Integrationen tar examen i Filipstad

  • 24 mar 2022
  • 21 min

Frezgi Habtom Gebrhwet och Meja Carlsson pluggar järnet i den nya sammanslagna klassen. // Foto: Casper Hedberg

Integrationen tar examen i Filipstad
Christian Daun

Frezgi Habtom Gebrhwet och Meja Carlsson pluggar järnet i den nya sammanslagna klassen. // Foto: Casper Hedberg

Lyssna på artikeln

I Filipstad hamnade nästan alla barn till nyanlända flyktingar på samma skola. På andra sidan vägen gick de svenska eleverna. Då slog kommunen ihop skolorna, för att få bukt med den dåliga integrationen. Många förfasade sig över ”experimentet” där barnen var insatsen. Men hur har det gått?

För den ovane ger Åsenskolan i Filipstad ett labyrintiskt intryck. En lång ­korridor med rödspräckligt linoleumgolv löper som en aorta genom huskroppen. Bakom korridorens många trädörrar förgrenar sig bygget i en mängd ­olika riktningar. Det kan inte ha varit helt enkelt för eleverna i 4A att hitta till sitt nya klassrum, men några veckor in i terminen börjar de vänja sig vid allt det nya. Sina nya lärare till exempel, Karolina och Lena. De som nu frågar vem flickan på bilden i boken är.

– Hon satt utanför riksdagshuset, säger Olivia från sin bänk långt bak i klassrummet.

Läraren Karolina Björk nickar uppmuntrande och låter blicken vandra ­mellan eleverna.

– Vem vet vad hon heter?

När det fastställts att det mycket riktigt rör sig om Greta Thunberg ber Lena, klassens andrelärare, eleverna att bläddra fram till sidan 146. Några av barnen tar fram sina linjaler för att lättare hänga med i högläsningen: ”Första gången Greta hörde talas om klimat- och miljöhoten var på lågstadiet när hon var åtta år gammal.”

– När hörde ni talas om klimatförändringarna?

Olivia igen:

– Ganska nyss. Alltså, jag hade hört det tidigare men visste inte att det var så illa.

Greta Thunberg inspirerar till livliga diskussioner om alltifrån klimathot till funktionsvariationer.

– Hon hade en diagnos, konstaterar Eddie. Lärde sig saker väldigt lätt.

– Men varför blev hon då mobbad? frågar Lordina som sitter och vickar på stolen längst fram.

– Kasper, räcker du upp handen? säger Lena och riktar blicken mot en pojke i klassrummets bakre regioner.

– Nej, jag bara gäspar.

En helt vanlig klass, en helt vanlig måndagsförmiddag. Fast ändå inte. Fram till förra terminen fanns det två F–6-skolor i Filipstad: Åsenskolan och Strandvägsskolan. Men så kom beslutet att slå ihop dem. Med start i höstas går nu alla lågstadiebarn på Strandvägsskolan, medan mellanstadieeleverna huserar här, på ”Åsen”. Klasser har splittrats, nya bildats.
Roxanna, som under förmiddagsrasten söker skydd mot regnet under ett stort svart paraply, ­saknar att springa in i sin bror.

Karolina Björk, lärare i klass 4A, är fackligt engagerad och har under många år propagerat för skolsammanslagning som ett sätt att motverka segregation. // Foto: Casper Hedberg

– Om du går till Strandvägsskolan och träffar någon som heter William som är väldigt lik mig, då är det min lillebror, säger hon.

– Men det är bra här för det finns linbana, säger Lordina. På Strandvägsskolan var det bara gungor.

Hon kan sakna bubbelvattnet också, det fanns i matsalen på förra skolan. Annars är maten okej, om inte bättre här. I dag ska det bli vegestronesoppa. ­Lordina är inte helt säker på vad det är, men hon ser fram emot pannkakorna som ska serveras till.

Några veckor in på terminen är grenverken fortfarande sommargröna, men hösten har börjat äta sig in. Löven längst ut på grenarna ser ut att ha ­doppats i rött och gult. Regnet tycks inte bekymra barnen. ­Marken är porös av vätan så några av tjejerna i 4A ­passar på att leka ”stenålder”, vilket innebär att de handgräver efter spännande arkeologiska fynd i sandlådan.

