Ingrid Carlssons dagbok från statsbesöket i Kina 1987

  • 22 jun 2023
  • 14 min

// Foto: White House Photographic Collection

Ingrid Carlssons dagbok från statsbesöket i Kina 1987
Ingrid Carlsson

// Foto: White House Photographic Collection

Lyssna på artikeln

I sin nya bok berättar Ingvar Carlsson om hur media kritiserade hans fru Ingrid vid ett statsbesök i USA. ”Inte heller tidigare, vid mötet med Gorbatjov eller vårt statsbesök i Kina, förstod man vikten av hennes insatser. Ett undantag var Tidningen Vi som bad henne beskriva resan österut”. Här är Ingrid Carlssons dagbok från Kinaresan 1987.

Publicerad i Vi 9 nr 19/1987.


Avresedagen:*

Tidigt morgonbesök hos Britt – herr- och damfrisör i Bollmora och min vän se’n Tyresöspelen. Därefter snabbvisit hos Kerstin som tillsammans med Yvonne, i all hast på sin knappa fritid, sytt en otroligt skön linnerock av material från Stockholms hemslöjd, och därtill ”snörpt ihop” ytterligare en passande vårdress så att jag ser presentabel ut i Peking med omnejd. Var stode jag, om de ej funnes till – ovärderliga vänner från en ABF-cirkel sen många år.

Första dagen:

Den hemsydda rocken kommer till pass vid ouvertyren på Himmelska fridens torg, där hela ”sällskapsresan” deltar som amatörskådespelare, möjligen med undantag för soldaterna, som promenerar fram och tillbaka i, säkert noggrann, marsch. Vill dock gärna tro att de tränar för operett-scenen.

Ingvars ryggtavla ser sällsamt bräcklig ut på ca 100 meters avstånd, där han står i givakt på en tribun. Märklig syn för fru Carlsson från Bollmora. I scenens högra fond hoppar och skuttar glada barn, alla i samma format, ca sju år gamla, och alla i olika hemstickade koftor och tröjor. De ser ut som en samling glada karameller, men de hoppar med stor precision, förstås.

Vid bankettens inledande konversationsstund sitter vi i halvcirkel, i rangordning, betittade av resten av delegationen och det medresande pressfolket. Ivar Lo sade nå’n gång, att ”människornas tankar inte alltid är, där de har sina fötter”. Det är precis vad som händer mig just nu. Jag är tillbaka i det raffinerat vackra gästhus, där vi installerades nyss, i en sparsamt men utsökt möblerad våning.

Palatsvillan är nyrenoverad och beboddes under kulturrevolutionen av Maos änka, som verkar ha haft sinne för livets behagligheter. Nu är det vi, som efter brittiska drottningen, får njuta av överdådet. I Ingvars skrivrum är väggar och draperier av tjockt siden i blått och guld. I ena sovrummet är sänghörnan ca 25 kvadratmeter och omsluten av sammetsdraperier, som kunde räcka till bra många aftoncaper. Jag tror att kranarna i badrummet, med bubbelpool och allt, är av äkta guld.

Ett litet tips som jag snappade upp: omtänksam husmor bör slå in varje handduk i separat plastpåse och försluta den noga. Sedan har gästen en absolut egen handdukspåse att slita upp med våta händer. Hon minns dig sedan med rörelse

Andra dagen:

Vaknar mycket tidigt och har några timmar i ro före tidig frukost. Från terrassen ser jag ut över fågeldammen med flytande lusthus i kinesisk klassisk stil med keramiktak, glänsande i gult och grönt. Svanar glider stilla fram och sällsam musik som av klockspel hörs. På motsatta stranden skymtar en ensam man som rör sig i ultrarapid – morgonens förste ”skugg-boxare”. Stillheten, fågelskriken, diset över alltsamman. Men diset beror säkert på de väldigt besvärande luftföroreningarna i mångmiljonstaden Peking.

