”Jag blir provocerad – för mig är Putin en fascist”

Jonas Sjöstedt lämnade partiledarrollen för ett helt annat liv – i Vietnam. Här skriver han om den svåra tiden efter avhoppet och dagarna i Hanoi där han inte kan sluta tänka på ”fascisten Putin”.

Jag kliver ut i trädgården när solen går upp, trots den tidiga morgonen är det redan varmt. I trädgården fågelsång, från templet i närheten hörs gonggongar och böner, i bakgrunden stadens brus.

Jag tar en tur bland blomkrukor och rabatter med kaffekoppen i hand, ser hur chilin blommar, vilka tomater som bör skördas och nyper av några blommor som blommat över. Familjen sover fortfarande, det är helg. Men även på vardagarna är jag den som vaknar först, kokar kaffet och ser till att de trötta tonåringarna inte missar skolbussen.

De andra i familjen är lediga på helgen och sover länge. För mig flyter vardag och helg ihop, det är samma rutin. Jag dricker kaffe och läser nyheter från Sverige, Ukraina och Vietnam. Sedan används morgonens timmar till skrivande. Några dagar tidigare har jag skickat in manus till en ny bok till förlaget, min fjärde sedan jag lämnade Sverige och politiken. När jag tryckte iväg texten efter en sista genomläsning kändes det bra. Nu någon dag senare kommer tvivlet. Tänk om texten inte duger? Tänk om förlaget tycker att det är skräp? Alltid detta tvivel, det kommer smygande som en objuden gäst. Det var samma sak efter partiledardebatter och kongresstal. Men jag motar tillbaka tvivlet på samma sätt som jag gjorde då, man kan bara göra så gott man kan, arbeta hårt och lära av sina misstag.

Två unga backpackers från Stockholm har hört av sig. En av dem har jag stött ihop med några år tidigare, på Saltoluokta fjällstation. Nu reser han runt i Vietnam med sin flickvän, de undrar om jag har tid att ses för en lunch eller en kaffe. Vi går till mitt favoritställe för bun cha, en maträtt typisk för Hanoi. Det är risnudlar, sallad, örter och grillat fläskkött i en buljong med fisksås, till det de vietnamesiska vårrullarna nem. En portion kostar 40 000 dong, motsvarande 17 svenska kronor.

Nu fikar jag flera gånger i månaden med unga svenskar på genomresa.

Vi sitter på de låga plaststolarna på cementgolvet och talar om deras resa runt landet, om hur Vietnam är som samhälle och om läget hemma i Sverige. De är öppna och nyfikna, väl pålästa men med många frågor. Många backpackers tycker om Vietnam, det är billigt och säkert, landskapet är ofta bedövande vackert, det är annorlunda och vänligt. Hanoi är en stad full av karaktär med trånga gränder, gamla hus, sjöar och alléer. Visst hänger det propagandaaffischer med hammaren och skäran längs gatorna, men censuren, enpartistaten och de politiska fångarna är inget som turisterna märker av. Istället är det den frenetiska trafiken, den snabba ekonomiska utvecklingen och framtidstron som många slås av.

Vi pratar om Sverige. Vi delar samma oro inför ökad rasism, otillräcklig klimatpolitik och hårda ekonomiska tider nu när många har svårt att få pengarna att räcka till elräkningar, hyra och mat. Vi oroas över ett samhällsklimat där det extrema och intoleranta allt mer ses som normalt. Sverige är ett rikt land och en stabil demokrati. Vietnam är en diktatur som är på väg att lämna fattigdomen bakom sig, men ett land där många fortfarande lever enkla hårda liv. Ändå är det i Sverige som stämningen präglas av frustration och pessimism medan vietnamesiska ungdomar tillhör de mest optimistiska i världen.

I gränderna i Hanois gamla stadsdel vimlar det av turister. Under pandemin var det mer stilla, då hade vi Vietnam för oss själva, gränserna var stängda för att hålla viruset ute. Nu fikar eller lunchar jag flera gånger i månaden med unga svenskar på genomresa. De ser Vietnam som landet är idag.

