet intill ligger en kudde där hon mediterar varje morgon. Det har hon gjort i tjugo år. Minst en och ibland tio gånger om året åker hon på Zen-retreat i Västmanland.

– Det är skönt att slippa hänga med i varje sväng i känslolivet och få softa lite, chilla. Men jag är ju också en sökande person.

Snart kommer Ia Genberg att med jämna mellanrum ta över rollen som den som frågar, och många av frågorna kommer övergå i samtalsämnen.

– Jag är inte så intresserad av att babbla om mig själv.

På senare tid har hon dock tvingats till det. Från att ha varit en uppskattad författare med en mindre läsekrets, syns nu Ia Genberg på de flesta stora scener och kultursidor. Ifjol fick senaste romanen Detaljerna Augustpriset som Årets skönlitterära bok och har redan sålts i 60 000 exemplar. Rättigheterna har i skrivande stund sålts till 28 länder. I juni utkommer den i pocket.

– Det är förstås väldigt smickrande, men en konstig process. Att jag hade feber och skrev och så gick det så lätt allting.

Våren 2020 drabbades Ia Genberg och hennes familj av covid. Det var under den första stora vågen när viruset tog många liv. Familjen tillfrisknade, men Ias feber fortsatte i flera veckor. Hon konsumerade tv, actionfilmer och serier men var kognitivt nedsatt och hade svårt att förstå olika tidsplan.

– Febern gjorde mig korkad och jag ville skärpa mig, så en dag tog jag slumpmässigt fram en bok ur bokhyllan.

På försättsbladet hittade hon en dedikation från en stor kärlek från förr, som i romanen heterJohanna och är dess inledande porträtt.

– När jag såg den speciella handstilen kastades jag tillbaka till vår lägenhet, till våra promenader till biblioteket och tunnelbanan, jag mindes hur säker jag var på att relationen skulle hålla för evigt.

Ia säger att uppbrottet var superjobbigt, vilket också gestaltas i boken även om den inte är självbiografisk. Hon lämnade romanen hon skrivit på ett tag och började skriva.

När hon var klar med delen som heter Johanna återgick hon till romanen, men sedan fick hon ett nytt minne av att leta efter någon på Irland, innan mobiltelefonernas tid, och skrev porträttet om Niki, en strulig vän som försvinner till Irland och som jaget på uppdrag av Nikis far reser efter för att finna. Då insåg hon att delarna hade samma berättarjag, men vad hon skulle göra med texterna visste hon inte.

Det blev januari 2021, en ny covidvåg och nya samhällsrestriktioner. Hemma i lägenheten vid Mariatorget befann sig Anton Gustavsson, ny förläggare på Weyler förlag, i ett minnesarbete. Att det normala livet varit satt på vänt så länge fick honom att tänka tillbaka på händelser som i vardagsstressen annars trängs undan. Då hörde en av de författare som han tog över efter Svante Weylers reträtt, Ia Genberg, av sig och frågade om han ville läsa en annan text än den roman hon arbetat med en tid.

– Jag sa att hon kunde mejla texten, men hon var tvungen att få komma hem till mig genast och lämna över en utskrift personligen.

Ia Genberg bor bara cirka 300 meter från Anton Gustavssons lägenhet. Samma kväll plingade hon på hans dörr. När hon gått läste han texten i ett enda svep.

– Den slog an något hos mig som hade med pandemins introspektiva tillstånd att göra. Det tror jag fler har upplevt, vilket kan vara en förklaring till att boken blivit så enormt uppskattad. Den handlar inte om pandemin men är ändå knuten till den tillvaron. Även om jag inte kunde se Augustpriset framför mig, det kan man ju aldrig, så fanns en energi och närvaro i texten som var helt otrolig.

Ia Genberg är alltid osäker på reglerna för en roman, säger hon, och vad som är tillåtet att göra. Skulle hon skriva fler porträtt eller skita i det?

