”Jag börjar förstå vidden av Los Angeles som den sista utposten”

Markus Wilhelmson återvänder till sin gamla hemstad och minns hur det var när han först kom dit – som en av 16 miljoner främlingar. Tur att Joan Didion finns där som stöd.

En kortare version av den här texten publicerades först i vårt systermagasin Vi Läser.

Det kan tyckas naivt i efterhand, men det är först när jag har tagit farväl av A på flygplatsen och kör norrut på La Cienega Boulevard som insikten får fäste och övermannar mig:

I en stad utan början, slut eller kärna – det Los Angeles som nu ska bli mitt – känner jag en enda människa. Han vill inte ha mig här. Jag har tagit hans jobb. Från och med nu är det jag och 16 miljoner främlingar.

Jag parkerar flakbilen jag hyr, öppnar dörren till lägenheten jag hyr, sätter på tv:n jag hyr, dödar en kackerlacka som sprattlar på heltäckningsmattan i badrummet, och faller som ett rotlöst träd. Jag faller djupare än jag någonsin har fallit.

Hur blå kan man bli?

Telefonen ringer i lägenheten där min kropp har flyttat in. En intensiv man försöker sälja en pensionsförsäkring. Jag är för välkammad för att avsluta samtalet, men i en av hans få andningspauser flikar jag in att jag är fullt upptagen med att överleva helgen, att mitt perspektiv inte rymmer långsiktiga investeringsplaner och att jag därför gärna avstår. Säljaren lägger på innan jag har pratat till punkt.

Jag måste ut, få syre som inte är luftkonditionerad. Att promenera bort ångest har fungerat förut, så jag ger mig i väg, planlöst, i kvarter jag behöver erövra. Jag möter ingen. Det är en overklig känsla, som om jag landat på en planet där jag inte kan språket eller koderna. Solen invaderar mig, genomlyser mig. Jag är en vandrande röntgenbild.

Känner mig som Tore Andersson i Stig Claessons En vandring i solen. Tores flickvän har just gjort slut, så han flyr på solsemester, dricker sig målmedvetet utför, placeras på vårdhem för psyksjuka, skrivs ut och börjar gå fram och tillbaka längs en aveny vid havet. Muntert är det inte, inte ens med Gösta Ekman i huvudrollen.

I Los Angeles famlar jag efter en ledstång, tecken på mänsklig aktivitet bortom fyra hjul. Eller åtminstone lite skugga. Jag trampar trottoar, kilometer efter kilometer, förbi törstiga trädgårdar, förbi hundar som kippar efter luft och skinnsoffor som ställts ut för att självdö. Jag andas in damm och fossilt bränsle. Meningslösheten breder ut sig i alla väderstreck. All the leaves are brown, sjunger The Mamas & The Papas. Skrapar man lite på ytan kommer öknen att synas.

På Sunset Boulevard anar jag liv. Människor som rör sig bakom fönster. Är det en hallucination? Jag hittar en yogastudio, ett pilatesgym, en nagelsalong, en strippklubb. En bar som säljer juice pressad av nyklippt gräs. Extrapris på Botox. Låren klibbar. Skjortan har fastnat på ryggen.

Jag uppskattar att 90 procent av det jag ser är tillverkat av plast och resten av sämre material. Vid ett rödljus stannar en förvuxen stadsjeep med inbyggda tv-skärmar. Passagerarna tittar på hårdporr. Någon skriker Fucking tourist från en bil och kastar en pappmugg från Starbucks efter mig.

Jag är på väg att gå sönder.

Jag är inte en av dem som landat i Los Angeles med en storslagen dröm eller med högtflygande planer om existentiell förändring. Jag är tillfreds med den jag är och tanken på att levitera till en högre och lyckligare nivå känns fåfäng, snudd på pervers. Jag har bara kommit hit för att utföra ett arbete, och överleva. Ungefär i den ordningen. Nu inser jag att uppgiften är större än så. Jag måste gå hel ur det här, med bibehållen tro på mig själv och på mänskligheten.