En annan grupp resenärer som hör av sig är de äldre, de som var FNL-are, de som sålde Vietnambulletinen och samlade in pengar när de var unga. Nu är de pensionärer med grått hår. För dem är Vietnam historia, deras egen ungdoms historia och en historia av antiimperialism och frihetskamp mot amerikaner och fransmän. Historia om ett litet folk som under ett enormt lidande besegrade kolonialmakter och ockupanter. Vietnamrörelsen och Vietnamkriget, som i Vietnam kallas det amerikanska kriget, präglade en generation unga svenskar och förändrade det svenska samhällsklimatet.

Men hur blev det sedan? Det är det de undrar. De är stolta över solidariteten med Vietnam men känner sig ofta osäkra inför vad det sedan blev av landet som de känt så starkt för. En del har svårt att få ihop det. De hårda åren med hunger, internationell isolering och fattigdom efter kriget är historia. Ekonomin växer så det knakar, en liten nyrik elit drar ifrån den hårt arbetande befolkningsmajoriteten. De susar förbi i sina dyra bilar och märkeskläder. Korruptionen är en förbannelse för vanliga vietnameser, alla vet att pengar rinner ned i fickorna på högre tjänstemän och partitoppar. Utländska storföretag öppnar nya fabriker, här tillverkas kläder, skor, elektronik och IKEA-möbler för hela världen. Vilda strejker är relativt vanliga, men fria fackföreningar tillåts inte.

Få pratar om kriget, man blickar framåt. Relationen med USA är god, utrikesminister Blinken har precis besökt Vietnam. Det är Kinas inflytande som vietnameserna är oroliga för. De brukar se fundersamma ut, de gamla FNL-arna.

Hemma efter lunchen fortsätter jag med nästa skrivprojekt, en bokrecension. Kohei Saitos bok Marx in the anthropocene. Texten kräver koncentration, abstraktionsnivån är hög. Saito lyfter fram de gröna delarna av marxismen som han vill förena med miljö- och klimatrörelsens tänkande. Han hävdar att ständig tillväxt och kortsiktigt vinsttänkande inte går att förena med att rädda klimatet. Det är spännande och utmanande, men ibland väl teoretiskt. I Japan där Kohei Saito är professor har hans böcker sålt i stora upplagor till en ungdomsgeneration som oroar sig över klimatförändringarna och som drömmer om något mer än att lojalt arbeta övertid för något storföretag.

Jag skördar sallad och basilika i trädgården, vi äter pasta med pesto till middag. Jag somnar innan barnen, det gör jag nästan alltid.

Värmen håller i sig med temperaturer en bit över 30 grader. Tiden för sockerärtor och en del sorters sallad är över, det är för varmt. På vintern i Hanoi får jag försöka odla det som hör till sommaren i Västerbotten. Men mangoträdet och avokadon ger skugga i trädgården.

Ann, min fru, är ambassadör. Jag håller mig på behörigt avstånd från hennes arbete. Kontakter med vietnamesiska motparter, svenska företag och nationaldagsmottagningar är hennes uppgift, inte min. Att sköta trädgården, planera för fler solpaneler och ha kontakt med barnens skola är min planhalva. Jag håller mig där.

Men den här dagen är lite ovanlig, idag ska hela familjen följa med till ett hotell där muslimska länders ambassader i Hanoi har bjudit in för att fira Eid. Det är mer en familjefest med massor av mat och högtid än diplomati.

Ambassadörer från länder i hela världen är på plats. Det ukrainska ambassadörsparet sitter bara några meter från Rysslands ambassadör. De talar inte med varandra. Jag går fram till Oleksandr och Irina från Ukraina och samtalar en stund om den förväntade ukrainska offensiven. Med den ryska ambassaden i Hanoi har Sverige inte längre några kontakter, inga inbjudningar skickas, inga möten hålls. Däremot bjuds ukrainarna hela tiden in till möten där Sverige deltar. Rysslands överfall på Ukraina får konsekvenser även i Vietnam.

Ibland känner jag mig som en MÖP.