– Jag var tvungen att lämna ifrån mig texten innan jag ångrade mig, säger hon.

Den där egenskapen att agera snabbt, ibland impulsivt, finns som en elektrisk puls i flera av hennes romaner. En drivkraft att leva fullt ut. Säga ja i stället för nej. Hon ger ett exempel.

– Jag skulle kunna stå vid ett övergångsställe med någon som berättar om en aktie som går bra, och innan det blir grönt har jag investerat alla mina tillgångar i den aktien.

Menar du det?

Hon skrattar.

– Ja, det är sant. Det kan bli jättefel i exempelvis vardagslivet, men också väldigt bra. Gör du aldrig sånt?

Jag behöver nog tänka rätt länge.

– Men blir det något gjort då?

Ia Genberg växte upp med mamma, pappa och en tre år yngre bror i innerstan och Stockholms södra förorter. Föräldrarna var de första i släkten att läsa på universitetet. Båda var vänster, pappa journalist och mamma särskollärare. När Ia fyllde sex år hade familjen flyttat sex gånger.

– Det var svårt att få tag på bra lägenheter, vi bodde i hyresrätter och hyrde i andra hand, jag minns också en portvaktslägenhet under en period på 70-talet då pappa extraknäckte som portvakt.

Till slut hamnade familjen på Kungsholmen och boendet blev stabilt.

– Jag läste mycket men utan att vara intresserad av skolan, jag gick aldrig gymnasiet utan flyttade hemifrån när jag var 16. Jag hade haft struliga tonår och var klar med det. Jag hade dessutom börjat jobba och kunde försörja mig själv.

Under 90-talet läste hon en rad fristående ämnen utan mål, reste, flyttade hit och dit, hade olika kärleksrelationer.

– Vid någon tidpunkt kände jag att jag inte var något, jag hade bara studieskulder, så jag sökte journalistlinjen för akademiker i Göteborg.

Hon frilansade i Malmö, flyttade tillbaka till Stockholm, ingick i redaktionsrådet för den feministiska tidskriften Bang och satt under en period i styrelsen för Stockholm Pride. Frilansade för datatidningar och Dagens Nyheters På stan.

– Jag var snabb och tjänade mycket pengar, åkte taxi, drack drinkar, levde ett konstigt liv.

Evig kärlek kan man bara tro på en gång i livet.

Ia Genberg skrev dagbok under många år, men en jobbig passionshistoria fick henne att inse att hon skrev samma sak om och om igen, så hon slutade från en sekund till en annan.

– Efter bara några veckor började jag skriva skönlitteratur, dagboken hade nog varit en ventil.

Hon skickade en novellsamling till Bonniers och Norstedts. Båda refuserade men med positiv respons och förslag på omarbetning.

– Jag lade ner det. Däremot anade jag att det skulle gå att ge ut en bok.

Under den här tiden träffade hon kvinnan som är hennes tre barns andra mamma. Och när de nyfödda tvillingarna äntligen började sova samtidigt skulle det ske.

Hon klev upp fyra varje morgon, ibland halv fyra, gjorde kaffe och skrev i tre timmar.

– Det var helt tyst i huset och tiden var bara min, det var som om även prestationsångesten sov då.

Resultatet blev romanen Söta fredag, en berättelse om 1990-talet.

Även Detaljerna utspelar sig innan de sociala medierna, när det fortfarande gick att försvinna genom att lämna en lapp på köksbordet och dra. Om Ia och vännerna tappade bort varandra i krogkön ringde de sin telefonsvarare och sa vart de skulle. Det var också en naiv tid, innan hotet från klimatförändringarna och terrorismen.

Jag läser hennes böcker som ett motstånd mot tidens gång, och mot konsumtion av människor. Som i Sent farväl där en tidigare vänskapsrelation åter väcks till liv.

– Jo, jag är motståndare till tidens gång. Jag står ofta vid gamla bilder på barnen och försöker dra tillbaka alla deras åldrar. Tiden är förunderlig, jag tror inte att den är som vi tror. Jag tror att den är mer komprimerad, att allt stannar kvar och pågår i oss.

