”Jag är hijabi och spelar undervattensrugby”

Muna Idow gick aldrig nära vattnet när hon bodde i Somalia. Idag spelar hon undervattensrugby. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val.

”Jag visste inte att vi var först i världen. Att det inte fanns andra hijabis som spelade undervattensrugby. Jag blev helt chockad när jag fick reda på det.

Jag har alltid älskat vatten, men samtidigt varit rädd för det. Jag såg aldrig havet när vi bodde i Somalia trots att det låg ganska nära. Tjejerna vågade inte gå till stranden för killarna kunde vara jobbiga, och folk var rädda för havet. Kanske hade någon släkting drunknat, och då sa alla att: ’Ah! Man ska inte gå nära havet!’ Idag är vattnet ett ställe där jag känner mig fri och trygg, men också unik. Dels för att mitt utseende sticker ut i mängden, med burkinin och så, och dels för att jag kan göra saker som många kanske inte tror att jag ska kunna.

När jag kom till Sverige fanns krav från skolan om att man måste kunna simma, men det var inte så lätt. Jag gick på gymnasiet och skolan ville inte erbjuda simlektioner bara för tjejer, och det var svårt att få en plats i den blandade simskolan, för vi var så många som behövde lära oss. Till slut tröttnade jag och bestämde att nu ska jag fixa det här på egen hand.

Jag hade hört att det fanns tid bara för kvinnor på Frölundabadet på fredagseftermiddagarna, så jag gick dit tillsammans med min storasyster som inte heller kunde simma. Det var ganska pinsamt i början, för nästan alla andra kunde simma. Vi var vi lite rädda också, men jag hämtade flytdynor och började härma dem som kunde. Det var ett ganska riskabelt sätt att lära sig på, men jag såg ingen annan lösning.

Sen hörde jag talas om Felix Dykförening som hade ett integrationsprojekt med simskola för bara tjejer, så jag gick dit och det öppnade för möjligheter som jag inte trodde fanns. Hos dem lärde jag mig simma med bra teknik, utan att behöva skämmas över min okunskap. Jag insåg att det fanns många andra som inte heller kunde, och att det är okej, det är aldrig för sent att lära sig. Det kändes så hoppfullt. Här fanns personer med liknande erfarenheter som jag kunde prata med, och vi behövde inte oroa oss för det där med killar heller. Att det var kvinnoseparatistiskt var stort.

Sen, när vi kunde simma, fick vi erbjudande om att lära oss spela undervattensrugby också, för det är det som Felix Dykförening gör i vanliga fall. När jag såg hur det gick till blev jag väldigt intresserad. Jag tyckte att det verkade roligt, som ett stort fiskstim som jagar under vattnet, och jag tänkte att, wow, om jag kan det där, då kan jag allt!

Från början visste jag inte att vi var de första hijabisarna i världen att spela undervattensrugby. Det fick jag reda på först ett par år senare och jag blev så stolt och glad när jag hörde det. Men för mig handlade det ändå alltid om att bryta strukturer och visa att burkinitjejer också kan. Många kanske tänker att det inte går att spela undervattensrugby i burkini, att det blir för tungt, men det går om man vill. Och visst fanns det folk som undrade vad jag höll på med. Jag minns till exempel hur min mamma reagerade när jag berättade att jag skulle börja spela. Hon bara, VA? Vill du dyka UNDER VATTNET och spela boll? Vill du DÖ? Då sa jag: ’Nej, mamma. Nu har jag lärt mig simma. Vatten är inte farligt, det är okunskap som är farligt’.

Tyvärr så får vi hijabis inte enbart positiva reaktioner på att vi är aktiva i vattnet och tar plats. Jag fick möjligheten att själv bli simlärare och kunna lära ännu fler tjejer att simma. Under sista året på gymnasiet startade jag ett UF-företag, Mermaid Simskola, och det gick bra för mig. Jag kom hela vägen till SM-finalen i Ung Företagsamhet och då var det flera tidningar som ville intervjua mig. Många reagerade på det som skrevs, särskilt på Facebook. Det var kommentarer om vad mina elever hade på sig, hur jag såg ut. Mycket om att det skulle vara ohygieniskt med burkini. Men det var också många som gick in och försvarade och förklarade att en burkini är gjord i samma material som en bikini, den är bara lite längre.

Det är klart att det känns tråkigt att vissa tycker att det jag har valt att ha på mig är konstigt och onormalt, det gör att man känner sig exkluderad. En avvikare som hamnat utanför normen. Men det är också många som tycker att det jag gör är positivt. Och jag känner faktiskt att jag kan inspirera andra. Jag visar att här finns en hijabi som är svart, som kan simma, som spelar undervattensrugby, som är simlärare.

Förrförra sommaren badade jag förresten i havet för första gången. Det var här i Sverige, tillsammans med mina träningskompisar. Det var lite blåsigt och vågigt den dagen och inte särskilt varmt i vattnet, men det var ändå helt fantastiskt, och jag är så glad och tacksam över den erfarenheten.”

Berättat för Leandra Caldarulo