”Jag blev Bob Dylans privatchaufför”

Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. Åke Severinsson, 90 år, minns när en hyllad världsartist och Nobelpristagare damp ner på ett slott Skåne den 27 maj 1989.

”I princip hela mitt yrkesliv jobbade jag som snickare på Högestads Gods, åt greve Carl Piper som bland mycket annat ägde Christinehof Slott i Tomelilla kommun. På slottet arrangerades konserter under många år, med början i mitten på 1980-talet. Först av det mindre slaget och då fick jag i uppdrag att bygga scenen. Med tiden växte allt – det blev större artister och scenbyggen i en storlek som jag inte längre fixade. Då fick jag en annan roll – som chaufför åt artisterna på besök. Dels körde jag redan en del buss vid sidan av mitt vanliga jobb, dels ägde jag en folkabuss eftersom min fru var funktionshindrad och vi behövde den för transporter. Den passade bra att frakta även artister i.

Under åren körde jag alltifrån Per Gessle och Marie Fredriksson, när de var där med Roxette, till Kurt Olsson och hans damorkester. Men ibland dök det också upp en och annan från Amerika. Den där Bob Dylan som kom 1989 till exempel. Han hade personal med sig för allt möjligt, till och med kock fastän det fanns matsal och allt på Christinehof slott där han skulle bo.

Den där amerikanska kocken hämtade jag på ett hotell i Kristianstad och han var en sådan som tyckte att jag skulle göra än det ena, än det andra för honom. Som att växla 1 000 dollar till svenska kronor. På en lördag i Kristianstad? Och när han hoppade in i min folkabuss som var helt ny, bara två dagar gammal, tog han fram en cigarett fastän jag hade satt upp en stor skylt där bak om ’NO SMOKING’. Jag blev så förbannad så när vi kom ut på stora vägen, och jag fått upp bussen i 100 kilometer i timmen, öppnade jag takluckan. Då blåste det till så jävligt att jag tror att han svalde cigaretten där bak.

Jag hade fått provköra med Dylans livvakt.

Dylan själv var inte bättre. Han skulle ha en speciell cola-dryck och den hade de inte på lanthandeln i Eljaröd. Och så ville han ha speciella små hotelltvålar, men de fanns inte på apoteket där jag var, så jag tog några vanliga som det stod Bliw på istället. Det gick inte för sig, så jag blev utskickad igen och letade Österlen runt. Till slut fick jag tag på några som de kunde avvara på gästgiveriet i Brösarp.

När det var dags för konsert den kvällen var mitt uppdrag att köra Dylan från slottet till scenen. Jag hade fått provköra med Dylans livvakt, en kille som såg ut som Mike Tyson, tidigare under dagen. Det gick lika bra då som det gjorde nu när Dylan satt där bak. Jag pratade inte ett ljud med karln, utan stannade bakom scenen precis där jag skulle. När han hade lämnat bilen gick jag bak för att stänga dörren. Då såg jag att han min själ hade lyckats spilla ut en hel, stor mugg med cola i min nya folkabuss. En stor pöl låg över heltäckningsmattan. Fullständigt förstörd var den. Jag blev fly förbannad och tyckte att det var ett jävla sätt att på den lilla sträckan lyckas spilla ut läsk, och sedan inte ens ha mage att säga något. Egentligen skulle jag ha kört honom tillbaka till slottet efter konserten men det vägrade jag. Han fick ta den stora bussen tillsammans med de andra i sitt gäng istället.

Nu var inte alla som Bob Dylan. Marie Fredriksson var till exempel väldigt snäll, minns jag. Hon bad mig se till så att hennes klänning blev ren till kvällen, så då åkte jag till kemtvätt i Ystad och fixade det. Och så minns jag Wilmer X – fyra trevliga killar från Malmö som ville se lite av naturen, och gärna lite vildsvin som de kunde ta kort på. Så jag körde ut dem i hägnet, gick ur bussen och väntade på att vildsvinen skulle närma sig. Då fick jag för mig att skoja med dem. Jag ropade ’oj, oj, oj’ och sprang snabbt tillbaka mot bussen. De blev livrädda och sprang efter. När de såg mig stå där och skratta sa de ’du, din jävel’.

Allt det här är ju längesedan nu, men det är roligt att tänka på den tiden. Lite stolt är jag, och jag ångrar att jag aldrig tänkte på att ta autografer eller i varje fall få ett kort på mig och de här artisterna. Det låg inte för mig på något sätt.

Sedan hade jag väl inte velat spara något från alla förstås. När jag ser tillbaka kan jag säga att de jag tyckte bäst om var de som hade fötterna lite mer på jorden. De stora artisterna som kom utifrån var ofta bökiga. Någon som hette Alice Cooper ville inte ens hoppa in i min folkabuss eftersom han vägrade åka annat än amerikanskt. Så slutade han också sin konsert med att slå sönder en gitarr. Så jädra onödigt. Och Dylan tyckte jag aldrig om. När jag kom till jobbet efter den konserten hade de andra killarna köpte en CD med honom, som de gav mig. För att jävlas. De tyckte ju att det var roligt förstås. Jag tror aldrig jag lyssnade på den. Det var inte min musik. Och i dag vet jag faktiskt inte var den har tagit vägen.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén