”Jag försökte få liv i pappa”

// Foto: Nicke Messo

”Jag försökte få liv i pappa”
Lina Norman

// Foto: Nicke Messo

Lyssna på artikeln

Viktor Rydberg var ute på havet och fiskade med sin pappa Ulf när ovädret plötsligt drog in. Ett starkt ljussken bländade honom – sedan sa det pang. Viktor insåg att hans pappa träffats av blixten.

”Det var en söndag i juni 2021. Jag och pappa hade pratat dagen innan om att åka och fiska, men jag var inte säker på om jag ville följa med. Jag sa att han skulle fråga igen när jag vaknade. Till slut sa jag ja. Vädret var fint. Vi hade kollat prognosen och den visade inte regn förrän på eftermiddagen och innan dess skulle vi vara hemma igen. Efter att vi packat ihop våra fiskespön åkte vi till båten och satte kurs mot Vinga i Göteborgs yttre skärgård. Himlen var blå. Bara några enstaka moln syntes.

Vi kom fram till Vinga och låg där och fiskade. Snart kunde vi se mörka moln söderöver. Vi hann få en makrill men sedan kröp fronten in. Man såg att det blixtrade i molnen men de var fortfarande ganska långt borta. Just då tänkte jag mest att jag inte hade lust att vara här om det började regna. När de första regndropparna föll började vi köra mot land. Vi såg ytterligare en blixt och pappa sa: ’Man vill inte vara på havet när det åskar’.

Någon minut senare sa det pang! Det var den värsta smäll jag hört. Alldeles innan såg jag ett jättestarkt ljussken. Det var som att få en ficklampa rakt i ögat. Det blev helt vitt. Samtidigt stannade båten, jag kastades framåt och hamnade på durken. Jag satte mig upp, tittade mot himlen och tänkte ’vad hände?’. Min första tanke var att blixten slagit ner på en ö i närheten och att pappa stannat båten. Men så såg jag pappa. Han satt på durken och föll långsamt åt sidan. Mina öron pep – senare fick jag veta att båda trumhinnorna spräckts. Jag skrek ’Pappa!’, men det gick inte att få kontakt med honom. Då förstod jag att blixten inte slagit ner på någon ö utan i båten – eller i min pappa.

Jag kravlade fram till pappa och noterade att hans tröja var helt sönderbränd på bröstet. I den stunden tänkte jag han nog var död. Sedan tog jag upp mobilen och ringde 112. Jag minns inte exakt vad jag sa, men något i stil med ’Hej, jag heter Viktor, vi har blivit träffade av blixten öster om Vinga, min pappa är medvetslös eller död. Hjälp’. Jag gjorde hjärt- och lungräddning och efter ett tag började pappa faktiskt andas igen. Just då kände jag ingen rädsla, jag var så fokuserad på att göra det jag skulle; försöka få liv i pappa.

Foto på Viktor Rydberg

Det tog nio minuter innan hjälp kom – först Kustbevakningen sedan Sjöräddningen. Det gick väldigt snabbt. Tre killar hoppade ombord. En tog hand om mig och satte mig i fören. De två andra ägnade sig åt pappa. Då blev jag rädd. Mitt uppdrag var slutfört, min del i detta var över. Jag kunde bli ledsen utan att det gjorde något. Det sista jag såg av pappa var när de bar över honom till ambulansbåten. På väg mot land trodde jag inte att pappa skulle överleva. Han hade hållit i en metallskena när blixten slog ner, och via skenan fått ström i sig.

Både jag och pappa fördes till Sahlgrenska sjukhuset. Jag frågade hela tiden om någon visste hur pappa mådde. Innan jag fått veta om han levde ville jag inte ringa någon i familjen. Det dröjde lite, men till slut kom en läkare som lovade att kolla. När hon återvände fick jag beskedet att ’just nu är han vid liv’. Efter det började jag ringa släktingar. På kvällen – jag blev inlagd en natt på sjukhuset – tittade jag på nyheterna tillsammans med en annan patient. Det kändes märkligt att höra om sig själv; ’två män träffades av blixten’.

Idag känns det nästan bisarrt att det har hänt. Men jag känner glädje över att det gick så pass bra. Ett par veckor efter att jag kommit hem från sjukhuset fick jag träffa pappa. Jag kunde knappt bärga mig. Det var väldigt känslosamt. När vi kramades… det är en av de viktigaste kramarna i mitt liv. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Det är dumt att spekulera, men om jag också hållit i metallskenan kanske vi båda hade dött. Jag är i alla fall väldigt glad över att jag bestämde mig för att åka med den där dagen, annars hade jag nog inte haft någon pappa kvar.

Pappa fick inte några skador på vare sig hjärta eller lungor. Men han har mycket smärta på grund av bränn- och nervskador. Han äter många olika mediciner men lever nästan som vanligt. Jag själv drömde den första tiden en hel del mardrömmar, om åska och om att pappa inte överlevde. Just den sommaren åskade det dessutom hur mycket som helst. Jag kommer aldrig glömma det första åskovädret efter händelsen. Vi var på landet. Jag blev verkligen panikrädd. Det var ofantligt jobbigt med så mycket åska – samtidigt fungerade det lite som terapi. Idag mår jag bra. Jag har gått till psykolog vilket har hjälpt, men höga plötsliga smällar reagerar jag fortfarande på.”


Berättat för Lina Norman.

Fler utvalda artiklar