Detaljerna gestaltar just detta. Tidens närvaro i en människa.

– Jag ville att varje kapitel skulle ha en båge mellan nu och sedan, som att tiden blåser igenom en situation.

Romanen handlar också om kärleken som navet i en människas liv. Dels den kärlek som aldrig kan ta slut. Och så den på förhand omöjliga, men som ändå måste följa hjärtats och kroppens krafter hela vägen.

Och så finns där kärleken till en vän, samt till en mor. Befriande nog görs inga anspråk på att berätta hela människan. I stället bildas en mosaik av avgörande möten. Där finns en ärlighet gentemot läsaren, att inte manipulera eller tala om hur vi ska tolka.

”Genom att fokusera på ögonblickens förtätningar når berättelsen bortom klichéernas och kronologins låsningar”, löd motiveringen till Aftonbladets litteraturpris.

– När man gör anspråk på att ”berätta allt” blir det väldigt abstrakt, eftersom det ju inte går. För mig måste allt falla sönder för att bli intressant att skriva om.

I Detaljerna står det: ”Kanske är det så helheten kan berättas, med människor som utan rang vandrar in och ut genom mitt ansikte. Ingen ’början’ och inget ’slut’, ingen särskild kronologi, bara ögonblicken och det som uppstår där.”

Som ögonblicket när Johanna, som i boken är radiojournalist, i etern säger att hon aldrig gillat Paul Auster, en författare jaget trodde att de delat kärleken till.

Avgrunden, den när verklighet som var hela kärlekens förutsättning visar sig ha varit en annan, känns i kroppen under min läsning.

Jag frågar om hon vill visa den verkliga dedikationen. Ia försvinner ut i den smala hallen med böcker från golv till tak. Hon letar en kort stund innan hon hittar boken nästan högst upp, pocketversionen av Donna Tartts Den hemliga historien. Där står dedikationen med rörande omsorgsfulla versaler, samma som inleder romanen:

29 maj 1996
Bli frisk snart.
Det finns franska pannkakor och cider på Fyra Knop.
Jag väntar tills vi kan gå dit igen.
Kyssar (som hellre vill vara på dina läppar).

Och så namnet skrivet i gemener. Ia blir tyst en stund och allt tycks rusa emot henne igen.

– Evig kärlek kan man bara tro på en gång i livet. Sedan får man bevisat att det inte går att veta sådant. Det tror jag är en erfarenhet som många delar, och som kan vara en förklaring till att många läser boken.

Det står någonstans i Detaljerna att tillit bara är ett ord om den inte känns i den egna kroppen.

– Står det? Jaha, det var fint sagt.

Hon tänker.

– Alltså jag tror nog att kärleken kan vara evig men att den byter objekt. Däremot fortsätter vi att vara i varandra om vi haft en relation, det är hela bokens grej.

I berättelsen om Alejandro går den på förhand omöjliga passionen inte att motstå. Problemet, att man måste krascha när det inte längre går, hindrar henne inte. Men vad hon efteråt förstår är att han kommer att finnas kvar i varje nytt möte, i några sekunder av jämförelse, och att ingen kommer kunna ge samma påslag.

Har du varit med om det?

– Ja. Man lever i skogen, och så får man se havet för första gången i sitt liv, och så är man där en hel dag för att sedan tillbringa resten av sitt liv i inlandet. Det tar ett tag att acceptera det.

Nu pratar du ju med någon som håller inlandet högt.

– Haha, du har rätt.

Men jag förstår liknelsen. Borde hon ha avstått?

– Absolut inte. Jag är helt för att bejaka ändå, annars vore livet väldigt tråkigt. Jag hatar bullshit och passion är underbart när det händer. Men jag är ju också ganska våghalsig. Omdömeslös i livet.

