”Jag blev Sveriges första dödsdoula”

  • 2 maj 2022
  • 7 min

// Foto: Ellika Henrikson

”Jag blev Sveriges första dödsdoula”
Kristina Lindh

// Foto: Ellika Henrikson

Lyssna på artikeln

Efter att hon följt sin mammas sista andetag tog Jenny-Ann Gunnarssons liv en ny vändning. Hon ville använda sina erfarenheter och blev Sveriges första certifierade dödsdoula.

”Mammas död var den utlösande faktorn. Jag är enda barnet, när hon blev sjuk kändes det naturligt för mig att finnas där.

Förloppet var kort, bara sex veckor, och jag var hos henne i stort sett hela tiden. Sista veckan bodde hon hemma hos oss i Göteborg, jag kopplade hennes syrgas till tändaruttaget i bilen och körde henne från Småland. Vi installerade mamma i vår matsal, hon var mitt i händelsernas centrum, togs om hand av ett palliativt vårdteam och fick träffa sitt barnbarn.

Sista dygnet gick mamma in i en sorts medvetslöshet. Jag pratade henne in i döden, sa ’Det är okej, du får släppa taget’, ’Vi kommer klara oss’.

Döendet var som en omvänd förlossning. Det gjorde enormt intryck på mig. Jag var alldeles hög efteråt och kände att jag måste göra något av min erfarenhet. Jag ringde begravningsentreprenören som hjälpt oss. Plötsligt hörde jag mig själv fråga ’får jag praktisera hos dig?’. Några år senare stod jag med en egen begravningsbyrå.

Jag ordnade ofta föreläsningar och mingel om döden och döendet. Inspiration hämtade jag bland annat från Death café-rörelsen, som finns över hela världen.

Ändå var det något som saknades. Via Death café kom jag i kontakt med dödsdoula-utbildningen i England. I samma veva läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om att en av fem svenskar dör ensamma. Det klack till i mig. ’Nu gör jag det bara’, kände jag och anmälde mig till en utbildning.

Kursen pågick under två år. 2018 blev jag Sveriges första certifierade dödsdoula.

En dödsdoula är en följeslagare för den som ska dö. Vi är inte medicinskt utbildade men har kunskap om sjukvård. Vi underlättar för dem som finns runtomkring och som kanske vill vara där men inte riktigt orkar. Kanske är relationerna såriga.

I engelsktalande länder är rollen etablerad. Här hemma växer intresset. Nästan dagligen hör människor av sig, antingen för att de är allvarligt sjuka och vill ha en dödsdoula vid sin sida, eller för att de själva vill utbilda sig.

Ibland kopplas jag in tidigt i sjukdomsförloppet, ibland för att finnas med i slutskedet. Med en dödsdoula har man större möjligheter att dö hemma. Min uppgift är inte att rädda liv – när personalen ruschar in för att ta hand om ett akut hjärtstillestånd finns jag där som en lugn konstant.

Att det heter att man ’är döende’ betyder inte att man är död. Man lever fram till dödsögonblicket. Vill någon gå på konsert försöker jag ordna det, med rullstol och syrgas. Vill någon gå på restaurang tar jag hem restaurangen.

Efter en tid kommer fasen när den sjuke bli tröttare och har svårt att hänga med. Man vill vara hemma och cocoona sig. Kroppen stänger sakta ner. Jag börjar vaka. De närstående är ofta delaktiga, tillsammans är vi där i dödsögonblicket.

Min vision är att ta hem döden och äga den, så som man gjorde förr. Den döda kroppen måste inte alls åka iväg till bårhus. Man kan ordna så att allt tas om hand hemma. Tiden efteråt är viktig, jag finns för de efterlevande, för att hjälpa till att markera ett avslut.

Det har hänt att jag doulat enbart den närstående. En kvinna hade en mamma som var döende och mamman ville att bara den närmsta familjen skulle känna till hennes sjukdom. Det blev för tungt för dottern. Jag doulade dottern så att hon kunde finnas för sin mamma.

Den allra sista tiden kan se så olika ut. Många gånger räcker det att vara där. Att sitta bredvid i tystnad. Den döende känner närvaron.

Om jag varit med en tid under sjukdomsförloppet kan jag tillsammans med den döende ha gjort övningar som vi kan jobba med. Det kan handla om guidad meditation eller visualisering. Ibland läser jag någon vacker text.

Som dödsdoula måste jag vara försiktig med hur jag formulerar mig kring det här med livshållning. Jag får inte trycka på med egna åsikter. Om en person är ateist kan jag inte läsa ur Bibeln.

Döden är demokratisk. Det är ett påstående man hör ofta. För mig som dödsdoula är det tydligt hur sant det är. Det spelar ingen roll vad du sysslat med eller har i ägodelar, inför döden blir alla lika. De döendes ansiktsuttryck är desamma.

Jag är volontär på ett hospice – i egenskap av medmänniska, inte i min roll som begravningsentreprenör eller dödsdoula. Det är ofta med en viss bävan jag går dit. Men så fort jag är på plats känner jag bara en sån frid. När jag går därifrån tänker jag ’Jag fick en dag till’.

Många använder omskrivningar för ordet död. Man säger att bloggaren Dagny gick ur tiden eller att Sven Melander somnade in. Inte ens på hospice säger de ordet död. Då är det inte konstigt att döendet skrämmer.

Alla har sina egna tankar om vad som händer efteråt, om det blir svart eller om man går vidare på något sätt. Det är helt okej att tänka att döden är som att släcka lampan, så där som jag ändå gör på kvällen när jag ska sova. Samtidigt är det bra att man vågat närma sig frågan om vad man tror.”


Berättat för Kristina Lindh.

Fler utvalda artiklar