På förmiddagen promenerar jag i Himmelens park och besöker sen en ateljé där man trycker träsnitt efter gamla förlagor. En imponerande hantverksskicklighet krävs av dessa arbetare i alla åldrar, där de flitigt böjer sig över trästockar och färgburkar. Till lunch äter vi Pekinganka med pinnar.

Tredje dagen:

Uflykt i karavan till Kinesiska muren. Vi traskar fram som på Drottninggatan vid 17-tiden, fast utsikten är en annan, när vi emellanåt skymtar muren mellan fotografernas kameror. I en vilopaus pratar jag med journalisten Lena – reskamrat på en charterresa till Kaukasien för några år sen. För några minuter stannar världen upp och jag får en glimt av en medmänniskas privata kaos men också vissheten om kvinnors förmåga att övervinna till synes omänskliga svårigheter.

På eftermiddagen beser vi – åter i stor grupp – Förbjudna staden, det forna kejsarpalatset, där storheten verkar ligga i detaljerna. Till formatet små men oerhört raffinerade trädgårdar binder samman byggnader i olika storlekar, alla målade i glatt dalarött, blått och guld. Drakar och påfåglar, kejsarparets emblem, finns överallt. Vi beser även kejsarens privata sovrum och sneglar på sängen där konkubinerna förljuvade hans nätter. Undrar om han inte rent av hade det jobbigt emellanåt.

Fjärde dagen:

För första gången på resan saknar jag en fotograf och en skrivande reporter vid min sida. Vid mitt besök på Pekings bibliotek, världens femte största nationalbibliotek, överlämnade jag från svenska regeringen en manuskriptkopia, som är unik och dokumenterar det allra första officiella besök som en svensk avlagt i Kina, i Kanton år 1732.

Författaren, Colin Campbell, skotte och senare naturaliserad svensk, reste på kung Fredrik I:s uppdrag till Kina detta år för att söka etablera affärskontakter med Kanton. Campbell förde under resan dagbok, som emellertid på grund av dramatiska omständigheter kastades över bord under återfärden. Vid hemkomsten rekonstruerade. Campbell dagboken. Därefter upphörde vetskapen om dagboken och dess öde. Campbell blev en av grundarna av Svenska Ostindiska kompaniet, och handeln och förbindelserna med Kina blomstrade under många år.

Hösten 1986 dök dagboken plötsligt upp på en bokauktion i USA och inköptes där påpassligt av Göteborgs historiska museum. Nu finns således originalet i Göteborg och en mycket vacker kopia av den framställdes, och jag hade äran att överlämna den till en förtjust·biblioteksledning. Men, som sagt, om detta stod det föga i tidningen.

Femte dagen:

Oförglömliga besök på Xians provinsmuseum med ett bibliotek, där texterna huggits in i väldiga stenblock, och i kejsar Qin Shi Huangs mausoleum med de mer än manshöga terracottasoldaterna uppställda i marschordning till synes för att i nästa ögonblick börja tåga mot betraktaren.

Mellan uppehållen färdas jag i limousin tillsammans med en av Xians ledande partifunktionärer, en rundnätt, varm kvinna i min egen ålder. Vi talade genom en ung manlig engelsktalande tolk, som fick veta en hel del om hur en yrkesarbetande svensk tvåbarnsmor har haft det under ett antal år i politikerlivets omedelbara skugga.

Själv fick jag veta bl a att fru Fang var tämligen nybliven änka och bodde samman med en mycket yngre syster, men att hon saknade sin man djupt. Hon var dock lycklig nog att vara omgiven av goda väninnor.

Kvällens sena informella pressträff i vårt tillfälliga vardagsrum i Shanghai över en öl ger mig ett oroande intryck av att svenska journalister, också av god standard med mitt mått mätt, är obegripligt fast i tron att svenska värderingar är vad som bör gälla också i Mittens rike, kanske rentav överallt. Kan det vara så?

