Markus Wilhelmson återvänder till sin gamla hemstad och minns hur det var när han först kom dit – som en av 16 miljoner främlingar. Tur att Joan Didion finns där som stöd.

En kortare version av den här texten publicerades först i vårt systermagasin Vi Läser.

Det kan tyckas naivt i efterhand, men det är först när jag har tagit farväl av A på flygplatsen och kör norrut på La Cienega Boulevard som insikten får fäste och övermannar mig:

I en stad utan början, slut eller kärna – det Los Angeles som nu ska bli mitt – känner jag en enda människa. Han vill inte ha mig här. Jag har tagit hans jobb. Från och med nu är det jag och 16 miljoner främlingar.

Jag parkerar flakbilen jag hyr, öppnar dörren till lägenheten jag hyr, sätter på tv:n jag hyr, dödar en kackerlacka som sprattlar på heltäckningsmattan i badrummet, och faller som ett rotlöst träd. Jag faller djupare än jag någonsin har fallit.

Hur blå kan man bli?

Telefonen ringer i lägenheten där min kropp har flyttat in. En intensiv man försöker sälja en pensionsförsäkring. Jag är för välkammad för att avsluta samtalet, men i en av hans få andningspauser flikar jag in att jag är fullt upptagen med att överleva helgen, att mitt perspektiv inte rymmer långsiktiga investeringsplaner och att jag därför gärna avstår. Säljaren lägger på innan jag har pratat till punkt.