I korsningen där Holloway Drives uppförsbacke gör sällskap med Sunset Boulevard dyker plötsligt en gulröd neonskylt upp, och ju närmare jag kommer… Kan det verkligen stämma? Jag ökar takten. Det måste vara en kuliss. En bokhandel. Här? Jag hinner tänka att den säkert säljer bokryggar per löpmeter som inredning till tv-serier med burkskratt, eller är specialiserad på pekböcker om biceps och donuts. Men – så kliver jag in…

Det är möjligt att minnet spelar spratt, men i den stunden, just där och just då, känns det som om jag får friskt källvatten efter att ha varit vilse i öknen.

Jag har kommit hem.

Doften på Book Soup är en madeleinekaka doppad i lindblomste och förflyttar mig till San Sebastian och en simtur med Hemingway, till fyren på skotska Skye med Virginia Woolf, till västra Kansas med Truman Capote, till Ontario med Alice Munro. Dörren jag öppnar är ingången till Narnia och de världar litteraturen tidigare tagit mig. Chet Baker sjunger I get along without you very well och tiden som jag känner den upphör att existera.

När jag kliver ut på gatan igen har det börjat skymma. Jag har förhörts av personalen om vilka författare jag uppskattar, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Jag svarar att jag inte är på väg någonstans. Jag vill vara kvar här. Vad jag bär med mig därifrån är inte bara böcker; det är ett första hjälpen-kit. Det finns inga lyckopiller, skrev en gång Bodil Malmsten, och hon – som hade knaprat sig igenom stora delar av Fass-katalogen – visste bättre än de flesta, men jag undrar om inte böcker, näst efter vaccin och handsprit, är vad vi borde fylla våra livsuppehållande förråd med.

Jag lämnar sicksackgångarna på Book Soup med en sprängfylld tygpåse och förvissningen om att jag nu inte bara bär med mig en nyckel till den stad jag placerats i, utan också en fiktiv flykt därifrån, när verkligheten blir för tung att bära.

Långsamt ändrar kvarteren skepnad och staden karaktär. Bakom transportsträckor av asfalt som tidigare var anonyma och livlösa döljer sig berättelser. Jag upptäcker att jag bor på samma gata som Mariah Wyeth i Joan Didions Lagt kort. Vi handlar i samma mataffär. Likt Mariah, också deprimerad och självupptagen, ger jag mig ut på motorvägen, upplever den meditativa rytmen i ett filbyte, kör ibland rakt ut i öknen, ibland in i solnedgången, doftar havet i Malibu, upplever melankoli, högvatten och fullmåne i Venice Beach.

Jag börjar förstå vidden av Los Angeles som den sista utposten. Amerika tar slut här. Man kommer inte längre. Västkusten är återvändsgränden för den amerikanska drömmen. I Joan Didions förfinade balansakt mellan utopi och dystopi börjar staden leva, endimensionella karaktärer blir gestalter, fylls med nyanser.

Joan Didion lär mig att alltid parkera med nosen utåt i garaget, redo att fly.

Jag tycker mig se Didion i sin gula Corvette Stingray, och tittar länge på fotografiet där hon står med Stilla Havet i bakgrunden, en cigarett i handen och ett glas whisky som balanserar på altanräcket. Det var här hon väntade på nästa jordbävning, skogsbrand eller jordskred. Ett landskap där okontrollerbara krafter existerar måste påverka också språket. En av de stora skogsbränderna hade hon redan upplevt, när hästar fattade eld och sköts på stranden, när fåglar exploderade i luften. Om krisen eller kriget kommer, skriver Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i sin broschyr till svenskarna. NÄR krisen kommer, skulle skriften heta i Los Angeles, för den kommer, det är det enda man med säkerhet kan veta. Joan Didion lär mig att alltid parkera med nosen utåt i garaget, redo att fly.