Sjätte dagen:

På morgonkvisten hastar Gertrud Sigurdsen och jag tillsammans med fotografhorden att se pensionärsgymnastiken, även kallad skuggboxning eller tai-chi. Förstår att detta inte bara är nyttigt för kroppen utan också fungerar som en kontaktyta mellan människor. Förtjusande damer och herrar ofta i vita vantar, rör sig gravitetiskt men graciöst till ljudlös musik. Mycket tilltalande.

På eftermiddagen deltar större delen av pressfolket tillsammans med mig vid studiebesök på en sidenfabrik. Förvånad över att så många journalister funnit detta vara särskilt intressant. Anar sammanhanget när jag, oförberedd, blir inbjuden att se en modevisning samt därefter handla siden.

Sjunde dagen:

Fyller i dag 53 år och känner mig just så gammal. En tacksam tanke till min barndomsväninna Birgitta, skicklig kosmetolog, som övertygat mig om att rouge kan göra under. Huru sant!

Till Wuxi reser vi i en järnvägsvagn, som måste likna SJ:s kungliga. Vi färdas i två timmar genom ett försommarlandskap med gula rapsfält och blommande fruktträd. Gertrud Sigurdsen klipper fermt av ett stiligt rött sidenband. Hans Werthén och Tom Wachtmeister fungerar som ”skolfröknar” och leder sina företagsgossar i lagom takt genom nymålade fabrikslokaler. I fjärran stirrar arbetarna med runda ögon. Hoppas de får glädje av sin fabrik, när bilkaravanen svischat bort.

Åter gavs mig någon timmes samtal med en intressant kvinna. För första gången kan jag tala med en kinesiska utan tolk, då hon är lärare i engelska, men sedan något år verksam i Shanghais kontor för utrikesfrågor. Njuter av blomprakten genom bilfönstret och får samtidigt en pratstund med en spännande medmänniska. Ett privilegium. Landar i sena kvällen i ett bastuvarmt Hongkong.

Åttonde dagen:

Bara två fasta punkter kvar på programmet. Stor kvällsmottagning för Hongkongs svenska koloni och kinesiska förbindelser. I Bangkok ett kort möte på flygplatsen med vår gamle bekant, vice premiärministern. Resten av dagen att använda nästan ensamma att pusta på.

Den långa sovmorgonen störs dock redan 6.30 av samtal från pressen – och sedan är Boforsaffären över oss som en väldig havsvåg. I stället för att Hongkong-dagen skulle ge ett andrum inför långresan hem och kanske, för Ingvar, återvunna livskrafter att ta itu med nya och allvarligare problem vid hemkomsten, får jag klart för mig att den nuvarande regeringen är en samling lögnhalsar föga skickade att leda svensk politik. Min uppgivenhet och ilska öser jag över den stackars journalisten Lena som råkar komma i vägen. Jag är ledsen över detta.

Hemma igen:

På Arlanda möter en ny utvilad journalistflock, som på heltid, verkar det, ägnar sig åt regeringens – ej Boforsdirektörernas – kunskaper och brottsligheter. Vi förs som vanligt till VIP-rummet och möts där av kinesiska ambassadens representant som ställt upp i svinottan med ljuvlig tulpanbukett och varma välkomstleenden.

På väg hem mot Tyresö minns jag med tacksamhet den samling unika människor jag fått bekanta mig med under några få dagar. De flesta kommer jag aldrig mer att möta. Några, som den färgstarka svenska ambassadörsfrun Gunvor i Peking, hoppas jag få fortsatt kontakt med. Andra finns sedan länge i vår närhet. Dit hör Ingvars personliga assistent sedan tio år, den absolut oumbärliga Christina. Där finns också två glada och uppmuntrande manliga ögonpar, som jag säkert vet att jag möter, om jag vänder mig och tittar bakom mig snett till höger. Samtal, verkliga samtal med kvinnor, det blir det bestående minnet av denna härliga resa.

Fler utvalda artiklar