Inte längre ensamt för SD på högerkanten

  • 5 jul 2022
  • 9 min

// Foto: Thomas Karlsson

Inte längre ensamt för SD på högerkanten
Cecilia Garme

// Foto: Thomas Karlsson

Lyssna på artikeln

Valet i höst kan bli det första där Sverigedemokraterna förlorar riksdagsmandat. Tendensen är densamma på andra håll. När etablerade partier gör förflyttningar i sin politik krymper utrymmet för partier med SD:s profil.

Det gick fortareän någon hade trott. Förslag som väckte allmän avsky när de lades fram av SD:s rättspolitiska talesperson Kent ”Järnrörsmannen” Ekeroth 2010 har nu genomförts av socialdemokratiska regeringar i Sverige.

Tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel. Kraftigt skärpta regler för anhörig-invandring. Och snabbare utvisning av utländska medborgare som begår brott. Bland annat.

Men Sverigedemokraternas kraftiga tillväxt har bromsat in. I SCB:s stora mätning av partisympatier, som publicerades 2 juni, tappade partiet 1,6 procent jämfört med förra mätningen. Så vad händer nu?

Systerpartiet Dansk Folkeparti har nästan segrat ihjäl sig. Partiet rasade i valet 2019 sedan Danmarks socialdemokrater hade parkerat sin egen flyktingpolitik i deras ringhörna. Men Dansk Folkeparti blödde åt andra hållet också. Två nya extremhögerpartier hade kommit in på banan, även om bara ett av dem tog plats i Folketinget.

Sverige har en högre riksdagsspärr än Danmark, men i en opinionsmätning i april fick högerextrema Alternativ för Sverige 1,2 procent, vilket motsvarar ungefär 100 000 röster eller en kommun stor som Södertälje. Samtidigt skramlar koranbrännaren Rasmus Paludan med sitt parti Stram kurs. Vill man spå i kaffesumpen är det bara att börja.

Jimmie Åkesson kan förstås säga att originalet är bättre än kopiorna, ungefär som Rassemblement Nationals ledare Marine Le Pen gjorde inför det franska presidentvalet. Det hindrade inte den högerextrema journalisten Éric Zemmour från viss inbrytning i hennes väljarkår. Hans parti heter Återerövring! (Reconquête!). Vilket i sig är ett mönster som nu syns överallt i politiken – detta att gamla partier förkastas, nya föds i formen av ”rörelser” med en ny sorts slagkraftiga namn (och gärna utropstecken) och ledare som vet hur man hamnar i tv.

Med konkurrens från flera håll blir det förstås svårare för den som var först. SD vill nu samarbeta med vanliga svenska högerpartier, och då finns det troligen gränser för utspelen, även om det är osäkert var de går. Att flyktingar ska ”återvandra” till sina hemländer är ett SD-krav, men myndigheten Migrationsverket utreder faktiskt redan, på regeringens uppdrag, förutsättningarna för ”återvändande” även till ett land som Somalia.

De etablerade partierna anpassar sin politik, helt enkelt.

Och detta är en typisk omvärldsförändring för ”den fjärde vågen” av radikala högerpartier, den som tonade fram efter millennieskiftet enligt experterna. De etablerade partierna anpassar sin politik, helt enkelt. Gränserna suddas ut. SD:s problem är nu mindre deras politiska förslag än deras rötter i nynazistiska rörelser, som partiet nu slutligen ska utreda.

Det sägs ju ofta att just naziströtterna gör SD unikt som främlingsfientligt parti. Men det stämmer egentligen bara i Norden. Norska Fremskrittspartiet började som skattekverulanter och Dansk Folkeparti var en utbrytning ur just ett skattekverulerande missnöjesparti. Och de finska nationalisterna Sannfinländarna har för sin del rötter i ett avsomnat landsbygdsparti. Men ute i Europa är det gott om partier med SD-liknande bakgrund.

Exempelvis i Italien, där det förflutna inte besvärar SD:s bryllingar det allra minsta. Där har arvet efter fascistledaren Mussolini inspirerat det nya partiet Fratelli d’Italia (Italiens bröder) som har nått över 20 procent i opinionsmätningar och är lika stort som det numera etablerade högerpopulistiska partiet Lega. Tillsammans med resterna av mediemogulen Silvio Berlusconis parti Forza Italia (Heja Italien) har extremhögern haft stöd från över 40 procent av väljarna i vissa opinionsmätningar.

Varför? En förklaring är de svåra ­ekonomiska kriserna som har härjat i Italien ända sedan finanskrisen 2008. Men det är också till de italienska stränderna som flyktingbåtarna från Afrika anländer (om de inte har gått under på vägen, med många drunknade).

Nöden och dödstalen tycks alltså inte leda till öppna hjärtan, utan snarare skapa oro för att Italien ska bli ett land som liknar dem som flyktingarna flyr ifrån. Att skilja de ekonomiska drivkrafterna från de kulturella i de högerpopulistiska partierna kan vara svårt. Klart är att politikens fokus på ekonomiska vänster-högerfrågor har bleknat överallt, även i Sverige.
Ett annat parti med kraftigt belastat förflutet är Vlaams Belang (Flamländskt intresse) i Nederländerna.

Partiet är en inomäktenskaplig son till partiet Vlaams Blok som fick lägga ner 2004 då en domstol konstaterade att partiet var rasistiskt. Lätt strykning i partiprogrammet, nytt namn och ett byte till partifärgen gul, i stället för orange – och vips var de tillbaka igen.

Nu, knappt 20 år senare är Vlaams Belang ett framgångsrikt parti vars gräsrotsrörelse liknar den som Barack Obama skapade i USA 2008.

Skillnaden är förstås främlingsfientligheten. Vlaams Belang värvar aktivister snarare än medlemmar och arbetar offensivt med sociala medier. Med andra ord tycks inte ens ett färskt förflutet i rasistisk miljö vara ett hinder för politisk framgång. Inte ens i ett land som är en stabil demokrati med grundmurat liberal livsstil. Nederländernas första ledare för ett islamkritiskt parti var för övrigt en öppet homosexuell HBTQ-aktivist, Pim Fortuyn, som mördades under valkampanjen 2002.

En annan framgångsrik släkting till SD är det österrikiska Frihetspartiet (FPÖ). Det grundades redan på 50-talet av, gissa vad. Jo, en tidigare nazist och SS-officer. Ändå blev FPÖ ett stort parti nästan genast, troligen för att de inte viftade med hakkors utan höll en mer lågmäld, konservativ profil. Men ändå.

Sverigedemokraterna är alltså inte så unika, och inte Sverige heller. Det hårda politiska, enade motståndet mot SD under många år sticker däremot ut. Men även det ser just nu ut att ha fallit.

Vi blev som de andra.

Fler utvalda artiklar