När människor plötsligt börjar prata om Santa Ana tror jag först att det är en annalkande högtid, ett helgon som ska firas. Men Santa Ana hälsas inte med pynt och lovsång, utan fasa.

Santa Ana-vindarna drar ner från dalgångarna och bränner allt i sin väg, skapar huvudvärk, näsblod och allergier, nervositet och depression. Lärare i Los Angeles ställer in lektioner eftersom eleverna blir ohanterliga.

Raymond Chandler skriver att de nätter då den heta, torra vinden är på väg slutar varje spritfest i slagsmål. Vanligen försynta fruar fingrar på köksknivar och blickar mot sin makes nacke.

Joan Didion har flyttat österut, tillbaka till New York, och ingen kan klandra henne.

Som många före henne – Bertolt Brecht, William Faulkner, F. Scott Fitzgerald – hade hon landat i Los Angeles för att skriva filmmanus. Hon jobbade för Hollywood för att finansiera det hon verkligen ville skriva, sina böcker, och i filmfabriken visste hon exakt var gränsen mellan kompromiss och kapitulation gick. Bland annat skrev hon manuset till nyinspelningen av A star is born, då med Barbra Streisand i huvudrollen. Nu – när filmen spelats in för tredje gången – har Lady Gaga tagit över, och hon har just köpt ett hus i Malibu, på andra sidan vägen från Didions tidigare hem. Allt hänger ihop. Eller ingenting.

För flera av Didions kollegor blev brödskrivandet i Los Angeles och jakten på snabba cash en utdragen tortyr. Brecht befann sig i exil på en vulgär marknadsplats. Han tittade på varje kulle eller citronträd och letade efter en prislapp. Faulkner frågade filmbolaget om han kunde jobba hemifrån, och när de svarade ja så åkte han hem till Mississippi. Fitzgerald verkar ha farit särskilt illa, med vikande självförtroende och sviktande hjärta. Att han skrev manus i Hollywood var som att anlita en enastående skulptör till att bli rörmokare, menade filmregissören Billy Wilder.

Långsamt börjar jag betrakta Los Angeles som mitt eget. Som ett barn. Inte nödvändigtvis ett välkommet barn, men ändå. Los Angeles har inte valt mig och jag har inte valt Los Angeles, men vi försöker att komma överens.

En dag äter jag sushi med den enda människa jag känner här; han som vill att jag ska lämna stan. Vi sitter på en uteservering i West Hollywood. Han har mörka Ray-Ban och solen i ryggen. Mig lyser den rakt i ögonen och jag är sannolikt den ende i södra Kalifornien som inte äger solglasögon. Till och med hundarna bär dem. Jag svettas ymnigt och har migrän. Jag frågar om han möjligen kan dela med sig av några telefonnummer, vilket skulle underlätta mitt uppdrag. Han svarar att vi kan grilla någon gång. I förvirringen läser jag fel i sushimenyn, blandar ihop bitar med rullar och beställer 80 bitar för 1 200 kronor. Jag ser honom aldrig igen.

Bestämmer mig sedan för att skaffa solglasögon och en åsikt. Jag märker att alla amerikaner har en åsikt. Om presidenten, trafiken, vädret, till och med om Sverige. De har lösningen på Palmemordet. Jag tycker ingenting. Jag är tom. Eller är jag bara öppen?

Jag åker till Book Soup och letar efter böcker med åsikter. Christopher Hitchens. Susan Faludi. John Pilger. Gloria Steinem. Noam Chomsky. Jag köper en bok om den amerikanska konstitutionen. Sedan köper jag en bok som ska förklara boken om den amerikanska konstitutionen. Sedan ger jag upp och ser en film med Jackie Chan.

En kväll träffar jag Katie Orphan på Musso & Frank Grill på Hollywood Boulevard. I ett av de läppstiftsröda läderbåsen skrev Raymond Chandler Den stora sömnen och här tog Brad Pitt, Leonardo DiCaprio och Al Pacino en drink i Once upon a time in Hollywood. I det inre rummet (som har kallats The New Room sedan 1955) muckade Steve McQueen gräl med Charles Bukowski och här hängde Steinbeck och Hemingway (som hade en skrivmaskin av märket Corona).