Vietnams regering tassar försiktigt runt kriget i Ukraina. Man vill helst inte ta ställning. I de vietnamesiska nyheterna är rapporteringen om Ukraina sporadisk. Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, är en gammal allierad som hjälpte Vietnam. Flera av Vietnams äldre ledare utbildades i Sovjet. Vapnen i den vietnamesiska militären är till stor del importerade från Ryssland.

Även i delar av befolkningen märks proryska stämningar. Jag har råkat ut för det mer än en gång när jag diskuterat kriget med vietnamesiska bekanta. ”Ni tror att ett krig i Europa är hela världens problem, men ni tror inte att världens problem är Europas problem” eller ”Västvärlden hycklar, se bara på hur ni agerar när det gäller Irak eller Palestina”. Så kan det låta. På stan har jag sett enstaka ryska flaggor eller Z-märken på vietnamesiska jackor. Andra vietnameser känner för Ukraina.

I Hanois gamla stadsdel och på turistorterna hör jag ofta ryska. En del av dem jag möter är säkert unga män och familjer som lämnat landet för att inte tvingas delta i kriget. Andra är tillfälliga turister som äter gott och solbadar på Vietnams stränder medan rysk militär bombar civila i Kharkiv och Kherson.

Jag blir provocerad, jag kan inte hjälpa det. Jag följer kriget i Ukraina varje dag. Ibland känner jag mig som en MÖP (militärt överintresserad person) trots att jag i grunden är skeptisk till militarism och överdriven nationalism. Nu sitter jag och följer truppförflyttningar runt Bakhmut och attacker mot ammunitionsdepåer i Luhansk. Ukraina måste vinna det här kriget för att få en rimlig fred, och vi måste hjälpa dem. Det är en överlevnadsfråga för Ukraina, viktigt för Europas säkerhet. Ett nederlag för Putin vore även det bästa för Rysslands framtid. För mig är Putin en fascist och en tjuv som har plundrat sitt eget land.

När jag känner mig provocerad får jag påminna mig om att skilja på regimen och det ryska folket. Jag reste från Umeå till Hanoi i höstas och passerade Uzbekistan och Kazakstan samtidigt som mobilisering skedde i Ryssland. Unga ryssar som inte ville kriga mot Ukraina vällde in över gränserna till grannländerna. Jag träffade dem överallt, i parkerna, i butikerna och på tågen. Många kom ensamma, andra med vänner, familjen eller flickvännen. Alla hade de en historia att berätta, på några dagar hade de tagit ett beslut som förändrat deras liv. De hade tagit ställning mot kriget och hade inte en aning om när de kunde återvända till sitt hemland igen. Många var väldigt unga, några såg ut som min tonårsson. Vad hade jag gjort om jag hade varit en rysk pappa med en son som skulle skickas till fronten för att döda ukrainare? Jag hade nog bett honom fly och försökt hjälpa honom att lämna landet.

I eftermiddagssolen cyklar jag och min dotter till en pub vid sjön. Där träffas nordiska familjer som har barn på samma skola. Under lång tid har det funnits svenska lärare och undervisning i svenska i Vietnam. Sverige var en stor biståndsgivare till Vietnam, under en rad år på 1980-talet var vi allra störst. Det ordnades förskola och skola för biståndsarbetarnas barn såväl i Hanoi som vid pappersbruket i Bai Bang som byggdes med svenska biståndsmedel. Många äldre vietnameser minns Sverige som en gammal vän som fanns där när det var som svårast. Nu finns det bara tre svenska barn kvar i Hanoi som läser svenska i skolan, två av dem är mina.

Det är vardagsmorgon. Jag vaknar vid sex på morgonen och ser min bild i badrummets spegel när jag borstar tänderna. Med skägget, rynkorna och det uttunnade håret blir jag allt mer lik min far som jag minns honom. Han gick bort för mer än 20 år sedan, var trött och sliten på slutet, blev sjuk och dog några år innan han skulle gått i pension. Jag börjar närma mig den åldern.