De flesta av klassens killar ansluter i stället till ­gyttret av kroppar som befolkar fotbollsplanen. För Basel i klass 5A, en av grusplanens vilt gestikulerande centralgestalter, har det blivit betydligt bökigare att ta sig till skolan. Han bor precis intill Strandvägsskolan. ­Tidigare räckte det att han gick hemifrån när han hörde den ­sista inringningen. Nu måste han åka buss till och från ­skolan. Men det vägs upp av att fotbollsmålen här är bättre. Större, med nät och allt. Det tar dock tid att ­vänja sig vid målens nya dimensioner. Det kommer därför att dröja ytterligare några veckor innan han kommer upp i normal nivå, meddelar Basel.

Att skolsituationen har förändrats påminns barnen om hela tiden, och på ­olika vis, men få av dem har koll på ­varför. För att begripa den saken måste vi ­börja 2015 då tusentals flyktingar ­hamnade i den värmländska ­gamla brukskommunen, många av dem, däribland Basels ­pappa, hade tagit den farliga vägen över ­Medelhavet. ­Solidaritet, absolut. Men med tiden skulle migration ­innebära integration, hoppades Filipstadsborna. Ny arbetskraft, ny energi. I stället blev det ytterligare arbetslöshet, ökat bidragsberoende och, inte minst, segregation.

De flesta nyanlända familjerna bosatte sig på den södra sidan om riksväg 63, där hyresrättshusen finns, varför det blev naturligt för barnen att börja på Strandvägsskolan. Där uppgick andelen elever med utrikesfödda föräldrar snart till mer än 60 procent.

På Åsenskolan, beläget på andra sidan vägen på en höjd omgärdad av villor, var motsvarande siffra knappt 15 procent.

– Vi såg den här snedfördelningen, som vi var med och skapade, minns skolchefen Sten-Åke Eriksson.

Ju större grupper av nyanlända, desto mindre sannolikt att barnen pratade svenska sinsemellan. På Åsenskolan kunde en NO-lektion hållas rakt upp och ner, på Strandvägsskolan behövde läraren däremot stanna upp och förklara varje enskilt ord.

– Det höll på att bli ett ”vi och dom” mellan skolorna, säger Sten-Åke Eriksson.

– Känslan var att man kände sig lite bättre om man gick på Åsenskolan.

Jan Setterberg, rektor på Åsenskolan, märkte hur elever med svenskfödda föräldrar aktivt började söka sig till hans skola, även de som bodde närmare Strandvägsskolan.

– Vägen hade blivit en skiljelinje, man höll sig på sin sida av stan. Det blev grupperingar. Man umgicks inte på det sättet vi tänker när vi tänker integration. Som kommun var vi på väg att misslyckas med integrationen totalt.

Skolchefen Sten-Åke Eriksson. // Foto: Casper Hedberg

Vem som kläckte idén är svårt att fastslå; klart är i alla fall att Sten-Åke Eriksson tog upp förslaget om en skolsammanslagning med Barn- och ungdomsnämnden hösten 2019. Fördelarna var uppenbara: den eskalerande segregationen skulle hejdas, men det fanns fiffiga synergieffekter. Genom att samla kompetens kunde ämneslärare undervisa i flera klasser parallellt. På sikt skulle kunskapsnivån höjas, och de anställningsbara unga människorna i kommunen bli fler. Ja, signalvärdet var inte heller oviktigt. Kommunen hade motvilligt målats ut som nationellt skräckexempel när det gällde integration. Hög arbetslöshet bland de nyanlända, höga kostnader för försörjningsstöd, höga siffror för Sverigedemokraterna. Självaste New York Times kom till Filipstad för att rapportera om hur invandringen tänjde den världsberömda svenska välfärdsmodellen till bristningsgränsen. Kommunen var i behov av en triumf, något som bättrade på det skamfilade ryktet. Less på medial skamvrå tog man i stället sikte på guldstjärna.

Det gick sådär.