Det är extra högtidligt att beställa en martini i en bar där Faulkner har marinerat sin skrumplever.

Katie Orphan har nyligen gett ut Read Me, Los Angeles som är ett försök att fånga det litterära Los Angeles. Hon bär tygväska med Joan Didion-tryck.

– I New York och San Francisco ser de ner på Los Angeles, som en stad där ingen promenerar och ingen läser. En ytlig stad där vi bara bryr oss om våra kroppar. Visst, jag känner massor av människor som aldrig läser en bok, men jag har jobbat på bokhandel i tio år och vet vilket brett spektra av människor som läser i den här stan. Hemlösa kom till oss och köpte begagnade böcker för en dollar styck, och det gav dem några timmars andrum i ett outhärdligt liv. Miljardärer köpte hundratals böcker om konst. Och människorna i nöjesindustrin är på ständig jakt efter bra historier till tv-serier och filmer, säger hon.

Jag undrar om det finns någon författare som har lyckats fånga Los Angeles själ, i den mån stan har en själ. Katie Orphan säger att hon älskar frågan och svarar i 25 minuter.

Vem skulle kunna sammanfatta en stad som är så geografiskt, kulturellt och ekonomiskt söndertrasad som Los Angeles? Detta är en del av USA som brukade tillhöra Mexiko. Som har den största andelen koreaner utanför Korea. Som historiskt har präglats av gängbråk, korrupt poliskår, kändiskult och kemtvätt. Nog finns det berättelser, men att tro att man kan sammanfoga dem till en berättelse är rent självskadebeteende.

För varje dag, varje bok, börjar jag förstå den amerikanska drömmens drivkraft, som kanske är starkare i Los Angeles än någon annanstans.

Norman Mailer skrev en gång att han fick intrycket av att människor kom till Los Angeles för att distansera sig ifrån sitt förflutna, för att leva i en nöjespark fylld av vuxna barn.

Jag tror jag förstår vad han menar, men ser ingen som åker i karusellerna, ingen som skrattar i lustiga huset. Och är det någonting som Joan Didion har lärt mig så är det att hålla sams med den man tidigare var; annars kommer din skugga att hinna ikapp dig, knacka på ditt undermedvetna klockan fyra på morgonen och undra vem i helvete du tror att du är.

Jag börjar se på stan som genom ett kalejdoskop. Om jag vrider lite på det förändras prismat och de färgade glasbitarna visar en ny bild. Men jag väntar fortfarande på att se det vackra som många vittnar om.

Jag identifierar mig mer med Jack Kerouac som låg och lyssnade till surret från neonskylten på sitt hotell och konstaterade att Los Angeles är den mest ensamma och brutala stan i Amerika.

Vissa dagar, när klockan är tio på kvällen och bara trafiken rör sig, tänker jag att Los Angeles på kvällarna är ungefär lika dött som Kristinehamn. Men avokadon är godare.

Dagar blir veckor som blir månader, men årstiden tycks oförändrad – jul som påsk – solen skiner.

En klibbig augustikväll ramlar jag in på den oansenliga restaurangen Dan Tana’s i ett flagnat trähus med gröna markiser och stängda fönsterluckor på Santa Monica Boulevard.

Några få bord, rutiga rödvita dukar. Jag slår mig ner vid bardisken bredvid två kvinnor på besök från New Jersey. ”Har du sett vilka som är här”, viskar en av dem. Jag vrider diskret på huvudet. Ser George Clooney vid ett bord och Jerry Seinfeld i ett annat sällskap.

Hon ser lite besviken ut då jag lyckas dölja min upphetsning.

”Du är härifrån va”, undrar hon.

Jag blir tyst i någon sekund och svarar sedan:

”Jajamän. Det här är min stad.”