När jag ser min 15-årige son är det som att se en kopia av mig själv i samma ålder, han är lång, smal, blond och allvarlig. Det är inte så att mina 15-åringar alltid vill hänga med sin pappa, men nästan varje gång de vill det så har jag tid för dem. Hälsan och barnen vägde tungt när jag slutade som partiordförande, ett uppdrag som jag verkligen tyckte om. Men jag ville sluta i tid. Sluta för att få tid för min familj.

7.25 har barnen och Ann lämnat huset för skola och arbete. Lugnet sänker sig. Det är tid för skrivande. När jag kör fast tar jag en tur i trädgården. Jag äter lunch med en god vän från Berlin som också bor i Hanoi. Jag strosar förbi ett av flera gamla tempel i min stadsdel.

Vietnameserna har många traditioner. Folktro, seder och religion lever sida vid sida. Årets stora högtid är Tet, det vietnamesiska nyåret. Nu lever vi i kattens år, det är ett bra år säger de som jag frågar, men inte riktigt lika bra som drakens eller tigerns år. Men det finns olika åsikter om saken. En del män vill inte gifta sig med en kvinna som är född i tigerns år, de sägs ha stark vilja och vara frispråkiga. Tidpunkten för när man gifter sig eller köper ett hus kan avgöras av kalendern och månen. Ett nytt hus ska välsignas av munkar för att inte drabbas av olycka. Man hedrar och minns avlidna släktingar på deras dödsdag. Det offras mat vid altaret i hemmet och papperskopior på sedlar eller kläder eldas upp för att de ska ha det bra där på andra sidan.

På eftermiddagen ringer Aktuellt från Stockholm.

När det är halv eller fullmåne vallfärdar folk till templen i min stadsdel. Man tänder rökelse och offrar frukt, kex eller sedlar. Men även ett paket cigaretter eller några burkar öl fungerar bra. Längs gatorna framför templen sitter spåmän med långa skägg, de är klädda i vackra röda sidendräkter. Många fnyser åt spåmännen. Men astrologi och månkalendern spelar en stor roll i många vietnamesers vardag, genom att låta spå sig kan man undvika framtida olyckor.

Det är lätt att avfärda en del traditioner som vidskepelse. Men är vi inte mer lika än vi först tror? Jag berättade för en god vän att jag hade varit sjuk, men att jag fått snabb hjälp på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. ”Jag hade änglavakt”, sa jag till min vän. Hon såg helt oförstående ut, ”änglar, vad är det?”. Snart hade jag trasslat in mig i en lång förklaring om kristna små änglar som sitter på molnen och vakar över oss, och som kan ingripa i våra liv. Min vän såg bara mer frågande ut. Jag insåg hur konstigt det jag sa måste låta för henne. ”Lite som goda andar” försökte jag förklara. ”Jaså, goda andar, men då förstår jag precis, det har vi i Vietnam också” sa min vän med ett självklart leende.

På eftermiddagen ringer Aktuellt från Stockholm. De undrar om jag vill vara med i kvällens sändning och diskutera Nato. Ett ögonblick är jag på väg att tacka ja, genom huvudet far argumenten och tankarna på vad jag skulle vilja säga. Jag tvekar. När Aktuellt sänds i Stockholm är klockan två på natten i Hanoi, det är inte min tid på dygnet. Men viktigast av allt, det är inte min uppgift längre, det är andra som ska ta den plats i debatten som jag hade förut. Så jag tackar nej, igen.

Att sluta som partiledare var inte helt enkelt, det var som om tempot och reflexen att agera och ge mig in i debatten fanns kvar i kroppen. Som att jag fortsatte springa, men nu utan sammanhang, utan mark under fötterna. Det tog minst ett år innan jag hade landat på ny mark. Jag slutade formulera svar i mitt inre på alla de möjliga frågor som kunde ställas till mig. Jag behöver inte vara helt uppdaterad om det senaste i politiken. Men intresset för politiken, för klimatet, jämlikheten och vad som händer med Sverige finns kvar och är oförminskat. Jag slipper eviga möten, konflikter och den offentliga exponeringen, politikens avigsidor. Jag kan skriva om politiska frågor och stå i valstugan som en av många andra. Jag är fortfarande med, men på ett annat vis.

Det är bra så.