Många föräldrar upplevde att beslutet hade fattats över huvudet på dem; skulle kvaliteten på barnens undervisning åsidosättas till förmån för, ja, vadå, ett integrationsexperiment? Många hade ju ­faktiskt bosatt sig i anslutning till den föredragna skolan av en anledning. Nu skulle deras barn behöva korsa en livligt trafikerad väg! En upprörd ­föräldraförening samlade in namnunderskrifter. 1 100 stycken fick proteströrelsen ihop, vilket tvingade fram en historisk folkomröstning. När Aftonbladet rapporterade från Filipstad våren 2021 var det inte det banbrytande integrationsinitiativet som stod i fokus, utan upprördheten däröver. En förälder, som hade överklagat sammanslagningen till förvaltningsrätten, oroade sig för att de svenska barnen skulle börja prata ”rinkebysvenska”. Det rådde ”upprorsstämning” i Filipstad.

Dålig PR. Igen.

Och inte blev det bättre när folkomröstningen sköts fram – tills efter det att skolsammanslagningen hade genomförts. För att sedan helt ställas in.

– Det är ju bara skrattretande, säger Karolina Björk, läraren i 4A, och suckar uppgivet.

– Att det har blivit en så pass het debatt beror på att politikerna har gått fel vägar.

Jag har samlat henne, Jeanette Aldrin, lärare i 5A, samt specialläraren Ann Brattström på en sällsynt håltimme mellan lektionerna.

– Många hade farhågor om att nivån skulle sjunka på grund av fler utlandsfödda i varje klass, säger Ann Brattström, som själv är född och uppvuxen i Belgien.

– Det var väl den största oron. Gör Filipstad ett ­integrationsprojekt på bekostnad av de svenska ­eleverna?
Karolina Björk ser irriterad ut, vilket hon också är. Ja, inte på Ann då, men på den inställningen bland ­föräldrar.

– Vi är ju professionella lärare, säger hon. Vi är utbildade för att hantera kunskapsspridning. Barnen befinner sig alltid på olika nivåer. Det spelar ingen roll vilket land de kommer ifrån.

Roxanna i 4A är en av de elever som har fått flytta till ”Åsen”. // Foto: Casper Hedberg

I Ann Brattströms klassrum, där vi håller till, sitter en bild upptejpad på väggen. Tre ägg med olikfärgade skal. Under den: en bild på tre knäckta ägg, vars identiska innanmäte har flutit ihop i stekpannan.

– Hittills har det gått över förväntan, säger Karolina Björk.

– Fast det handlar om resurser. Just nu har vi en organisation som kan möta utmaningarna. Två ­lärare i varje klass, speciallärare och elevassistenter. Dras lärartjänster in, då faller allt.

Hon syftar på Barn- och ungdomsnämndens sparbeting. Ytterligare miljoner måste hyvlas bort från ­budgeten. Som fackligt engagerad har hon inblick i ­ekonomin.

– Ska Jan, vår rektor, gå plus minus noll, då är det flera tjänster som ska bort.

Ann Brattström poängterar att skolans lärare, förutom att vara pedagogiska ledare, även fungerar som psykologer, konflikthanterare, kuratorer och rastvakter. Och bussvakter! I eftermiddag är det hennes tur att stå i regnrusket för att se till att barnen kommer på rätt buss, och att det inte tjafsas i köerna.

– Blir det färre lärare så kan vi inte längre möta barnens behov, säger Jeanette Aldrin.

– Då blir det snabbt en negativ spiral. Eleverna skulle inte nå målen, det skulle bli motsättningar.

– Ja, börjar de nagga där … säger Karolina Björk.

– … då brakar det, avslutar Ann Brattström.

När vi återvänder till Filipstad några dagar före jullovet träffar vi en av sammanslagningens mest ­högljudda motståndare. Christer Olsson, garvad moderat och vice ­ordförande i kommunfullmäktige, sitter nedsjunken i en läderfåtölj intill en julgran på anrika Hennickehammars herrgård, efter att ha lunchat med en politikerkollega. Mannen i den mörkblå kostymen kallar den uteblivna folkomröstningen en ”skam”, och beklagar att det inte längre existerar något fritt skolval i Filipstad.