TitelnDetaljerna skulle kunna vara en rubrik för alla hennes böcker. Var kommer uppmärksamheten ifrån, förmågan att se och skildra så exakt? I bokens sista del porträtteras berättarjagets mor, Birgitte, hon som aldrig ger sig hän eftersom hon förväntar sig en katastrof. Hon har varit med om flera trauman i livet och bär sin oro i famnen.

När Ia skrivit bokens första delar blev det tydligt att hon inte kom runt berättelsen om berättarjagets mamma. Birgitte lades sist i boken för att kasta ett ljus på de tidigare porträtten. På så vis kan läsaren förstå berättaren bättre och hennes förhållningssätt till andra människor.

– Birgitte är inte min mamma, porträttet är fiktivt, men jag vet vad det är att ha en orolig förälder, och hur det präglade mig. Man blir känslig för andra människors sinnesstämningar och signaler, och lär sig att läsa andra människors behov och avsikter. Det kan vara jättejobbigt att ha en sådan känslighet, men man kan också se det som en tillgång. Som författare kan man använda det som en öppenhet inför andra människor, en vakenhet och uppmärksamhet.

Efter flera timmar bestämmer vi att fortsätta nästa morgon, innan hennes framträdande under Litteraturmässan på Kulturhuset där hon ska samtala med Stefan Lindberg om försvinnanden. Jag tänker att det betyder något för mig att hon skildrar kärlek mellan två kvinnor, utan att göra en poäng av det. Det var länge sedan som jag aktivt sökte queer litteratur för att spegla mig. Kanske för att det queera blivit självklart i mitt liv? Men jag inser att jag behöver de berättelserna.

Nästa dag ses vi på ett kafé i närheten av Kulturhuset. Vi pratar om att mycket hänt på de 25 år sedan Stockholm Pride grundades, en plats som varit viktig för oss båda. Ia konstaterar att varken kritiker eller publik kommenterat det samkönade.

– Det hade nog inte fått passera obemärkt förbi för ens tio år sedan. Nu har det inte nämnts i några recensioner. Jag har också gjort många författarbesök och folk skiter fullständigt i att de är två kvinnor.

Vad tänker du om det?

– För mig är det en jätteseger. Även om det förstås är bra med synlighet så är det här en välgörande ”osynlighet”. Att kunna skriva om queera människor utan att begränsa det till att de är queera, när det handlar om kärlek, livet, vänskap.

När boken blev nominerad till Årets bok av tidningen QX blev hon själv förvånad att den kvalade in som queer. Men, konstaterar hon, att hon kan tänka så är ju tack vare dem som tagit kampen och gjort queera karaktärer synliga, som Mian Lodalen och alla aktivister.

Däremot verkar läsarna intresserade av att få veta vem just Johanna är i verkligheten.

– Det sägs vara en vanlig sökning på nätet. Folk verkar väldigt besatta av det självbiografiska.

De vet väl att det ofta finns en eller flera verkliga personer bakom? Och så vill de kanske att det ska vara sant?

– Haha, jo så kan det vara, och en inspiration till Johanna finns ju faktiskt. Men ändå. Det kanske är en sjuka? Efter Knausgårderiet?

När manuset var på väg till tryck bestämde sig Ia för att kontakta personen som inspirerat till ”Johanna” för att erbjuda henne att läsa. De hade då inte haft kontakt på många år.

– Hon blev jätteberörd av texten, och nu är vi vänner.

Vad ska du skriva nu?

– Mitt problem är att jag har en kö med idéer och säkert tio påbörjade romaner, filmmanuskript och pjäser och sådant, det mesta såklart ren skit. Det är som att mingla på en fest med ointressanta människor i väntan på att någon med det rätta suget i blicken ska komma in genom dörren.

När har en text det rätta suget?

– När jag vill tillbaka till tonen som finns där. Och får känslan av att det är det enda jag kan göra. Hajar du?

Jag svarar att jag tror att jag börjar haja.

Ur Vi Läser #3 2023.