– Man har gett sig den på att genomföra det här till varje pris.

Som han ser det har ett politiskt prestigeprojekt sjösatts utan att se till barnens bästa. Christer Olsson anmärker att det aldrig gjordes någon fullgod barnkonsekvensanalys. Föräldrar ringer till honom och berättar om barn som gråter när de kommer hem från skolan, säger han.

Christer Olsson, moderat och vice ­ordförande i kommunfullmäktige. // Foto: Casper Hedberg

Oj. Hur många har berättat något sådant?

– De är några stycken, säger han. Skolan, det är barnens arbetsmiljö. Skulle jag komma hem efter ­jobbet och gråta varje dag så skulle min arbetsgivare vara skyldig att ta det på allvar.

Kan han sätta mig i kontakt med någon av dessa föräldrar? Nej. Efter att Aftonbladet-artikeln målade ut motståndarna som rasister är det ingen som vågar uttala sig kritiskt längre, förklarar han.

Filipstad har som målsättning att bli en välmående kommun 2030, med välfungerande skola, god folkhälsa och minskat försörjningsstöd.

När var Filipstad en välmående kommun senast?

– Då får vi nog vrida tillbaka klockan till 60-talet.

Kan integration vara nyckeln till en ny guldålder?

– Visst. Och man har argumenterat för att det här förbättrar integration, men vi moderater tror inte att sådant åstadkoms genom tvångsförflyttning av ungar.

Några kilometer därifrån, i klass 5A:s klassrum på Åsenskolan, frågar Jeanette Aldrin hur man kan inleda en berättelse.

– Det var en gång … Vad kan man mer säga?

Basel räcker upp handen, han gör det ofta.

– Det här, säger han.

Hans lärare ser frågande ut.

– ”Det här”? Hur tänker du då?

Basel ser på Jeanette, nästan medlidsamt, som om hon har missförstått något elementärt.

– Det här är Ahmad. Han spelar fotboll och äter glass.

Sex klassers bråk försvann.

Om det finns barn som gråter när de kommer hem från Åsenskolan så är Basel inte ett av dem.

– Hemma har jag tre småsyskon, och alla är apor. En klättrar på väggen, en på tv:n, en tjuvar min mobil. Det är omöjligt att fokusera när jag har en viktig cup i Fortnite. (Ett datorspel. Reds. anm.)

Skolbytet då? Basel minns fortfarande familjens hus i Damaskus, där han bodde fram tills han var fyra år. Minns fortfarande hur han brukade ligga framför tv:n, dricka saft och sakna ihjäl sig efter pappa som ­flydde Syrien i förväg. Att byta skola har varit en baggis i jämförelse.

– Jag var rädd för att det skulle finnas rasistlärare, men jag har inte träffat en enda.

Basel spelar fotboll i Filipstads FF, anfallare, och kände därför några på Åsenskolan sedan ­tidigare: Joel, Douglas, Kevin, Melker och Kasper. Vilket har underlättat acklimatiseringen. Dessutom är det mycket ­lugnare på den nya skolan, tycker han.

– När man flyttade de små barnen till en egen skola så försvann sex klassers bråk. På Strandvägsskolan hoppade de små in mitt i våra matcher, så vi fick skälla på dem hela tiden.

Åsenskolan ska dock inte utmålas som någon utopisk mönsterskola, där allt är frid och fröjd. Även här frestas personalen att frångå det lågaffektiva ­bemötande som är gängse. Jag ser en lärare hyperventilera utanför klassrummet efter att ha provocerats av en konfrontativ elev. Några flickor i en annan fjärdeklass som jag pratar med tycker att deras nya klass fungerar sämre, att deras nya klasskamrater inte ”kan bete sig”.

Efter rasten berättar Karolina och Lena, lärarna i 4A, att det har hänt ”en mycket allvarlig sak, något som aldrig har skett förut, och förhoppningsvis aldrig kommer att ske igen”. Två elever på skolan, oklart vilka,
ska ha heilat, och även satt fingret som en Hitlermustasch över läppen.

– Jag har inga bevis, så det här är en allmän till­sägelse, säger Lena.

Tidigare under dagen skickades en elev hem efter att ha heilat i klassrummet.

– Så allvarligt tar vi på det här, inpräntar Karolina.

– Rasism är inte acceptabelt, inte i Sverige och inte i skolan.

Med undantag av de tre fjärdeklasstjejerna som är missnöjda med sina nya klasskamrater träffar jag dock ingen elev som vill byta tillbaka till hur det var ­förut. Inte heller lärarna skulle vilja ha sammanslagningen ogjord.

På bordet de samlades vid för några månader sedan brinner nu ett ljus som Ann Brattström, specialläraren, vann på ett lotteri under förra veckans julmarknad. Det såldes julpynt, lotter, kaffe, hembakat och glögg. Barnen fick dille på att kränga saker, berättar hon och skrattar.

– Jag tror att det var Jonatan som sålde en upphittad tejprulle för sex kronor.

Hälften av intäkterna, totalt 14 000 kronor, tillföll Musikhjälpen, medan den andra hälften gick till klasskassorna. Bra för sammanhållningen i klasserna, och föräldrar från olika kulturer fick träffas och umgås.

Basel i klass 5A. // Foto: Casper Hedberg

Nog sker integration, menar Ann Brattström. På Strandvägsskolan, där hon arbetade förut, ­brukade de arabiska barnen spela fotboll för sig själva, här spelar alla tillsammans. Jeanette Aldrin berättar i sin tur att några svenskfödda barn i hennes klass har börjat leka med somaliska barn, även på fritiden. Visst sker det konflikter, skolan har en åtgärdstrappa för att komma till rätta med sådana på ett samstämmigt sätt, men bråken mellan elever handlar sällan om var folk kommer ifrån. För att överbrygga kulturella klyftor har eleverna gjort presentationer om sina religioner; de har också tagit med mat som är specifik för sina hemländer. Köttbullar ena dagen, sambosas – kryddiga somaliska piroger – nästa.

– Det är inget märkvärdigt för barnen att någon är mörkhyad, har hijab eller pratar arabiska, säger Karolina Björk.

När hon började arbeta på Åsenskolan för åtta år sedan blev hon imponerad över att så gott som alla elever använde ordet ”hen”. ”Men jädrar!” tänkte hon. ”Hen. Här i lilla Filipstad.” Hon hade aldrig trott att skolan skulle vara så progressiv.

Det tog henne några dagar att upptäcka att ”hen” var värmländska för ”henne”.

Men även om den kullen elever inte hade kläm på det omtvistade pronomenet, så har barnen visat sig vara mer fördomsfria än vad hon hade vågat hoppas.

– De fyror jag har nu är helt öppna, har inte stelnat i sina åsikter.

Åsenskolans rektorskontor är beläget på den gamla vaktmästarexpeditionen, med en stor brummande elcentral intill mötesbordet, så skämtet är snudd på oundvikligt.

– Om eleverna missköter sig så sänker vi värmen, skojar Jan Setterberg, Åsenskolans rektor.

Uppståndelsen kring skolsammanslagningen ­gjorde honom inte lika munter.

– Det där blev inte bra, tänkte jag när ärendet ­nådde rikspressen. Det är aldrig bra att hamna där som en kommun med starka åsikter om integration.

Efter blott en termin är det för tidigt att dra slutsatser, men det går redan nu att se tendenser.

– Barnen är glada över att få nya kompisar. Det märks i klassrummen. Man bryr sig om varandra, hjälper och förklarar för varandra, vilket är en viktig del av lärandet.

Den största vinsten är att barnen får lära känna ­varandra redan innan högstadiet, anser han.

– Främlingsfientlighet handlar om rädsla. Man känner inte den andra personen. Här träffar man varandra, vill lära känna varandra. ”Vad firar du nu, jaha, Eid. Vad kul!”

När tar integrationsprojektet examen, tror han?

– Ge det två, tre år. De som går i fyran nu, när de går ut sexan, då får vi väga ihop kunskapsresultaten med trivselenkäter. Har vi lyckats skapa ett vi? Vi behöver bara klura ut hur man utvärderar den saken, hur mäter man ett vi?

Fler utvalda artiklar